Avsnitt 154 av Med målet i sikte: C PTSD – när kroppen minns det som aldrig fick ta plats – med Malin Molldur
Med målet i sikte / Avsnitt 154 / C PTSD – när kroppen minns det som aldrig fick ta plats – med Malin Molldur / Lyssna på Simplecast, Spotify, Itunes
Hur påverkas vi av det vi inte alltid kan sätta ord på? I avsnitt 154 av Med målet i sikte gästas Lisa och Charlotte av Malin Molldur – samtalsledare, ICF-certifierad coach, föreläsare och ambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll. Med både djup kunskap och en stark personlig berättelse guidar hon oss genom ämnet C PTSD, även kallat komplext trauma eller anknytningstrauma i det här viktiga och berörande avsnittet.
Vad är C PTSD – och hur skiljer det sig från PTSD enligt Malin Molldur?
I avsnittet reder vi ut vad C PTSD egentligen innebär och hur det skiljer sig från den mer välkända PTSD-diagnosen. Malin beskriver hur upprepade trauman, ofta i nära relationer och under uppväxten, kan påverka nervsystemet på djupet – långt efter att situationen är över. Vi pratar om hur kroppen kan fortsätta vara i ett konstant larmläge och hur det påverkar allt från känsloreglering till identitet.
Att växa upp i känslomässig försummelse
Malin delar öppet med sig av sin egen uppväxt i en till synes välfungerande men känslomässigt bristfällig miljö. Hon sätter ord på hur överlevnadsstrategier formas tidigt i livet, strategier som en gång var nödvändiga, men som i vuxenlivet kan skapa hinder i relationer, arbete och återhämtning.
Begreppet “Stark och skör” blir centralt i samtalet, en beskrivning av den dubbla verklighet många med trauma lever i. En yttre styrka som bär och en inre sårbarhet som sällan syns.
När nervsystemet styr vardagen
Hur är det att leva med ett ständigt aktiverat nervsystem? Vi pratar om hur det kan påverka vardagen, arbetsförmågan och relationer. Malin belyser också hur psykisk ohälsa inte alltid syns och hur det kan leda till missförstånd och felaktiga tolkningar i mötet med andra.
Vi får också en viktig insikt: att reaktioner som ofta tolkas som svaghet i själva verket är kroppens sätt att försöka skydda oss.
C PTSD i arbetslivet – utmaningar och möjligheter
För dig som arbetar med människor eller själv befinner dig i arbetslivet lyfter avsnittet särskilt viktiga perspektiv. Hur påverkas självförtroendet i jobbsökande efter svåra erfarenheter? Vad behöver arbetsgivare förstå bättre? Och vilka konkreta anpassningar kan göra verklig skillnad?
Malin delar med sig av både insikter och praktiska råd – från små första steg när allt känns överväldigande till verktyg för självreglering och återhämtning i vardagen.
Vägar framåt – från överlevnad till liv
Trots ett tungt ämne genomsyras samtalet av hopp. Vi pratar om styrkorna som ofta utvecklas hos personer med trauma så som empati, driv, uthållighet och om möjligheten att skapa ett liv med mer trygghet och balans.
Malin delar också med sig av strategier hon själv önskat att hon fått tidigare i livet – och vad som faktiskt gör skillnad på riktigt.
Med målet i sikte – finns där poddar finns
Hur påverkar komplex PTSD egentligen våra liv – och vad kan vi göra för att förstå, hantera och skapa förändring? Vill du få insikter, konkreta verktyg och ta del av Malin Molldurs starka berättelse? Då ska du lyssna på detta avsnitt av Med målet i sikte. Som vanligt hittar du avsnittet på Simplecast, Spotify, Itunes eller din podcastapp.
Men då kom vi hem till mig i alla fall och då satt han i min trädgård av någon anledning och höll på med någonting.
Och han trodde att det var jag som kom.
Fullständigt utbrott på henne när hon gick fram för att han trodde att det var jag.
Och hon var helt chockad. Det här pratar hon om i flera månader efter.
Hon bara, jag tror inte det, sa hon. Det här var det värsta jag varit med om. Det här är så obehagligt, sa hon.
Varmt välkommen till Med målet i sikte.
Jag heter Lisa.
Och jag heter Charlotte.
I dagens avsnitt ska vi prata om ett ämne som berör många
men som fortfarande är ganska okänt.
C PTSD.
eller anknytningstrauma.
Ja, och för att guida oss genom det här viktiga ämnet
så har vi en gäst som sitter både på kunskap och en otroligt stark personlig berättelse.
Malin Moldur.
Och hon är professionell samtalsledare.
Hon är coach och föreläsare
och även ambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll.
Hennes egna erfarenheter av att växa upp i känslomässig försummelse
med trauma och ett nervsystem
som är på konstant högvarv
har format henne till den personen hon är idag.
Vi ska prata med Malin om hur C PTSD påverkar livet, relationer,
självbild, arbetsliv och återhämtning.
Men också om styrkorna, lösningarna och möjligheterna
som många med liknande erfarenheter bär på.
Välkommen hit, Malin.
Tack så mycket.
Hur mår du?
Jag mår riktigt bra idag.
Ja, men vi mår bra.
Vi sitter ju i vår studio i Stockholm.
Var sitter du någonstans?
Jag sitter i Skåne, Helsingborg, där våren äntligen har kommit.
Snön är borta.
Ja, vad härligt.
Ja, idag ska vi prata om ett sådant ämne som inte är så känt för många.
Om C PTSD.
Om vi bara börjar där.
Hur skiljer det sig från vanlig PTSD?
Att det inte ens borde gå under samma grupp.
Men nu gör det ju det.
Och jag är lite kluven.
För en del av mig är jätteglad att det äntligen kommer som en diagnos.
Samtidigt så är jag lite skeptisk mot att det är en diagnos.
För att det är väldigt sunda reaktioner i en osund miljö.
Så att förstår man orsakerna så är beteenden av symptomen ganska så, vad ska jag säga, lätta att förstå.
Men PTSD generellt tänker man ju är någon ensam.
Enstaka större olycka.
Inte att värdera att det ska vara mindre jobbigt.
