Avsnitt 152 av Med målet i sikte: Självinsikt eller offerkofta; vad styr egentligen din förändring? – med Martin Boye

Man kan hamna i situationer, man kan hamna i sammanhang

som inte alltid kanske är jättehärliga eller trevliga.

Men om det här återupprepas gång på gång och man börjar se mönstret av
att man hamnar där

då bör man nog titta på vad det är som har lett mig hit

och försöka jobba med det.

Självinsikt, ansvar och våra egna beteenden

det är ofta det som avgör hur vi tar oss vidare i livet.

Och särskilt när vi är inne i perioder av omställning.

Det är så himla lätt att skylla på omständigheter

och fastna i offerrollen istället för att ta ansvar

och göra det bästa av sin situation.

I det här avsnittet

pratar vi om vad som driver förändring

behovet av bekräftelse

och skillnaden mellan motivation och hotivation.

Med oss har vi Martin Boye

som driver bolaget Qvality.

Han är utbildningsledare och beteendevetare

med över 20 års erfarenhet

av att arbeta med mänskligt beteende och verklig förändring.

Jag heter Lisa Gustafsson.

Och jag heter Charlotte Olsson

och du lyssnar på Med målet i Sikte.

Välkommen hit, Martin.

Tack.

Du sitter inte här hos oss i studion.

Var är du någonstans och vem är du?

Jag sitter nere i Malmö.

Så jag utgår från Malmö.

Och jag är en 44-årig herre

som snart fyller 45.

Tvåbarnspappa.

Bor i ett litet samhälle precis utanför Malmö

som heter Åkarp, mellan Lund och Malmö.

Och så jobbar du en himla massa med utbildningar

och brinner för

diverse saker kom vi fram till när vi hade ett litet kort möte.

Ja, engagemanget är stort på många håll och kanter.

Men det som är min grund

och det som jag bygger bolaget på, Qvality

som jag driver tillsammans med mina tre partners

det är att vi försöker få medarbetare i Sverige

på alla nivåer att komma hem från sina jobb.

Och inte bara att de ska överleva

utan de ska må bra också, är tanken.

Så arbetsmiljö i bredd på något vis?

Det kan man verkligen säga. Absolut.

Det är ett stort område som involverar väldigt mycket

och som naturligtvis innehåller många delar.

Men fokus på säkerhet och hälsa och ledarskap.

Men idag ska vi prata om självinsikt.

Det här ämnet som vi skulle behöva mer av allihopa kanske.

Men hur skulle du beskriva självinsikt?

Oj, oj, oj. Jag brukar säga det faktiskt emellanåt

när det behövs på mina kurser, att jag har en utbildning

som är dyrare än alla andra och som alla vill ha.

Men som ingen är beredd att göra jobbet bakom.

Och det är just kursen om självinsikt.

Med tanke på att vi behöver få verktyg

och vi behöver också få ibland en liten putt där bak

där vi får en liten uppmaning och en liten påminnelse

om att man kanske behöver se sig själv utifrån ibland.

Och inte bara utgå från sitt eget lilla huvud

utan även sin egen filterbubbla.

Det är ju lätt att hamna där. Hur gör man det då?

Hur ser man sig själv utifrån?

Det är ju 10 000-kronorsfrågan.

Den är inte så lätt att knäcka i ett poddavsnitt på 45 minuter.

Men en bra början är ju att jobba med sin omgivning och lite feedback

och få lite perspektiv utifrån.

Och kanske också vara lite medveten om att tankar

och idéer är just bara tankar och idéer.

Det behöver inte alltid innebära att det är sanning.

Den är ju rätt viktig att ha med sig.

Vad skulle du säga är det som folk brister mest i självinsikt inom?

Är det att man tror att man är sämre än vad man är?

Man tror att man kan mer än vad man kan?

Vilken del av det är det man ställs på?

Det är hela spektret, skulle jag säga.

Men en vanlig grej som jag stöter på i yrkeslivet

framförallt om man tittar utåt sett i arbetslivet,

det är att väldigt många förlitar sig enormt mycket på erfarenhet.

Och jag ska inte sitta och säga att erfarenhet här är dåligt,

för det är ju jättevärdefullt på alla sätt och vis.

Men det finns ju någonting som vi kallar för erfarenhetsfällan.

Och det är när man hamnar i det här ekorrhjulet

av att man utgår från att man kan och vet allt.

Och att man inte ifrågasätter eller omvärderar egentligen sin egen
sanning

kring vad som är rätt och vad som är fel.

Och det är ju där alla våra mänskliga attribut av att

vara trygg och göra som man alltid har gjort.

Ni känner igen de klassiska, det var bättre förr-uttrycken

och just det här att så här har vi alltid gjort här.

Och det försöker jag utmana väldigt mycket

när jag är ute och pratar och påverkar på olika sätt i företag.

För man fastnar lätt i den erfarenhetsfällan.

Jag jobbar ju mycket med det med mina arbetssökande

just att kunna ta feedback och sådana saker.

Men det kan ju vara lika svårt att ha en…

Alltså att man tror att man är bättre än vad man är.

Och samma sak kan det ju vara också om man tror att man är sämre

eller att man har en sådan självinsikt.

Det kan ju vara lika…

Vilket är värst?

