Avsnitt 165 av Med målet i sikte: Måste vi alltid ha målet i sikte? Micke Gunnarsson om att sluta jaga och börja leva

Vem är jag? Hur funkar jag?

Hur funkar jag när jag blir rädd eller om jag blir arbetslös?

Vad händer i mig då? Vad är det för saker som drar igång i mig?

Det är ett äventyr vi är satta till att få vara med om.

Ju mer vi styrs av rädsla, ju jobbigare blir det.

Ju mer vi styrs av tillit och kärlek, det låter kanske flummigt,

ju antagligen blir det mer behagligare.

I den här podden pratar vi väldigt ofta om vikten av att ha mål.

Vilket kanske inte är så konstigt. Podden heter ju Med målet i sikte.

Vi pratar också om att hitta sin riktning och utvecklas.

Men vad händer om jakten på att komma fram

gör att vi missar själva livet på vägen?

Exakt. Vår gäst idag, Micke Gunnarsson,

han ska prata om det här.

Han är författare, föreläsare och inspiratör.

Han har bland annat skrivit boken

Det är bara de som har bestämt sig för vart de ska som kan gå vilse.

Tänk om vi ibland är så upptagna av att komma framåt

att vi missar det som händer längs vägen.

Det ska vi prata om idag. Och framförallt

att allt kanske inte måste vara så målfokuserat

och vad som händer

när vi vågar släppa lite på kontrollen.

Välkommen hit, Micke.

Tack så hemskt mycket.

Du är författare, föreläsare och inspiratör.

Vad är det som du brukar inspirera människor om

när du är ute och far?

Ja, men den snabba frågan tror jag

eller svaret blir ju livet liksom.

Alltså påminna oss om

att ta vara

på den stunden vi har här på jorden.

Att inte…

Vi är inte här för egentligen för att…

Vad ska jag säga?

Ja, men vi är inte här för…

Många gånger fastnar vi i att vi tror vi är här för att…

Vad ska jag säga?

Att det är det yttre som är hela grejen.

Att vi ska göra karriär, vi ska tjäna pengar,

vi ska konsumera.

Man ska göra karriär, man ska bli något.

Och jag brukar alltid säga till ungdomar

att de kommer aldrig bli något.

För de är redan allt på ett sätt liksom.

Från att de kommer hit.

Men att vi lägger så…

lätt press på oss.

Så det är väl det jag försöker…

Det var någon som kallade mig att jag var en

kärleksfull irritatör.

Jag läste det, det var jättekul.

Det var första gången jag hörde irritatör faktiskt.

Irritatör.

Ja.

Det tror jag jag skulle kunna hålla med om att jag är.

Jag petar lite på folk.

Sen har jag ju varit ute och föreläst

jättemånga år också för föräldrar

eller lärare, alltså människor som jobbar

med barn och unga på ett eller annat sätt

utifrån bemötande och

även där då. Hur kan vi…

Hur kan vi finnas som stöd när en människa

ska växa och göra sin egen

resa. Inte att vi ska göra den åt dem

utan hur kan vi möta människor

så att de kan, ja men frigöra

det som är dem.

Och göra det de vill och inte det

man borde vilja, kanske också?

Ja,

alltså det är lätt som vuxen att vi

trampar över där för att vi vill så väl

och vi vill bry oss så mycket så att vi tar över

liksom. Och helt plötsligt

så tror jag att jag vet mitt barns bästa men det vet

jag inte. I vissa fall

kan jag göra det när de är små barn, men

det handlar snarare om att följa

en annan människas resa än att jag ska ta över den

och tycka, tänka och tro allt för mycket.

I alla fall så som jag ser det.

Läskig resa ändå som förälder.

Tycker jag.

Det är fruktansvärt.

Jag föreläste förra veckan i torsdags

och då gav jag en av deltagarna

en disktrasa, jag hade tryckt, men där

är det ett litet barn som cyklar, eller ska

lära sig att cykla, så är det en förälder som springer

bakom och håller i pakethållaren och så skriker

barnet så släpp mamma, släpp mamma

du vågar, du vågar.

Och det tror jag

det är väl en viktig del

generellt

att ha tillit till livet liksom.

Att vi inte är ensamma

på den här resan. Vi har

en magisk

vad ska jag säga, vi har ett magiskt

stöd skulle jag vilja säga som jag kallar livet

eller något som i alla fall

är större än mig. Sen det är inget religiöst

eller så, men om jag inte

eller det händer någonting när vi börjar lita

mer på livet. Nästan jag litar mer

på livet idag än på mig själv.

Så att det händer någonting då.

Att någonting lugnar ner sig

och vi kommer också åt en…

Vi är inte så rädda i det vi gör.

Så skulle jag nog vilja säga. Vi kan

få känna viss större

trygghet i oss själva i de besluten vi tar

eller de vägar vi väljer.

Kan inte det också komma väldigt mycket med åldern,

säger jag som nu har blivit 52.

Ja, men då är vi ungefär

lika gamla, men…

Jo, det tror jag på ett sätt.

Jo, det tror jag.

Det finns en del. Man behöver ha en viss livserfarenhet.

Men jag tror

jag möter ju människor som är

betydligt äldre än dig och mig

som ändå springer runt i rädsla och oro

och en känsla av brist och jakt

och ska ha mer och…

Jag är fortfarande kvar i det här ekorrhjulet.

Samtidigt som jag faktiskt kan träffa en del unga

människor som jag undrar ibland: Wow

Wow, vad har du fått den liksom…

Vad har du fått det lugnet ifrån eller vad har du fått den tilliten ifrån?