Men det är ofta något enstaka.
Komplex PTSD är ofta under lång tid som det har pågått.
Och de allra, allra flesta fallen så är det barndomstrauma.
Alltså uppväxttrauma.
Men man kan även få det av destruktiva relationer i vuxen ålder.
Men i vuxen ålder har du ofta ändå byggt upp en trygg anknytning till dig själv och till omvärlden.
Så ofta blir konsekvensen.
Kanske inte lika stora.
Så att man pratar lite om vad man brukar säga att man har PTSD och lägger till då vissa.
Och då är det relationer som ofta vi med komplex PTSD har problem med.
Och även en negativ självbild är också väldigt vanligt.
Så det är väl det som mest skiljer.
Ja, och då kan det ju vara, kan jag tänka mig att det kanske är många människor som går runt och har det här utan att man…
faktiskt vet om det, eller?
Jättevanligt.
Man pratar ju om det här med att flashbacks, det är en av de här vanliga symtomen på PTSD.
Där du återupprepar minnet.
Eller händelsen.
Men komplext PTSD så är det ofta känslomässiga minnen som är jättemycket svårare att ta på.
Du kan hamna i en situation där du fullständigt känner att du tappar det.
Men där det faktiskt är ganska så tydligt att det påminner om de…
upprepade trauman du har varit med om.
Och vissa säger ju ibland att vid komplex PTSD så har du svårigheter att reglera dina känslor.
Men det håller jag inte med om, varken för mig själv eller de jag har mött.
Utan ofta så har vi nog haft en väldigt bra förmåga att reglera våra känslor.
Utom när det kommer till vissa triggers där vi känner att vi tappar det.
Men det är ju inte som att vi går runt och inte kan reglera dem, tvärtom.
Men vill du berätta om, för du har…
själv komplex PTSD?
Har eller har haft.
Jag vet inte när man känner sig frisk.
Men ja, mycket är ju väldigt mycket bättre idag.
Ja.
Vill du berätta om vad som händer dig?
Ja, det är ju långt.
Men om jag tar någon kort version så växte jag upp med väldigt fint på ytan.
Och tryggt på vissa sätt ekonomiskt och materiellt och så här.
Men man pratar om känslomässig försummelse.
Där jag absolut…
inte blev sedd och hörd.
Där fanns ingen trygghet alls.
Mina behov fick inte existera.
Och skulle jag uttrycka dem så straffades de ju.
Och jag fick veta att de var fel.
Och att jag skulle anpassa mig till alla andra.
Och det skadar ju ett barn.
För ett barn som växer upp som mig, som tror att den är den onda.
Du tror ju inte att det är fel på dina föräldrar.
Utan du tror ju det är fel på dig själv.
Så att jag trodde ju att det var något fel på mig.
Att jag var den onda som orsakade all den här smärtan och…
Gjorde fel.
Precis, vilket såklart det inte var.
Och det fanns ju inte på den tiden att man pratade om komplex PTSD och trauma.
Nej, och när du var liten, du kanske inte ens…
Som du sa, du förstod inte att det här var fel heller.
Det här var ju den miljön som du var uppvuxen i.
Vill du berätta…
hur det blev så destruktivt?
Jag tror det började med att mamma fick troligtvis, jag vet inte,
någon förlossningsdepression.
Så hon knöt ju inte an till mig ens från början.
Så jag tror det blev naturligt att han fick hoppa in och ta ansvar.
Vi pratade alla om känslor, så jag vet ju inte hur.
Men han…
Jag tycker inte om att använda ordet egentligen, för det är så felanvänt
och överanvänt.
Men han led ju av någonting som heter konverterna.
Som är dold narcissism.
Och det är ju den här sårbara.
Alltså det är ju inte…
Den vanliga narcissisten känner ju de flesta igen.
Men det är ju, ja, syns och hörs och…
Men, och i och för sig, alla narcissister drivs av skam.
Men den här skammen är ju så otroligt mycket större
på en kuvert narcissist.
Så att hela hans…
Alltså det var ju så synd om honom.
Och jag var ju den enda som kunde typ rädda honom.
Han ju typ var död.
Så jag levde ju som en förlängning av hans arm.
Att…
Det var ju hela tiden skuld att…
Ja, men att jag fanns, vad jag gjorde, vem jag var, allting.
Hur kan det visa sig mer då, som en sån kuvert narcissist?
Vad kan de ha för beteenden?
Och hur känner man igen en sån person?
Ja, de är ju jättesvåra att känna igen, för det första.
Och de väljer ju ofta ut, det är ju ganska få
som lär känna en kuvert narcissist.
Att den är ofta ganska så dold för allmänheten.
Jag hade en väninna som följde med mig hem från jobbet.
Och då hade jag börjat förstå att någonting var fel.
Men inte vad som var fel.
Detta var ju mitt första jobb, tror jag.
Jag jobbade som butikschef för en miljon år sedan.
Och då hade jag ju berättat flera gånger hur dåligt jag mådde
och hur destruktiv vår relation var.
Då följde hon med hem
och hon trodde ju inte mig.
Han är ju så himla trevlig.
Ja, jag ser ju det.
Men det var också en sorg att det var han ju inte mot mig.
Utan jag såg ju den här trevliga pappan mot alla andra.
Men då kom vi hem till mig i alla fall
och då satt han i min trädgård av någon anledning
och höll på med någonting.
Och han trodde att det var jag som kom.
Fullständigt utbrott då på henne när hon gick fram
för att han trodde att det var jag.
Och hon var helt chockad.
Det här pratar hon om i flera månader efter.
Hon bara, jag tror inte det, sa hon.
Det här var det värsta jag varit med om.
Det här är så obehagligt, sa hon.
Och sen direkt när hon såg att det var hon
så blev han ju helt normal och trevlig.
Och då kan de ju ändå styra det
för då tänker man så här, annars är det ett beteende
som de inte kan kontrollera
men det kan de ju så uppenbart då.
Och jag avgudade min pappa.
Alltså jag var ju honom, verkligen fullständigt.
Jag var ju ingen egen person.
Men också styrdes hela tiden av tacksamhetsskuld.