Nej, det är väl ingen idé att gradera bra eller dåligt

eller sämst eller bäst, men jag håller

med dig att spektrat är på båda håll.

För tar man återigen min vardagliga reflektion

när jag är ute och pratar med folk

så den här just erfarenhetsfällan, den är väl kanske mer

riktad till att man kanske behöver bli lite mer ödmjuk

i hur man utför sitt arbete.

Men sen får jag många gånger kvittot på

att folk oftast, när man är ute och pratar med dem

nedgraderar sin egen kompetens många gånger.

För väldigt mycket utbildningar som jag håller så finns det någon form
av certifiering

också kopplat till utbildning

d.v.s. att man behöver göra någon form av formellt test eller prov.

Och där är det väldigt vanligt att folk säger:

Jag är ingen teoretiker, jag är en praktiker.

Jag tycker det är så jobbigt med slutprov

eller jag tycker det är så jobbigt med det där.

Men i slutändan visar det sig att nästan alla som säger så är de bästa.

Så då kommer försvarsmekanismerna in också

att man har det här prestationsvärdet.

Ja, prestationsvärdet kopplat till insikt.

Vi träffar många som kanske har varit med om nåt i livet

som gör att det man kan, det man orkar och det man klarar av

är nåt helt annat än för några år sen.

Den självinsikten är väldigt svår.

Det kan ju gälla allt.

Det är så här jag ser ut nu.

Det är så här länge jag orkar jobba.

Det är så här länge jag kan koncentrera mig.

Man har en bild av sig själv som…

Om vi jämför det i sporttermer.

När jag var 25 klarade jag minsann ett maraton

så det är klart att jag gör det nu som 45-åring också.

Och sen kopplat till jobb, att det blir lite samma grej.

Man brottas med att förstå att jag behöver ta paus nu

för annars orkar jag inte en hel dag.

Varför är det så svårt att se på sig själv med de här
utanför-glasögonen?

Hur gör man…

tips på hur man kan komma ut bättre?

För det första behöver man någonstans förstå att…

Oftast är inte problemet att vi saknar självbild, för det har vi oftast.

Det stora problemet är oftast att vi är i vår egen PR-avdelning

så att vi sätter oss i ett sammanhang där vi vill vara

men där vi kanske inte alltid har samma möjligheter

som vi kanske en gång i tiden har haft.

Beroende på vad man har varit med om i livet.

Det kan ju vara olika saker som gör att vägen

tar en annan riktning.

Men att man då fortfarande är kvar i den där självbilden av att

det här klarade jag en gång i tiden, som du nämnde, Lisa, med maraton
till exempel.

Jag kan väl någonstans tycka också att det till viss del är bra

för det kan också skapa en morot och motivation

till att faktiskt ha kvar en glöd eller ha kvar ett engagemang.

Men sen är det där med att inse sina begränsningar kanske

relaterat till vissa saker som kan vara väldigt svårt

och som också ibland är direkt nödvändigt för att man inte ska hamna i
samma

sjukdomstillstånd igen.

Framförallt om man pratar om det här med stressrelaterad ohälsa

som jag jobbar ganska mycket med också

där man ser att väldigt många högpresterare går ju

som sagt in i väggen

och risken för att hamna där igen ligger ju på 85 procent

när vi pratar i sannolikhet.

Man går lätt tillbaka i samma mönster?

Ja, man har självbilden av vad man ska prestera och hur man vill
prestera

och det bygger ju väldigt mycket på vem man är som person.

Vilket driv man har.

Så tipsen där är att återigen jobba med både sin närhet

men ibland också våga ta hjälp externt utifrån och prata.

Feedback är ju ett enormt viktigt redskap

för att väcka självinsikten och få kännedom om vilka mönster man har.

Men också acceptans där, det kan vara viktigt.

Om man plötsligt säger att man inte kan göra de här sakerna

det är svårt att faktiskt acceptera det.

Man kanske har en självinsikt ändå och förstår

men man vägrar att inse det.

Man vill vara kvar i det här gamla.

Jag tänker också att man på nåt vis…

Nu säger jag till mig själv

för jag är väldigt dålig på att se mönster hos mig själv.

Då behöver jag egentligen alltid skriva ner

eller på nåt vis hjälpa mig själv att skapa mönster.

Om det nu handlar om stress.

Vad gjorde jag innan? Vad berodde det på?

Så att man utbildar sig själv i sitt nya jag.

Okej, nu förstår jag.

Jag var ute och gjorde tre jätteroliga grejer här på kvällarna.

Det var faktiskt det.

Även fast jag trodde att det gav mig energi så gjorde det inte det.

Men att på nåt vis hjälpa sig själv att få den här insikten.

Ja, man behöver lite kartlägga, som du är inne på.

Nu låter det kanske lite flummigt, men sina energier

och var man får sin kraft och styrka ifrån.

Prata helt enkelt om det här med introvert och extrovert

beroende på var man får energi ifrån och hur man kan vila.

För det är ju egentligen det det handlar om.

Att få kroppen till att gå ner i vila

och kunna vara på den platsen där man trivs, där man hämtar energi.

Sen om man gör det tillsammans med andra eller om man gör det mer för
sig själv

eller i sin absolut närmaste krets, det är ju väldigt individuellt.

Men det är oerhört viktigt att scouta det så att man får lite facit på

var hämtar jag min energi och var blir jag full igen i batteriet.