Och materiellt så var det ju bra.
Men jag fick ju alltid höra att jag skulle vara tacksam.
Och var jag någon gång ledsen för att
någonting som var sagt eller gjort.
Så bara du ska vara tacksam.
Och hur kan du?
Och efter allt jag har gjort för dig.
Så jag levde hela tiden i att
jag var ju roten till allt ont.
Men också sjuka saker.
Jag tror inte man kan förstå
om man inte har levt med det.
För jag gjorde ju allt för att han skulle må bra.
Vilket det kunde jag ju inte.
Men jag kunde ju säga vilken fin tröja du har idag.
Bara för att jag skulle göra honom glad.
Men nu kunde han ju få värsta utbrottet.
Och du ska alltid klaga på mig.
Och det duger aldrig vad jag gör.
Ja, jag är väl alltid så ful då.
Och jag, du vet, ibland tänkte jag
men jag håller på att bli knäpp i huvudet.
Och sen som sagt,
det här med silent tweet,
men det har nog skadat mig mest tror jag.
För att idag kan jag ju,
ja, jag reagerar ju som alla vuxna gör
när man utsätts för det.
Men som barn så kan du inte förstå
att du existerar.
Du finns inte.
Du får ingen förklaring på varför du straffas.
För ofta kan det vara helt utan anledning.
Och sen rätt som det är,
när han bestämde sig att nu var det över,
då var allting som vanligt
och då nämnde vi inte det alls.
Men jag gick ju och väntade också till nästa gång
jag skulle vara utsatt för det.
Och jag förstod ju aldrig vad jag hade gjort för fel.
Ja, det skapar ju en enorm stress
och tassar på tå
och hela tiden försöker anpassa sig
och ändå inte se ett mönster på
vad det är som faktiskt får
de här utbrotten att komma.
För om han vände då,
vad du än sa, hade du sagt att
den här tröjan var inte så snygg,
då hade han ju blivit arg för det.
Och sen, alltså det är,
den här relationen är så
komplicerad, men jag kan tänka
att på något sätt så tror jag att,
men jag var anledningen till att han överlevde,
tror jag ändå.
Och ändå så, han har ju dött,
men till den dag han dog
så vet jag inte en enda,
egenskap, en enda sak
som han tyckte var bra med mig.
För jag fick aldrig höra något positivt.
Och jag tänker att,
men han kunde han alltid ringa till mig och beklagas
över alla andra och han fick offra sig.
Det var ju alltid han som var ett offer
för alla andra.
Men han visste ju inte vem jag var.
Han kände inte mig på något plan.
Vilket är en sorg,
men som sagt det är en komplicerad sorg för att
är det kärlek eller är det ett traumaband?
Jag vet inte, jag har inte svaret.
Kan du förklara traumaband eller traumabonding
lite kort för de som inte
riktigt vet vad det är?
Om man tänker som Stockholmssyndromet
fast värre.
Det är ju att i ren överlevnad
så måste du ty dig till
den människan som faktiskt kanske
är den mest otrygga
för att det är det enda du har.
Och det här kan jag ju tagit med mig till arbetsplatser också.
Att jag har varit på
extremt dysfunktionella arbetsplatser
där alla har sagt du måste sluta
det är ju ett dårhus, alltså fullkomligt.
Men där jag bara, nej men jag kan inte.
Ja, jag måste vara kvar och det är bara
jag som kan reda upp detta.
Sen har jag levt i så mycket
så att jag, nej men det är väl inte så farligt.
Men att man är så beroende
och någonstans så
det kan tyckas vara olika situationer
ett arbete och en förälder.
Men det påminner ändå så mycket
den här maktobalansen och att jag är
beroende för att överleva
så måste jag vara till lags, jag måste
ja men bara göra
som de säger.
Men även också i destruktiva relationer
om en person lever i en relation
där det är ena stunden där
som du berättar, silent treatment
ena stunden blir det jättemycket kärlek
sen iskallt, sen kärlek
sen av och på, av och på.
Det skapar ju också sån här traumabindning.
Därför är det så svårt
att lämna destruktiva relationer.
Och i mitt fall
så var ju den här kärlekspåkopplingen
den var ju bara
att han var min pappa.
Alltså jag fick ju aldrig den kärleken
som jag…
Jag vet när jag var liten
så säger folk alltid
vad ska det bli när du blir stor?
Och jag tänkte alltid
vad menar de?
Jag vill bara bli älskad.
Och då tänkte jag att det var nog mitt enda
att jag ville bli älskad.
Men han tror inte han hade förmågan till det.
I alla fall inte att visa det på något vis.
Han gav dig någon häst.
Det var väl hans sätt att…
på något sätt kanske.
Eller så var det den ytan.
Ja, och det har jag inte svar på.
Jag vet faktiskt inte.
När var det du började känna så här
men det här kanske inte kan stämma?
Att du såg att din uppväxt
kanske skilde sig mot andra kompisars uppväxt?
Jag har nog alltid haft en känsla
att något var fel.
Att jag skilde mig nog från familjen ganska mycket
och det har ju vänner sagt från den åldern efter
att hur hamnade du där?
Ja, det kan man undra, hur jag hamnade där.
Men…
När jag väl började förstå det.
Alltså jag fick ju tidigt ätstörningar och mådde inte bra.
Men jag var ju fullt fungerande utåt så.
Men jag tror…
en av de tidigaste, vad ska jag säga, tydliga
när det blev väldigt uppenbart för mig.
Jag vet inte om ni kommer ihåg Natasha Kampusch
när hon blev kidnappad i Österrike.
Hon var ju inlåst i åtta år
av en man som hade kidnappat henne.
För jag hade ju försvarat min familj
i döden.
Alltså det fanns ju inget fel.
Det var ju jag som var felet, trodde jag.
Men då var hon i alla fall…
Hon lyckades ju rymma till slut, den här Natashja Kampusch.
Och han tog ju livet av sig.
Och sen hörde jag i en intervju att hon hade ju sagt
att hon ville gå på begravningen, att hon sörjde ju.
För det hade ju varit hennes enda anknytningsperson
under så många år, den här unga tjejen.