Det kan vara svårt att veta.

Jag har varit jättestressad under en period och det visar sig på olika
sätt.

Även om jag vet så himla väl vad jag ska göra

och jag vet att jag borde göra vissa saker, så öser jag på i alla fall.

Självinsikten finns där, men inte motivationen, pannbenet eller vad det
nu är.

Ja, eller bara den där vännen eller partnern eller barnet

eller nån som säger att jag vet att du behöver just det här nu.

Sen är det till att fixa det.

Ibland behöver man också en självcheck utifrån.

Det är inte alla som har det, det är jag fullt medveten om

och det gör ju också saker och ting.

Väldigt mycket svårare ibland för vissa individer.

Det behöver man ju vara ödmjuk kring.

Men det är där man också kan, i vissa fall, kanske behöva söka

professionell hjälp utifrån så att man kan få det stödet.

Jag kan tycka att det är tråkigt att vila.

Men nu har jag börjat göra korsord.

Då får jag ändå använda hjärnan lite samtidigt som jag ligger och vilar

och fokuserar på en sak.

Och det får inte vara för lätt.

Det måste vara fyra pennor för annars går jag in i prestation

och ska göra det så fort som möjligt.

Tävlingsmänniskan Charlotte.

Ja, precis.

Jag har ju lite självinsikt nog att veta att jag får feeling på
kvällarna

och vägrar att gå och lägga mig.

Så då har jag ett larm som går där det står så här:

Gå och lägg dig.

Och ibland gör jag det och ibland struntar jag i det.

Men det blir i alla fall en sån här:

Oj, hoppsan, klockan är så här mycket nu.

För annars kan jag bara:

Jag visste inte att klockan var halv tolv.

Hur kunde den bli det?

För jag fastnar i nåt som är jätteviktigt och kul just då.

Den känner man igen sig.

Ja, eller hur?

Det gäller att hitta saker för att slita ur sig själv ur de gamla
hjulspåren.

Vi var lite inne på det här med att man hamnar i tankar och…

Det är svårt att acceptera, pratade du om, Charlotte.

Nu är det så här.

Jag kan ju tänka att…

Ibland hamnar man i en roll där man sätter på sig en offerkofta.

Man har en ny…

Självinsikten blir inte att det här är mitt nya.

Man lägger ansvaret utanför sig själv.

Exakt. Ja, precis.

Jag kan inte rå för det.

Det är nån annan som är dum.

Jag vet ju själv när jag under en lång period har sagt:

Jag kan inte träna.

Jag kan inte göra det här.

Stackars mig för jag har ont i knäna.

Stackars mig för det är så här och så här.

Tills nån till slut säger:

Okej, det kommer vara jättemycket svårare för dig.

Men då kan du antingen skita i det.

Pardon my French.

Eller så får du göra det och det blir lite jobbigare för dig.

Det fick mig att…

Ja, det har han ju rätt i.

Den lilla jäveln.

Det är ju samma för mig med min stress.

Jag måste hjälpa mamma och nu har jag en annan anhörig som jag har
hjälpt.

Jag kan faktiskt också säga:

Säga nej till saker.

Det är faktiskt mitt ansvar.

Men vad kan man göra om man känner att man har hamnat i nån form av
offerroll?

Jag tittar inte på mitt eget ansvar.

Utan jag…

Ja, men lite grann.

Det är taskigt att säga offerkofta.

Men jag förklarar mitt beteende eller min situation

med att det inte är mitt fel.

Utan att det är nån annan som behöver hjälpa mig eller nån annan som har
satt mig här.

Alltså det där just med offerkoftan, den är ju…

ska jag säga ett samhällsproblem överlag, utan att låta alldeles för
hård.

Men den finns i oändligt antal stora storlekar, den där koftan.

Det finns inga slut på antal ex.

Det som behövs här, det är ju portionen av en självkännedom och
självinsikt

kring vart ens ansvar går, relaterat till det man blir utsatt för

eller det som man tycker att man upplever som orättvist i sammanhanget.

Och livet är orättvist, det har vi lärt oss allihopa från och till.

Men man behöver också acceptera en orättvisa

och man behöver också ändra riktning i så fall

på det som nästan alltid blir beslut

där man antingen blir ledsen eller besviken

eller där man tycker att kanske ingen lyssnar på en

eller ingen tar en på allvar etc.

Och det svåra och jobbiga där är ju någonstans att inse

att problemet ligger kanske inte hos alla andra

utan problemet kanske börjar hos mig.

Vilka frågor kan man ställa sig själv för att hjälpa sig ur det här?

Eller vilka tankegångar? Hur kan jag göra?

Om du alltid anser att du har rätt, men ingenting blir bra

då har vi en bra start till att börja gräva i

att här kanske jag har en felaktig sanning om mitt eget beteende.

Det här kanske jag behöver ifrågasätta. Eller om jag hittar mig själv

ständigt i situationer där jag inte önskar att vara.

Visst, man kan hamna i situationer, man kan hamna i sammanhang

som inte alltid kanske är jättehärliga eller trevliga.

Men om det här återupprepas gång på gång och man börjar se mönstret

av att man hamnar där, då bör man nog titta på

vad är det som har lett mig hit?

Och försöka jobba med det.