Och då misstroddes hon i media och tyckte att
hon kan nog inte ha varit med om det här.
Men det är ju det här traumabandet och jag fullständigt
bröt ihop och kände att det är ju inte konstigt jag har försvarat
för jag har försökt överleva.
Det var en av de gånger jag tänkte att
jag började förstå mig själv, varför jag gjorde som jag gjorde.
Vad hade du för överlevnadsstrategier?
För som barn kanske man inte gör några medvetna handlingar
utan man hittar sätt.
Och har de följt med dig också in i vuxenlivet sen?
Absolut. Definitivt.
Det här att aldrig stå upp för mina känslor
och alltid vara tyst och gå undan.
Jag hade en psykolog som sa någon gång
det var problem med ilska
och jag bara tittade på henne.
Ilska, jag vet inte ens hur man gör,
jag vet inte hur det känns.
Hon sa bara, nej, just det, sa hon.
Och det var ju ganska klockrent.
Du är inte ilsken, det är det som är ditt problem.
Ja, men exakt. Det är ju en jättebra naturlig känsla
för att sätta gränser och hävda sin rätt.
Men den…
som jag nog har fått stärkast
och som är med mig idag,
det är ju, vi pratar ju om,
fight, flight, freeze,
de här överlevnadsstrategierna.
Och jag försökte ju inte slåss mot fienden,
vargen, och jag försökte inte heller fly därifrån,
för det kan du inte som barn,
du får ju bara försöka att fejsa läget.
Så att jag utvecklade det som man kallar
för fån, som vi har börjat prata om på senaste år.
Att du försöker bli vän med fienden istället,
vargen, alltså att du försöker foga dig
och vara till lags och göra
allting som förväntas och lite till.
Så att,
på gott och ont, jag säger ofta att
det finns ju också många saker som jag är tacksam över
med mina erfarenheter.
Och tack vare så kan jag känna
att jag utvecklade en extrem förmåga
att läsa av
människors situationer,
jag blev nyfiken på varför gör folk
som de gör, varför gör jag som jag gör.
Så att, det har ju någonstans
blivit någonting som jag tagit med mig
även positivt, men
hela ens barnsvarande
ska ju inte gå åt till att
lista ut vad alla andra behöver.
Jag kanske behövde veta mina egna behov,
vilket jag absolut inte visste.
Är det andra saker som du kan se att din uppväxt
har format dig som du ser nu i vuxen ålder?
Relationer fortfarande.
Det är nog det jag skulle vilja säga att jag fortfarande tycker är
jag ska inte säga utmanande,
men som jag kan se att jag fallit tillbaka på.
Och när jag säger detta till folk,
att jag kan känna att jag har problem med relationer,
så bara, nej, men du är världsbäst
på relationer, det finns väl ingen som är så bra
på relationer som du är.
Ja, för er, för andra är jag
jättebra, men
jag tappar mig själv i relationer.
För att du pleasar,
du gör så att de ska tycka att
du är bra.
Så var det nog förr, men jag tror
faktiskt inte det längre.
Utan det handlar mer om, nästan som
en reflex att,
för jag kan, alltså jag har inget problem att prata
om mina känslor, utan om jag tar upp
någonting som jag tycker är jobbigt till exempel
för en vän, ja,
så vet ni hur människor är, så blir det att, nej men då
börjar de prata om sina problem.
Och det är ju inget konstigt, för så gör folk.
Men då tappar jag ju det helt.
Alltså då går jag 100%
in i att, jag ska lyssna,
ställa följdfrågor och så här,
att då, det finns inte
att jag
har några behov där.
Och det är liksom ingen medveten handling.
Nej, utan jag tänker alla de här
försvarsstrategierna, de sker ju
så i hjärnan icke
medvetet, att jag tänker
inte att jag ska vara till lags, utan det bara
jag hamnar där för att
ja, rädd att bli övergiven kanske
eller någonting. Men jag har blivit
bättre, eller jag är mycket bättre på det.
Men jag kan känna att jag kan falla tillbaks.
Du brukar ju prata om
den här kombinationen stark
och skör.
Vad betyder det
för dig idag?
För det första säger
man ju ofta det om högkänslighet,
stark och skön. Och det är jag ju absolut.
Så det ska jag inte ta bort.
Men jag tänker när folk träffar
mig, jag får ju alltid höra att du är så stark
och du klarar allt.
Och min föreläsning heter till och med
jag insjuknade tidigt i styrka.
Just för att jag har ju styrkor också.
Men det var som någon beskrev
mig, du är som en bussruta, Malin.
Och jag bara, vad menar du?
Ja, men den tåler allt.
Den kör genom vilket skit som helst.
Och den bara borstar av sig liksom
med de här vindrutetorkarna.
Men sen kan man ta det där lilla
verktyget som sitter.
Och tar man på exakt rätt punkt
då går det ju fullständigt sönder.
Och det var som bra liknelse.
För det är ju när mina triggers blir aktiverade
så kan jag känna att då
tappar jag ju de styrkorna som jag har
byggt upp
för att faktiskt skydda mig.
Vad är dina triggers? Vad kan det vara?
Vill du ge några exempel?
Brist på autonomi känner jag
är jättetrigger.
Vilket jag förstår var det kommer ifrån.
Att jag har varit så otroligt styrd
och inte haft någon förmåga
att påverka mitt eget liv.
Jag kan känna att
när jag inte blir hörd
eller när jag inte blir lyssnad på
så är det också en trigger.
Så jag var utsatt för det man kallar
silent treatment, att man straffas
med tystnad.
Det är ju inte bara i samtalet
utan det var ju veckor som det gick
där jag inte existerade.
Och det är också en trigger
när andra råkar ut för det.
Jag tror faktiskt det är därför jag är en hyfsat bra samtalsledare.
Att jag får panik ifall folk
inte får bli inkluderade.
Att jag vill lyfta in
att jag…
Det är en trigger för mig
att man inte inkluderar alla.
Det låter som att det finns
triggervarningar runt om.
Hur påverkar det
att liksom ha, oavsett var i vardagen
eller i relationen, hur påverkar det
ditt vardagsliv?