Så jag skulle nog säga att det bästa tipset där är ju att titta

på resultat kontra känsla.

Hur känner man när man har hamnat i ett visst läge

och vad bygger den känslan på?

Är det mycket besvikelse, mycket svek?

Är det att man ofta blir missuppfattad?

Eller är det att man blir orättvist behandlad av olika anledningar?

Då kanske man ska titta på sin ingång i det sammanhanget, helt enkelt.

Det är svåra tankar att gå i.

Det krävs mod att gå in där, för den första reaktionen är

att man kliver tillbaka och gör sig själv till ett offer

eller hittar fel hos alla andra.

Så där kanske man behöver hjälp av nån coach eller psykolog eller
terapeut

eller vänner som vågar vara ärliga.

Ja, och allt det vi pratar om nu är inga quick fix och enkla saker

nånting som man bara fixar på 20 minuter.

Sakerna är oftast djupt rotade och inte sällan kommer de från

ungdom och anknytningsmönster och våra anpassningsmönster

som vi har relaterat till vår omgivning.

Så det hänger väldigt mycket ihop med de bitarna också.

Så enkelt? Nej, då hade det här samtalet inte behövt sig heller

utan då hade allting varit givet.

Vi pratade om nånting som heter Dramatriangeln.

Det var nytt för mig, men jag tyckte att den var så intressant.

Vill du berätta om vad det är för nånting?

Det är en psykologisk modell, Steven Karpman, en gammal herre.

Han fick en god idé, nån gång i slutet på 60-talet,

att göra en modell över vårt psykologiska beteende

relaterat ofta till konflikter, det vill säga hur vi beter oss.

Han identifierade och scoutade tre naturliga stilar

som man oftast anpassar sig utifrån.

Det är antingen förövarstilen, där man blir den här

raka, tydliga, hårda, auktoritära personen.

Men man kan också ta en roll som en hjälpare.

Man vill gärna vara den som fixar nån annan

eller ser till att släta över och ta den andra under vingarna.

Sen har man den tredje som lätt hamnar i offerrollen.

Hjälp, stackars mig. Jag har ingen möjlighet att påverka.

Det är jättesynd om mig.

Så de här tre rollerna mellan förövare, hjälpare

och offer, det är det man kallar en dramatriangel.

Och lite beroende på vad man har för anknytningsmönster

så har man oftast tendens att ta en roll snabbare än nån annan.

Viktigt att säga relaterat till alla de här modeller

som finns inom psykologi och filosofi

är att ingenting är hugget i sten och ingenting är konstant.

Det är dynamiskt, man flyter mellan de här rollerna.

Det finns nästan alltid ett grundmönster man kan se.

Jag frågar åt en vän och den här vännen blir alltid den här hjälparen.

Vad kan det bero på?

Lägg fram er på bordet här nu.

Är du hundra procent på det här nu, Charlotte?

Hjälparen är oftast i behov av ganska mycket bekräftelse.

Och den personen behöver känna sig viktig för andra.

Så en klassisk stereotyp.

Hjälpare är ju det barnet som behövde skrika för uppmärksamhet.

Så där har du sanningen.

Nu måste jag gå hem.

Ja, förlåt.

Med min självinsikt så känner jag igen.

Och den som då är offret, jag frågar faktiskt inte åt en vän.

För jag är också hundra procent hjälpare.

Att det är kopplat till bekräftelse, ja, jag är med på det.

Jag har aldrig tänkt på det, men ja, självklart.

Men hur…

De andra hörnorna, hur ser de ut?

Ja, tittar man på offret så är det ju oftast den här individen

som kanske har fått curlingbanan lite väl sopad genom åren.

Där man kanske inte har behövt ta ansvar alla gånger

utan det har funnits en väldigt kraftfull hjälpare i bakgrunden

som har polerat och curlat banan.

Man hamnar i offerrollen och att man helt enkelt är maktlös inför allt
som drabbar en.

Och det är mycket skönare då att lägga ansvaret och skuld och börda
externt.

Ja.

Och den andra, den som blir auktoritär?

Förövaren, den är lite mer svårdefinierad, men det är ju oftast med
bakgrund av

att man faktiskt har en ganska trygg bakgrund och att man

har rätt högt självförtroende.

Men man kanske har blivit dåligt underrättad om

att man inte kan och vet allt.

Alltså den klassiska besserwisserrollen

som då ska visa var skåpet ska stå

och jag vet minsann hur det här ska göras för att det ska bli rätt.

Ganska osköna drag.

Inte så ödmjuk kille eller tjej?

Nej, inte så ödmjukt.

Men ibland välbehövligt såklart.

Så alla de här tre rollerna

de spelar ett gemensamt spel tillsammans i mänsklig interaktion.

Det som är viktigt när man hamnar i utmaningar eller konflikter

det är att man blir medveten om att man har de här olika rollerna

och att man också vågar utmana det och kan utmana det.

Nu kan man inte ha lite olika roller

beroende på vilken gruppkonstellation?

Man kanske mer tar tag i grejer

när man känner sig mer trygg i en grupp

och i vissa grupper kanske man blir

i den här lite undfallande.

Verkligen, verkligen.

Det spelar jättestor roll, så att säga.

Så det här sammanhanget som man befinner sig i

det är ju direkt avgörande också för

både hur trygg man kan vara såklart

men också hur man kommer få de här olika hörnen

att skjuta i taket, så att säga.

Men jag tycker att det var intressant ur ett perspektiv.

Som hjälpare då så insåg jag att…

Du nämnde att…

Alla tre behöver varandra.

För finns det ingen hjälpare

så är det inte säkert att offret känner sig som ett offer.

Och den var en väldigt viktig insikt för mig

att ibland kanske det är…

Om jag då kommer till dig, Charlotte, och börjar tycka synd om dig

vilket gör att du bara:

Jaha, oj, är det synd om mig?

Och så börjar du känna dig som ett offer.

Om jag istället förväntar mig att du ska klara saker

så behöver inte du bli ett offer.

Så ibland kanske jag faktiskt…

Jag tycker att jag hjälper nån, men jag gör inte det

utan jag trycker ner nån i offer, tar på nån offerkoftan.

Och det är ju inte att hjälpa egentligen.

Nej, det där är jätteviktigt för mig i min coachroll.

Att jag verkligen tror på dem, och det gör jag ju.

I 99 % av alla fall så vet jag att de kan.

Och visar det också så växer de ju.

Det är viktigt att man kan utveckla den där hjälparrollen

till att istället handla om att bli en coachroll.

Det vill säga att man går inte

in i en roll där man ska göra saker åt andra.

Däremot så kan man stötta andra

utan att ta över och man kan ställa frågor

och man kan nyfiket försöka gräva

eller hjälpa en individ att komma vidare

på sin egen resa.

Men det här med att gå in och fixa nån

eller hjälpa nån till att bli nån annan

eller ändra nån, den blir oftast, precis som du säger Lisa,

att man omedvetet kanske sätter den personen

direkt i en offerroll.

Så det intressanta är ju att alla de här tre rollerna

behöver varandra för att överleva.

Så hela twisten på modellen är ju att lyckas man

ta sig ur dramatriangeln och se sig utifrån att

okej, nu tar jag på mig den här hatten.

Om jag inte gör det, vad händer då?

Ja, då faller ju den här triangeln.

Och då kan man också lyckas komma framåt.

Och jag tänker att i ett jobbsökarsammanhang,

många av våra lyssnare står ju inför att söka nytt jobb.

Och där kanske förövaren blir ibland Arbetsförmedlingen

för man känner sig…

De jagar på en.

Eller en före detta arbetsgivare

eller arbetsgivare som aldrig hör av sig

och säger välkommen på intervju.

Det blir nån som inte är en person egentligen

utan det är nåt lite diffust där borta.

Så de har ju inte tagit den rollen

utan där kan man ju faktiskt själv:

Ja, ja, så här är det för alla.

Nu förenklar jag jättemycket, det förstår jag.

Det är klart att man har rätt att känna sig

jättearg och ledsen och uppgiven.

Men att försöka stänga bort

den där förövarkänslan i alla fall.

Så kanske man kan känna att:

Ja, ja, jag har gjort vad jag kan.

Jag är bra nog, min tid kommer.

Jag tror det är viktigt det du säger där, just att man får

lov att känna saker och man får lov att vara ledsen,

man får lov att vara besviken, man får lov att vara arg

och känna liksom att:

Fan, det här är inte okej liksom.

Och ansvar i sig betyder ju inte att man har fel.

Att ta ansvar innebär ju faktiskt

att man är medveten om att nästa steg

ligger hos mig. Det är jag som har

makten, det är jag som har möjligheten

att förändra.

Det är det som är ansvar.

Ansvar är inte att nu är du dålig, eller nu gjorde du fel, utan ansvar
är att ta sig

vidare därifrån.

Och att våga då pröva

kanske ett annorlunda

sätt eller pröva att utmana

det sättet som man kanske

alltid gör. Och har jag då fått kanske

50 stycken nej

på ett cv som är skrivet på ett visst

sätt eller på ett visst

standardmail. Ja, men jag kanske ska

ändra det då. Bara lek med tanken.

Vad är det värsta som kan hända?

Jo, det är att du faktiskt kommer på intervju.

Och det är ju det du vill.

Men hur påverkar våra

behov av bekräftelse då?

Våra val. Jag var ju en sån

person tydligen som behövde

mycket bekräftelse.

Men hur kan det

påverka våra val?

Jag tror det påverkar enormt mycket.

Verkligen.

I stort som smått.

Ja, i stort som smått. Jag tror där har vi den

stora grejen faktiskt.

Men det som är gemensamt för de allra

flesta människor överlag

det är ju att vi oftast alltid

väljer en trygg uppskattning

och trygghet framför

någonting som är långsiktigt och någonting som är

utveckling.

Hjärnan är ju inte inställd på i första läget

att vi ska må bra och känna trygghet

och det, utan det är ju hotresponsen

som är nummer ett.

Och då är ju att skapa trygghet

också väldigt väsentligt för oss.

Det är därför vi oftast går in i

de här mönstren. Är jag van vid att vara ett offer

ja, men då går jag ju dit, för det är tryggt.

Jag vet hur jag ska hantera det.

blir i slutändan. Även om jag kanske

inte gillar resultatet

så vet jag vad som kommer att hända.

Och då blir det i sig en trygghet.

Även om det är väldigt kontraproduktivt.