Och det tror jag faktiskt
jag har ju läst väldigt mycket om detta
jag tror min amygdala kommer nog för alltid
att vara lite överaktiv
det är vårt rädslocenter.
Så jag har ju det här man kallar hypervigilians
att jag är alltid
jag ser och hör allt
som sker
vilket gör att jag blir ju väldigt trött
det ger också en extrem närvaro
jag kan vara jättetacksam över.
Men jag blir ju väldigt trött
när andra kanske tycker att
det är väl bara roliga saker.
Jo, fast jag ser och tar in så mycket.
Så att jag är jättenoga med återhämtning,
reflektionstid, djur och natur
ger mig verkligen balans.
För det är mer i relationer
det är mer i kontakten med andra människor
som du är på spänn
eller vad man ska säga.
Så när du får vara med djur och natur
då kan du på något vis…
Åh, då trivs jag!
Jag trivs, ja.
Det känns ju väldigt viktigt att hitta de
luftandningshålen.
Sen tror jag du nämnde
arbetsliv, så tänkte jag.
Hur ska jag uttrycka det?
Alltså vi som har komplex
eller har haft komplex PTSD
om jag ser tillbaka.
Tyvärr så är vi ju nästan
en för bra anställd.
Jag tänker att det drabbar ju inte
om man ser arbetsprestation
utan snarare tvärtom.
Vi visar ju aldrig någon svaghet
och istället för att högprestera
så överpresterar vi med ett nervsystem
som hela tiden är på flykt
och som agerar i rädsla.
Och vi säger ju aldrig nej
och vi jobbar ju alltid
och jag tänker att chefer
borde inse att det är inte riktigt sunt
att aldrig stå upp
vid sina gränser och faktiskt
visa sig svag.
Att jag har fått höra genom hela livet
att har du aldrig några problem
och du verkar ju den mest harmoniska människa
som finns.
Jag vet det.
Men på jobbet så är jag ju det.
För där är jag ju närvarande
och använder mina styrkor.
Och idag så kan jag ju visa mig svag
även på arbete.
När jag ser att det har verkligen varit en utmaning
att jag har varit så otroligt utmattad
av arbete.
Vilket folk inte kan förstå
eftersom. Då ser jag bara en extremt
högpresterande människa
och sen rasar jag när jag kommer hem.
Jag tänker om man då som chef
om man kanske har en hel grupp
med anställda eller kollegor.
Finns det några tecken
du har ju nämnt lite nu, men finns det
tecken som en chef
eller en annan kollega kan se
hos en medarbetare
att det kanske ligger det här bakom
utan att man har pratat om det, bara som en liten
varningssignal eller en ögonöppnare?
Och det är svårt för mig att prata
om hur andra, för jag tänker att vi har olika
strategier, hur vi hanterar och så.
För mig så finns det nog faktiskt inget de
hade kunnat se.
Däremot tänker jag som i
allting att prata.
Jag tänkte faktiskt
jag hörde ett avsnitt av er podd
där pratade ni någonting om
och vad kallade ni det?
Karriärhälsocoach
och så gick min hjärna
vidare som den ofta gör på saker
och så tänkte jag, tänk så bra
om man hade, kanske inte just
vilka yrken, men vilka miljöer
om man hade ett sånt
onboarding-samtal eller vid intervjuer
redan, att vad behöver du
för att må bra och hur
reagerar du när du blir stressad
och i vilka situationer?
Man kanske inte, jag ska absolut
inte sitta i ett öppet kontorslandskap
till exempel, för då blir jag ju
totalt, jag tänker att, tänk om vi hade
haft ett sånt samtal och den öppenheten
tror jag hade varit jättebra.
Ja men verkligen.
För många människor
även om man är högkänslig
eller har någon NPF
eller nära till stress
eller vad som helst.
Eller bara är människa.
Ja, bara människa, precis.
Faktiskt med olika behov vi har.
Jag tänker att det handlar väl egentligen
oavsett vilken typ av
om man har någon funktionsnedsättning
eller någon form av psykisk ohälsa
som inte syns utåt
så är ju det ofta
det som du har beskrivit lite
att människor möter dig med
att vadå, du som mår så bra
det som går så bra.
Hur har folk reagerat
när du berättar om att
det här har jag med mig?
Vill de inte tro dig?
Eller öppnar de upp sig
och berättar om sig själva istället
och så blir du den här som ska rädda dem?
Jo men så blir det ju.
Men någonstans kan jag känna att
det kan väl vara fint i vissa situationer
för jag tänker att det är först när vi vågar öppna oss
som andra vågar öppna sig också.
Så jag ser det ju inte bara som en belastning
det här att…
Men nej, många
kanske inte tror
och tror kanske fortfarande inte
för i och med att det också
där vi växte upp, det var ju en
välmående ort så.
Och jag kan ju tänka att många, men du har ju haft en drömuppväxt
och du hade ju hästar och du liksom…
Ja.
Så jag tänker att
det kan vara svårt för folk
och jag tänker själv
jag hade kanske också haft svårt att ta in det.
För att ser vi inte någonting
Idag har jag ju lärgre
mot perfekta ytor.
Jag tänker att nej, men där gömmer sig mest
där det verkar som bäst.
Men jag vet
de som har varit på mina föreläsningar
som har varit öppna, som har känt mig eller känt till mig.
Alltså de är ju helt förvånade.
Man kan aldrig tro att du har varit med om det.
Och det tänker jag också är en fördom.
För det finns ju de som
inte känner mig som har kommit fram.
Jag hade en föreläsning i Sjöbo
och där var två som bara:
Men du som är så snygg och hur kan du ha de här problemen?
Och jag bara tänkte: vad är det för en konst?
Det hänger ju ihop med utseendet.
Nej, och samtidigt så har det också
varit ett hinder, jag tänker i vården
när jag har verkligen bett om hjälp.
Jag har ju inte blivit trodd.
Du är ju välsminkad och ser ut som du tar hand om dig.
Fast det är ju mitt skydd.
Jag har ju mått som sämst när jag har sett som bäst ut.
Och alltid haft ett oerhört självförakt
eller mitt yttre.