Så att hjärnan är fantastisk, men den är också

en mästare på att lura till det

lite emellanåt.

För vi alla är ju,

bekräftelse är ju ett grundläggande behov.

Men det blir ju också så att det inte blir

att man gör sina val

för att tillfredsställa andra.

Så det är väl det som är viktigt.

Verkligen.

Social tillhörighet är ju väldigt

vanligt att det styr också

vilka val man gör.

Och kanske inte alltid baserat på

vad som är bäst för mig

utan vad är bäst för andra.

Och det är ju där det börjar bli farligt

när man har perspektivet av att

ens kanske livsviktiga val

ska baseras på andras förväntningar

eller på andras utgångspunkt

istället för att man vågar titta inåt.

Jag tycker man blir bättre på det med åldern.

Också.

Att man blir tryggare i sina val ju äldre man blir.

Om jag tycker det i alla fall.

Ja, men det kanske handlar om

att man har vågat vara lite på andra…

Man är inte lika

beroende av den här

tryggheten i bekräftelse.

Bra, du gjorde rätt.

För du har redan gjort på sju andra sätt

och vet att det kan också vara rätt.

Hjärnan kanske har gått lite olika i alla fall.

Ja, man har högst troligen

när man är lite äldre, gått på en del nitar

som man kanske har lärt sig extra

mycket av och som har gjort ont.

Och där kanske man har tagit med sig

ett och annat.

Men apropå, för jag tänker att man blir ju

om vi då tänker att som den här hjälparen

så blir man på något vis motiverad av att

få bekräftelse.

Men sen så var du inne på

att vår största

det vi strävar efter

är att avsöka

vad finns det för hotbild?

Vi vill mest bara överleva.

Vad funkar bäst?

Är det piska eller morot?

Det beror på.

Ja, precis.

Man kan väl säga så här.

Det jag brukar prata om i de sammanhangen

det är ju antingen motivation

eller det man kallar för motivation.

Och motivation är ju liksom

precis som ordet säger, mot något.

Man strävar mot något.

Ett mål oftast eller ett resultat.

Och motivation är ju liksom

någonting man försöker ta sig ifrån.

Någonting som jagar en

helt enkelt och som man inte vill vara med om.

Beroende lite på hur man är som individ

och vad man drivs av

så är de här två olika, antingen motivation eller hotivation

väldigt drivande för en.

När jag tittar inåt i mig själv

och när jag gör min självrannsakan

så inser jag ibland, lite jobbigt nog

att jag drivs väldigt mycket av hotivation.

Har du något exempel på vad en hotivationssituation kan vara?

Ja, men ta till exempel träning.

Som en grej.

Jag tränar väldigt mycket

och försöker hålla igång och älskar att träna.

Men det finns en anledning till att jag tränar mycket

och det är för att jag är orolig och rädd

för de fysiska hälsoproblemen

jag får om jag inte gör det.

Jag drivs väldigt mycket av att

inte vilja bli sjuk och hamna i

demenssjukdomar.

Jag har det i min familj.

Jag vill inte hamna i överviktsproblem

även om jag älskar att träna

och tycker det är stimulerande på många sätt och vis.

Men ska jag vara 100 % transparent och ärlig

så är det inte i första hand motivation

som driver min träning, utan det är motivation.

Som en rädsla?

Ja, men det är alltså konsekvenstänkande.

Vad händer om jag inte tränar?

Och alla de bilderna som min hjärna

målar upp av det exemplet.

Det får mig till att:

Nej, nu jävlar, på med joggingskorna

eller som jag utövar, brasiliansk jujutsu, som är en kampsport.

Man är inte alltid jättesugen

att ligga och brottas med vuxna män

på en tisdagskväll, halv åtta.

Men jag vet känslan efter att jag har gjort det

att det är det bästa som finns

och den känslan vill jag ju uppleva.

Då blir det motivation.

Ta på dig grejerna, stick iväg, kom iväg och träna.

Jag vet inte om det var ett bra exempel

men jag hoppas att det är historia.

Jag tänker lite grann

kopplat till arbetsmarknad

så blir ju det att motivationen kanske man

har när man har ett jobb.

Så blir jag så här att jag går till nånting.

Att jag vill byta jobb för jag vill så gärna jobba på det där stället.

Och då är jag motiverad att byta.

Men medans hot i versionen kanske är att jag har ett jobb

men jag trivs inte.

Eller jag har faktiskt inget jobb och jag vill…

Hotet är att jag får jättelite pengar

nu när jag inte har nåt jobb.

Och då gör jag allt.

Och det är ju inte lika skönt att ha den…

Det känns mer stressande när jag tänker på det ur det perspektivet.

Det är klart att man inte kan välja så.

Ja, men då väljer jag att jobba med motivationen.

Men det kanske också kan vara ett exempel

på de två olika drivkrafterna.

Men det kan ju också skapa rädslor på annat.

Alltså stressen i att man behöver hitta ett jobb fort för att ekonomin

börjar gå mer och mer utför.

Det kan ju också skapa rädslor

som gör att man blir väldigt begränsad i sitt jobbsök också.

Så att man tvärtom blir ganska…

Hämmad?

Ja, men man blir…

Du blir nästan paralyserad.

Ja, exakt.

Du fryser i ditt tillstånd och får nästan panik av det.