Men det tror ju inte folk som ser mig.
Så jag tänker återigen:
vågar vi prata om det
så förstår vi att vi ska inte gå
så himla mycket på
vad vi ser.
Kunde du prata med någon när du var liten
eller i skolan eller fanns det någon vuxen
som du kunde vända dig till?
Nej.
Så du gick och bar på allt det här helt själv?
Men jag säger, hästarna har ju räddat
mitt liv, det kan jag säga.
Där kände jag ju mig faktiskt.
Där hade jag en tillhörighet.
Jag kände att jag var, jag tänker på det här med självbestämmandeteorin
även i stallet, att jag var kompetent.
Jag lärde mig att ta ansvar
och det blev liksom en grupp.
Vill du berätta lite om den
självbestämmandeteorin?
Ja, men jag älskar den.
Jag tänker att den blir ju aldrig gammal.
Och vi pratar väl mest
kanske just organisatoriskt.
Men jag tänker att det gäller oss som privatmänniskor
också. Och jag tänker
långvarig arbetslöshet
och sjukskrivning. Alltså det är inte
konstigt människor får suicidtankar.
Jag tänker de tre delarna.
Det är ju tillhörighet, att vi alla behöver
känna att vi har en grupp där vi tillhör.
Och det kan ju vara en arbetsgrupp
eller att det kan vara familj
eller vänner.
Och sen pratar vi om autonomi.
Att vi faktiskt till viss del kan styra våra liv.
Vi är ju aldrig helt autonoma
såklart. Men att vi ändå har en förmåga
att påverka vårt liv i någon riktning.
Och sen att vi har en kompetens, att vi får bidra.
Jag tänker det kan vara på savannen
så hämtade de vatten och kände att de faktiskt
var behövda och betydde någonting.
Men saknar du de här tre
vilket ofta tyvärr så påverkar de
dem i varandra, så blir
det väldigt mörkt.
Och då kunde hästarna
fylla upp, då var du
behövd där och det var din
grupp?
Exakt. Och där var det jag någonstans
som hade kontroll eller vad jag ska säga.
Vad fint.
Och det tänker jag att det är ju
väldigt bra att vara medveten om det
om man känner att man…
Det är någonting som skaver.
Har jag de här tre uppfyllda
och kan jag hitta något annat sätt
något annat sammanhang och känna mig behövd
eller att få känna tillhörighet
i om det nu är så att jag är van
vid att känna det på jobbet.
Och nu har jag inget jobb. Ja, men vad kan jag då
vara någon annanstans?
Kan jag vara med i någon förening eller har jag faktiskt min
familj som kan vara min tillhörighet
och min trygghet just nu.
Och där tänker jag ju
med risk av att kasta sten i glashus
till någon som inte alls upplever det som mig.
Men för min del kan jag säga
att när jag var sjukskriven
förr då så känner jag att långa
sjukskrivningar, det gynnade ju
inte mig ett dugg.
Alltså tvärtom så mådde jag ju sämre.
Det har aldrig varit något fel på min
arbetskapacitet och på min
förmåga, utan det var ju
miljöerna som jag då
jag säger tvingades, vi har alltid
ett val, men vi hamnar ju i det här, vad kallas
det nu, prekaritetsfällan.
Det här att har du korta anställningar
du kanske tvingas
ta för att överleva.
Försäkringskassa, arbetsförmedling
kanske tvingar dig att ta, du måste
godkänna att ta ett jobb, vad det är för någonting.
Som gör att
tillbaks till det här,
när du inte ens kan välja miljön, du kanske
hamnar i ett öppet kontorslandskap, du kanske
hamnar i miljöer
som stressar dig otroligt
och ditt nervsystem, så blir det ju
en nedåtgående fälla. Men att
bara sjukskriva någon,
det blir ju inte bättre, utan man får ju
jobba med miljön och med de förutsättningarna.
Vad finns det mer, vi har varit lite inne
på de här anpassningarna
som skulle behöva göras och dels då att få den här
karriärhälsoundersökningen.
Coachen.
Men för din del då,
att slippa sitta i ett öppet landskap.
Finns det annan typ av anpassning
eller bemötande i arbetslivet
som hjälper dig, eller har hjälpt dig
eller skulle kunna hjälpa dig?
Ja, och samtidigt tänker jag
att vi kan inte lägga allt ansvar på arbetsgivaren.
För i mitt fall, om jag ser tillbaka
när jag var sjukskriven och mådde
som sämst, så fick jag ju inte rätt hjälp
att faktiskt, hade jag vetat
varför jag blev så stressad,
vad det var jag behövde,
men jag visste ju inte ens det själv.
Det visste jag ju till viss del,
men inte fullt ut.
Så det handlar ju också om att kunna stå upp
och kunna säga nej och kunna veta
vad man själv behöver.
Hur har du fått reda på det
genom åren då, vad du faktiskt har
behövt och vad, som man säger,
vi pratar ju om det här nervsystemet som är
på alarm hela tiden.
Hur kan det visa sig
och vad gjorde du för att
lugna det?
Det som har hjälpt mig att överleva
det är min nyfikenhet.
Så när jag förstod att,
eller min första psykolog sa att
du är otroligt sund Malin,
men du har levt i en osund miljö, det är inget fel på dig.
Då började jag läsa på
allt jag kunde hitta.
Och på den tiden fanns inte så mycket i Sverige ens en gång,
finns det ju nu som tur är.
Men då förstod jag ju att det här sitter
i min kropp. Jag måste ju lära mig att reglera.
Då pratar man inte om nervsystem på den nivån kanske,
men djur och natur har ju
hundra procent hjälpt mig överleva.
Idag tar jag ju till tekniker som
andningsövningar.
Det finns senzingyoga där du skakar,
alltså som djuren gör när de har blivit stressade.
Jag känner min kropp jätteväl idag,
så jag känner när jag spänner mig eller
när jag skakar.
jag inte är i balans.
Och som sagt, ibland får jag ju boka av
saker som är jätteroliga.
Och jag ser inte någon sorg i det idag,
utan det är omtanke om mig själv.
Att det här får jag göra.