Ja, och då kanske man är rädd och skapar hinder för sig själv

att komma ut i arbete också.

Så det blir som en självuppfyllande profetia.

Jag får inget jobb för att man…

begränsar sig själv.

Kan man välja…

Om du nu vet att för dig så funkar faktiskt motivation bättre.

Men om man då kan på nåt vis tänka själv, titta bakåt.

När jag har uppnått saker.

Har det varit för att jag har haft nån piska som säger

gör du inte det här så kommer det här hända.

Eller för att jag faktiskt ser motivationen.

Och att man sen kan själv försöka hitta, om vi nu går till
jobbsammanhanget

även om jag vet att det finns en piska där bak, men jag drivs av
motivation.

Och försöka hitta de här lite mera morots…

Om jag söker så här många jobb kommer det här hända.

Och tvärtom, om man vet att man blir en sån som drivs av motivation

så försöker man hitta lite…

Ja, lite sådär nu…

Precis, om inte jag skärper till mig nu då kommer det här hända.

Varning, varning.

Hotivation, är de också personer som gör allt i sista sekund?

Man prokrastinerar, att man väntar in i det sista och då kör man igång.

Ser man någon likhet med dem?

Ja, där kan man se en likhet, absolut.

De är väl kanske inte de mest strukturerade personerna i första läget.

Däremot så får de alltid jobbet gjort för att de vill ju oftast inte
misslyckas.

Jag frågar åt en vän.

Nej, jag skojar.

Nej, men jag känner igen mig ganska mycket i det också.

Jag är väldigt bra med deadlines, då funkar jag bäst.

Det är en klassisk motivationsegenskap.

Är det en deadline, jag vet att då ska det vara färdigt, då ska det
lämnas in.

Då blir det alltid gjort och jag är aldrig sen.

Är det ingen deadline och det är lite flytande, det mår inte jag bra av.

För då har jag ingen struktur att förhålla mig till.

Det finns andra saker som kan vara anledning till det också

som kommer in på diagnoser och hur man fungerar rent allmänt.

Men just strukturbiten, den är viktig för mig.

Där tror jag att motivation hjälper till för att skapa det.

Där behöver jag jobba med att inte vänta med allting till sista sekunden

utan vara mer strukturerad innan för att kunna leverera

utan att det blir för högt pris.

Och på nåt vis försöka bygga upp lite små fejkhot på vägen.

Om jag inte har gjort hälften vid det här datumet, då blir det problem.

Så att man inte behöver göra allting natten innan, vad det nu kan vara.

Jag känner också igen mig i det.

Har jag inget av allt jag jobbar med, om ingenting ska vara klart snart

då blir jag såhär, nej, nu vet inte jag vad jag ska göra.

Då känns det som att jag inte har nåt jobb.

Även fast jag har hur mycket som helst.

Men ingenting händer, jag har inga möten, ingenting.

Då blir jag paralyserad och känner att jag måste få nya jobb också.

Men vad håller längst då? Vad är mest sunt?

Mitt första inslag är ju att motivation, att drivas av det, borde vara
sundare.

Att motivation låter som att det borde skapa mycket stress.

Är det så?

Ja, absolut. Motivation är ju hållbart över tid.

Motivation är ju dränerande och det leder oftast

oftast på sikt till just stress och utmattning.

Så det behöver man vara väldigt medveten om.

De flesta grejerna man har i sitt liv ska man försöka få omstyrda.

Jag skulle egentligen inte vilja kalla det varken motivation eller
hotovation

utan snarare kalla saker och ting för disciplin ibland.

Att man gör saker och ting oavsett om man tycker det är kul eller inte.

De ska bara bli gjorda.

En inre drivkraft.

Det där har vi lärt oss förut, att disciplin är en muskel som kan övas
upp.

För jag har ju länge, apropå självinsikt, sagt att jag har ju ingen
disciplin tyvärr.

Sorry!

Jag är född utanför koftan.

Exakt. O ja!

Det var samma person som smockade mig i ansiktet och sa:

Det där är en muskel, så det är bara att öva upp.

Och det var det, visade det sig.

Så nu är min enda självinsikt att jag inte kan klä på mig

för att jag alltid klär på mig bak och fram, insåg jag idag.

Mycket riktigt, kan jag säga.

Sen sitter hon med en hel klänning bak och fram.

Funkar det också? Herregud!

Disciplin är muskel, 100 %.

Man behöver gå till det mentala gymmet.

Ett sista medskick:

Om det är nån som känner:

Åh, här sitter jag och är fast i mina negativa tankar.

Det är ändå lite synd om mig.

Jag kan inte påverka.

Vad är det första steget man kan göra för att känna att man kommer loss
och vidare?

Det första steget skulle jag nog säga är att

försöka dämpa känslan som man upplever

och titta på beteendet bakom känslan istället.

Försöka komma dit.

Att man landar någonstans i orsak och verkan.

Jättesvårt såklart, beroende på omständighet.

Men att man någonstans försöker dämpa känslopåslaget

av att känna sig då kanske exempelvis i den här offerrollen

och titta på hur hamnar jag här?

Så att man börjar titta på beteende i första läget

och inte tittar på effekten först och främst.

Och ibland att bara ändra beteende, även om det går emot en

så kan det också få en att ändra känslan.

Att man lurar känslan med ett nytt beteende.