Jag har valt bort jättemycket människor
i mitt liv.
Och jag säger inte att det är deras fel, men där jag inte har klarat
att upprätthålla en balans i relationer.
Kan du se att komplex
PTSD kan påverka
självförtroendet när man
söker jobb eller
om man har med sig de här negativa
erfarenheterna?
Ja men definitivt.
Definitivt skulle jag vilja säga.
Ja men av olika orsaker.
Dels så
tillåter
nu pratar jag om mig själv för det är lättare eftersom vi alla har olika.
Men jag tillät ju
mig att bli
från det första jobbet, alltså
långt upp till
ganska nyligen.
Så har jag ju tillåtit mig att bli otroligt
utnyttjad och dåligt behandlad.
Och det är klart att
även om jag säger att jag fixar det och så, så är det klart
att jag inte gör det.
Det bryter ju ner ens självförtroende
såklart.
Men där jag, ja men jag får ju säga
att jag ändå har en del i det även om det
jag vill inte det.
Men jag får ändå se att jag har ju
deltagit i att
hade jag satt ner foten, hade jag haft krav och
stått upp för mig själv och haft en sund självkänsla
så hade jag inte accepterat att bli behandlad
så såklart.
Sen tänker jag med komplex PTSD.
Som sagt, de flesta gångerna så
får du ju det ganska tidigt
eller väldigt tidigt när du växer upp.
Och då drabbar
det ju ofta att du kanske
kommer in på arbeten där som är
ja men det är kortare anställningar
och du får ett sämre CV och sen tvingas
du ta ett ännu kortare arbete igen
och att du kommer in i en fälla
där du inte får fullt ut
kanske…
ja men blomma ut till den du
ska vara eller som du skulle kunna vara.
Ser du strategier och verktyg
som du använder nu
som du skulle ha önskat att du fick
på nåt vis tidigare i livet
som du skulle vilja skicka med dem
som kanske känner igen sig i
antingen att man börjar fundera själv på
att jag kanske faktiskt har
komplex PTSD
eller att man vet att man har det
men vad är det för strategier som har funkat
för dig?
Tänker du arbetsmässigt eller privat eller?
Alltså egentligen både och för jag tänker att
de klickar antagligen i varandra.
Dels måste jag säga
att jag är tacksam att jag var
så nyfiken. Nu finns det ju
kunskap att få men kunskap
är makt många gånger.
I detta fallet är det definitivt det kan jag säga.
För att ju mer jag har
läst och ju mer jag har lyssnat
och förstått hur det faktiskt påverkar
oss så blir det också
lättare att
sätta upp gränser och ta hand
om mig själv och göra det som jag behöver
göra. Veta
vilka miljöer jag trivs i.
Det är ju inte alla, men det handlar ju inte bara om
vad som är trauma, utan vi alla människor
hade ju behövt att lära känna oss själva
och vad vi faktiskt behöver.
Och jag tänker återigen det här med dialog.
Alltså om vi hade lärt oss att lyssna
för att jag menar, många av
oss har i alla fall en förmåga att kanske
uttrycka vad vi behöver.
Men om vi inte får möjlighet att uttrycka det så
blir det inte bra i våra
Så som medmänniska så skulle vi bara kunna fråga
när vi träffar någon eller vem som helst
vad behöver du just nu?
Skulle det kunna vara en sådan enkel fråga för att
kunna öppna upp lite?
Ja, och jag tänker som någon psykolog sa till mig för
länge sedan, vilket var sant, så sa hon
när du viskar fram någonting, då skriker du
att jag har ju inte
stått upp för mina behov, jag har inte ens velat
kännas vid dem eller de har varit förbjudna
för de har varit straffande.
Så när jag viskar fram något väldigt, väldigt försiktigt
att nu skulle jag behöva detta
kanske nog, så är det kanske den
stora trumman jag såg.
Att
och kanske fråga mer
hur viktigt det är eller vad det kan vara för någonting.
Men jag tänker även om jag tänker på arbetsplatser,
det här med FIRO och det här att
hur grupper ändras när man kommer in.
Jag kanske inte tycker att
chefer behöver ha kunskap om trauman.
Det hade ju varit en dröm såklart,
men det tänker jag kanske är en utopi.
Men däremot tycker jag att alla
chefer och ledningsgrupper borde veta
grundläggande
psykologiska behov och även
gruppdynamik. Vad händer i grupper
när det kommer in en ny och
hur påverkas?
Och i mitt fall kan jag säga att jag har nog haft
ytterligheterna
som verkligen inte har varit gynnsamma.
Jag har alltid varit
väldigt stark att jag har stått upp för
andra. Jag skulle aldrig acceptera någon
arbetsplatsmobbing och jag har verkligen stått upp
för människor som har varit utsatta.
Jag har inga problem att stå upp för
åsikter. Jag kan stå inför 200 om det är någon
grej som, ja men så.
Där upplevs jag ju som så stark.
Men sen när de då inser
att jag är väldigt svag i min
om man nu står upp för mina personliga
behov, så har det blivit en
jättekrock flera
gånger där jag på ett sätt har blivit
lite hotfull och hon minsann
är stark och
så att det har inte varit någon bra
mix mix för mig.
Nej, och det är väl verkligen ett medskick
till alla runt om
kring att
igen inte ha förutfattade meningar
varken om hur någon är
eller ser ut på utsidan eller
och även om man kan verka
så minsann veta vad
här kan man inte
här har vi skinn på näsan minsann
men säger någon
att såhär:
Jo, det här vore bra för mig
att inte då bara: Ja, ja, hon säger
hon kommer skrika högt om det är något
hon verkligen vill ha.
Nej, faktiskt kanske inte. Utan att lyssna in
alla typer av, inte
rop på hjälp, men uttryck av
behov.
Lite mer känselspröt ute.
Ja, precis.
Sen är jag nog ganska orädd i många andra
sammanhang. Det var någon incident för ett par veckor
sedan som, ja, det var några
ungdomar som var väldigt bråkiga.
Och där var jättemycket folk,
men där blir jag ju inte rädd
utan där går jag ju fram och
säger till.