Ja, och det är ju det som är hela vinsten

som man får när man vågar ta det steget.

Att man också kommer att känna annorlunda.

Och när man då känner annorlunda så blir det ju en kickback att:

Oj, vad var detta?

Så här ska det ju inte vara. Det är ganska befriande.

Det är ju där utvecklingen börjar.

Så våga lite mer som havet, brukar jag säga.

Det är en bra början.

Man tar inspiration på olika sätt.

Jag gillar att läsa, till exempel.

Det är min källa för att utveckla mig själv och få inspiration.

Det finns hur mycket litteratur som helst på ämnet. Man behöver inte
göra

världsomvälvande förändringar i det första man gör.

Utan man kan jobba med principen av att bli en procent bättre varje dag.

Det vill säga att man ändrar små, små saker

för att också få ganska stor, vad ska man säga, kickback i början.

Så att litteratur kan man gå till.

Jag tror att det kan vara förlösande att prata med andra också

just om det här med självinsikt och hur man ser på sig själv.

För ofta har man ju en föreställning

att andra har mer koll på sina tankar och beteenden och är coola
inombords

och att man själv är den som bara…

Men sen när man börjar prata om sina tillkortakommanden och utmaningar

det är ju himla befriande, för då är vi ganska lika, de flesta av oss.

Ja, alla inser att vi bygger på samma grundprinciper, i princip.

Just det där med bekräftelse och igenkänningseffekt är också viktigt.

Jag utbildar ganska mycket i presentationsteknik och de bitar

och då landar man nästan alltid med deltagare i nervositet.

Att kunna hantera en publik eller hantera människor och så.

Och då tror man ju oftast som deltagare att man är den enda

i universum som är nervös när man står inför folk.

Och så säger de oftast:

Ja, men du Martin, du är ju inte nervös.

Du står ju och pratar inför folk varenda dag

och du har ju 20 000 utbildningstimmar, hej och hå.

Så berättar jag, men jag är fortfarande nervös.

När jag ska prata inför folk så är jag fortfarande nervös

och den dagen jag inte är det, då kommer jag sluta med det jag håller på
med.

Du blir nervös för att du inte är nervös.

Ja, men det är ett ganska tydligt tecken på att saker och ting är
viktigt.

Är saker och ting viktigt, då är man nervös, då finns det en nerv.

Det ska finnas där.

Och det märker jag, bara det samtalet som man har med deltagare

och det får landa, det gör många gånger att de får ett självförtroende

som är väldigt mycket högre.

Och inser att det här är inte bara jag, utan det är ett allmänt
mänskligt fenomen.

Det ska vara så.

Tusen tack, Martin, för väldigt intressanta och kloka tankar.

Vi hoppas att våra lyssnare tar dina råd.

Programledarna också kanske?

Ja, verkligen. Jag tror det.

Det kan nog vara så.

Får man ge ett boktips? Får man göra sånt i podden?

Ja, det får man.

Där finns en bok som är skriven av James Clare som heter
Enprocentsmetoden.

Det var lite det jag refererade till här innan när vi pratade.

Man behöver inte göra jättestora förändringar

och riva upp hus och hem och liv och allt vad det nu är för någonting.

Utan man kan förbättra en procent åt gången.

Och så får man över tid ganska stort utslag på det.

Så att titta på Enprocentsmetoden av James Clare.

Det är ett tips.

Och vill man bli riktigt provocerad så har jag ett tips till.

Ja, det vill vi.

Kay Pollak.

Ett bättre liv.

Varför är den mer provocerande?

Därför att Kay Pollak som person är provocerande till viss del.

Kan jag tycka.

Jag har väldigt svårt för honom, på ett sätt.

Han säger: Ryck upp dig, så löser allting sig.

Men det går inte att komma ifrån att en jäkel har rätt i nästan allt han
säger.

Han är fantastisk på många sätt och vis.

Men provocerande är han duktig på.

Ett effektivt medel för förändring.

Verkligen. Tack.

Tack.

Tack så hemskt mycket för att jag fick vara med.

Jag får som alltid en bild av…

Jag är på väg på semester och jag tar upp Google Maps eller vad jag nu
använder.

Och så slår jag in vart jag ska.

Då vill alltid Maps veta:

Men vart är du då?

För att kunna skapa en vägbeskrivning.

Handlar ju det här om.

Självinsikt handlar ju om att veta saker om mig själv

för att kunna veta vad jag vill utveckla och vart jag ska.

Och också det här att kunna våga ta feedback.

Att man pratar med nån som man känner förtroende för.

När jag stöttar arbetssökande och det inte funkar

då brukar jag ställa frågan…

Eller när man inte kommer vidare.

Då brukar jag ställa frågor:

Vad är det som har funkat? När har det gått bra?

Vad har du gjort då?

Vilka beteenden är det som gör att det fungerar?

Men även att man då, när de är trygga med mig

och jag kan ge en bra feedback.

Vad är det som inte fungerar?

Vilka är utmaningarna?

Vilka utmaningar ser personen?

Vilka utmaningar kan jag se?

Och hur jobbar vi med dem då?

Så att man ställer sig de frågorna också.

Både vad som funkar, men även vad funkar inte.

Tack för att du har lyssnat.

Vi hörs igen om två veckor. Ha det så bra!

Hej då.