Och där jag känner att sådana saker
skrämmer ju inte mig, utan jag känner att vi har
ett ansvar så, men det kan däremot skrämma
mig hur andra människor,
att vi inte står upp för varandra.
Att vi faktiskt,
en människa kan inte påverka hela världen.
Men tillsammans kan vi faktiskt påverka.
Men jag tänker att de som såg mig till exempel
vid den incidenten,
de hade ju aldrig trott att jag kunde sitta hemma
och gråta helt förtvivlad
och att jag inte kan stå upp för mina
personliga behov.
Jag förstår ju
att det låter jättekonstigt.
Det blir en krock.
Du är så van vid att stå upp för alla andra,
att du sätter andra först
och då finns det fortfarande
kanske ändå lite kvar i dig.
Men det vore väl fantastiskt om du skulle stå upp
för alla andra och dig själv?
Absolut.
Sen måste jag säga att mycket av det,
jag tror jag sa det i början också,
att jag har ju fått väldigt många styrkor tack vare.
Allting är ju inte av ondo
och jag känner att jag är ju stark
i många situationer.
Jag agerar inte alltid på mina
känslor som många kanske gör,
utan jag får alltid gå in i sådana här
kris…
vi ska ha konfliktsamtal
eller du är alltid så lugn och du håller dig alltid så sansad
och jag har ju lärt mig någonstans
att hålla mig lugn och faktiskt
ha förnuftet kvar någonstans.
Men då har du ju jobbat med dig själv.
Exakt.
Så det handlar ju mer om
att man lär sig hur man själv fungerar
och vad som triggas i en.
Ja, jättefint.
Ge ett sista råd till de som jobbar med människor
oavsett om man är coach
eller jobbar inom HR eller arbetsförmedlare
eller vad det kan vara.
Vad ska man tänka på
när man möter den här
gruppen av människor som kanske har
bär den här typen av trauma
med sig?
Jag tror vi var inne på det också.
Det här att faktiskt…
Ja, men fråga.
Hur ser det ut på en arbetsplats
till exempel, när du arbetar?
För jag menar, skulle du frågat alla mina
före detta chefer och så.
Alltså jag presterar ju
mer än vad jag skulle.
Att det är ju ingenting som kanske blir
tydligt som en brist.
Men att det är ju faktiskt
som sagt, man kan insjukna i
styrka också. Det är inte alltid
positivt.
Och jag tänker de här samtalen
som coach eller arbetsförmedling
eller att när mår du som bäst?
När presterar du som bäst?
Jag tänker skillnaden där på höger
överpresterande.
Mår du bra? Får du inspiration
och kommer din motivation inifrån?
Eller är det av stress som man gör saker?
Och vilka miljöer?
Alltså det hade jag ju önskat att jag visste
att, ja, men det är nog inte så bra
för dig att sitta i ett öppet kontorslandskap.
För jag är väldigt mycket
mer introvert än vad folk tror.
Så att sen har jag ju en
social kompetens, men den kan ju också misstas
att, ja, men du kan ju vara
bland hur mycket människor som helst.
Men det tröttar ut mig.
Så det kanske inte bara är av godo
att man är så socialt anpassningsbar.
Tusen tack, Malin.
Fint att du delade med dig.
Tack ska ni ha.
Det här samtalet tycker jag
påminner mig väldigt mycket
att det är viktigt att se människan
bakom våra olika beteenden
och att vi ska förstå att faktiskt de här överlevnadsstrategierna
var just det en gång.
Att det var strategier för att överleva.
Att det faktiskt är så lätt.
Vi är ju fortfarande samma människor
som för så länge sen.
Ja, precis.
Och att få känna trygghet
och få ett fint bemötande
och också att man har lite kunskap
kan skapa både
en tryggare arbetsplats
och ett tryggt möte med människor
som har upplevt det här.
Det som Malin nämnde lite på slutet,
det här med att om man är en person som är en högpresterare
eller om man är en överpresterare.
En högpresterare, man får mycket gjort på kort tid
och det kräver inte jättemycket energi av mig
och ändå kan jag prestera.
Så tänker jag att en högpresterare är.
En sund prestation.
Precis.
Medan om man är en överpresterare
man är aldrig nöjd.
Jag tror att det kanske bottnar lite i den här typen
av kanske ett trauma
där man känner att jag måste ge mer
än vad jag egentligen kan och orkar
för annars kommer personen inte vara nöjd med mig.
Och det kan ju vara nånting som man faktiskt kan sätta
lite spegeln på sig själv och känna:
När jag gör så här mycket,
gör jag det för att det går lätt och det är kul
eller gör jag det för att jag är rädd att inte duga annars?
Och vad skulle hända om jag faktiskt tonar ner mig lite?
Förmodligen inte mycket.
Precis, nej.
Så att man inte skadar sig själv
i sin jakt på att vara perfekt på nåt vis.
Jag tycker det var fint, som Malin sa.
Man ska inte vara för perfekt. Det är farligt.
Då är det nånting som döljer sig.
Det ska vara lite skav och lite misstag här och var.
Det är mänskligt.
Vi hörs igen om två veckor.
Tack för att ni har varit med oss idag.
Hejdå!
Intresserad av att lära mer och få mer inspiration om livet och arbetslivet samt bemötande?
Det finns ytterligare 153 avsnitt av Iris podcast Med målet i sikte att ta del av. Se alla avsnitt här »
Hör gärna av dig till oss om du har önskemål eller idéer om gäster eller teman framåt. Kontakta gärna lisa.gustafsson@iris.se eller charlotte.ohlson@iris.se
Vill du stärka ditt team? Få verktyg och ökad trygghet samtidigt som ni får en positiv upplevelse tillsammans? Boka en föreläsning i bemötande och inkludering.
En föreläsning och utbildning inom inkludering och bemötande är en investering för framtiden – som dessutom ger fler och nöjdare kunder. Våra föreläsare ger på ett engagerat och underhållande sätt, nyttig information och konkreta tips i hur man bör bemöta människor med funktionsnedsättningar eller med en annan kulturell bakgrund.
Läs mer här om våra föreläsningar »
Vi önskar dig en lärorik och inspirerande lyssning!