Så att jag tror det…

Jag skulle nog vilja säga…

För mig så är det nog lidandet som har

varit den viktigaste

nyckeln till

att förstå

att det finns något lugnare.

Svåra upplevelser

och lite sånt.

Ja, tuffa, tuffa grejer.

Och där jag har blivit mer eller mindre tvingad

att titta inåt liksom.

Där jag kan inte springa runt längre

utan jag behöver stanna upp och så behöver jag titta inåt

och bli liksom…

förstå mina mönster, förstå mina rädslor, förstå mina

mina präglingar liksom

ända sedan jag var barn.

Och där hittar man nog en…

Eller jag har i alla fall hittat väldigt mycket viktiga nycklar där.

Ja, men det kan jag relatera till.

Jag var med om en olycka för 19 år sedan

där jag bröt ryggen.

Fick en ryggmärgsskada

och höll på att stryka med.

Men efter det, innan var man ju så att man längtade

efter saker. Man tänkte när det blir helg,

tänkte när det blir semester och man liksom

var hela tiden framåt. Men nu efter

så har jag blivit mycket bättre på

här och nu och vara liksom.

Och behöver inte så mycket.

Jag har blivit tacksam

på något sätt. Det låter ju lite religiöst

och klyschigt, men jag känner faktiskt

det och jag tror sådana

aha-upplevelser tror jag

kan bidra till

att man får en sådan tanke.

Om jag bara får fortsätta

jag tror också, jag tycker det är så fint att du nämner

det exemplet, för jag tror också såhär att

i och med att vi så tidigt

verkligen hårdkodas in i ett samhällssystem

som handlar om mer, mer, mer, mer, mer, mer.

Du ska karriär, du ska göra mer lön, du ska

högre lön, du ska större hus, du ska

alltså, och det finns ju den här

liksom, som jag ser det

problemet

med den här tanken om en ständig

ekonomisk tillväxt. Så länge vi

är fast i den snurren

så är det ju

jätte, i och med att vi programmerar så

tidigt in i den snurren, så är det jätte

det krävs mycket för att

kunna bryta sig ur det. Att kunna ta

det lugnare, att kunna känna en

förnöjsamhet, att kunna börja

downsizea, snarare

där du inte är ute. Du jagar

inte längre mer, utan du börjar kanske

börja kunna känna att du

kanske vill ha mer tid. Du vill ha mer

tid för vänner, så att du börjar få en annan

prioritering av vad som är värt och inte

mindre värt i livet. Men jag tror

att det inte är konstigt att det behövs en ordentlig

smäll ibland, för att vi är så

inrutade i mönstret.

Ända sedan vi är barn och började skolan

så programmeras vi hårt i det där gamla

tänket om ni frågar mig.

Jag misstänker

att det har med den

boken som du har skrivit.

Det är bara den som har bestämt sig

för vart den ska som kan gå

vilse.

Man får ju en liten tankevurpa

i, men det är ju så

sant. Vad tänkte du?

Vad ligger bakom det citatet

eller den boktiteln?

Det var ju första boken

som blev till i mitt liv.

Det är ungefär

nitton, tjugo år sedan

som jag började skriva på den.

Det citatet kom själv

att jag, ett år innan där

så hade jag också kraschat totalt

i någon slags utmattning.

Jag levde alldeles för destruktivt.

Jag jobbade mycket. Det var mycket karriär.

Jag hade två chefsjobb.

Utåt sett så hade nog många sagt

att jag var en väldigt lyckad människa.

Men jag orkade till slut inte.

Jag hade också börjat dricka ganska mycket alkohol

och så. Jag behövde hitta sätt att kunna koppla av helt enkelt.

Så det var ingen

ett hälsosamt liv.

Jag rökte en ask cigaretter per dag.

Det var ett väldigt stressat liv.

Och då,

det brakade över en dag,

eller måndagsmorgonen,

det var på sportlovet, så kunde inte jag komma upp ur sängen.

Man skulle kunna tro att det var någon

ryggmärgsskada, men jag var helt förlamad

i stort sett från midjan.

Och sen väntade då

ett års sjukskrivning på mig.

För att jag skulle få

jag ser det som en gåva,

att jag blev tvingad att börja verkligen fundera

på vem är jag egentligen?

Vem vill jag vara? Vilken pappa vill jag vara?

Så jag behövde göra upp med allt ifrån alkohol till hur jag levde.

Allt det, det var massa fina

grejer som jag fick till mig.

Och just den titeln på den boken,

för jag började skriva varje dag.

Det var ingen som tipsade mig om det,

men det kom naturligt att jag började skriva varje dag

om djupare frågor om mig själv.

Och just den titeln kom när jag var ute i

skogen, för det var också något som kallade på mig

att jag var ute i naturen jättemycket.

Jag hade knappt aldrig varit det innan.

Kanske som barn, men det föll

så naturligt.

Och då när jag var ute i skogen

och gick där, och jag vet att jag gick i vissa dagar

och grät, då kom

den meningen till mig

att det var de som vet vad de ska

som kan gå vilse.

Det hände någonting med mig, där kände jag det i skogen.

Det har hänt många gånger så här,

vad ska jag säga, insikter.

Men att,

tänk om det är så att jag inte ska någonstans.

Tänk om det är bara här.

Tänk om det bara är nu, när jag står här i skogen.

Tänk om det bara är detta jag behöver

ta hand om.

Och helt plötsligt kände jag att då är det ju inte alls svårt.

Om det bara är nu

jag behöver ta hand om.

Så är det väldigt lite jag behöver ta hand om.

Och så började jag fundera mer

på det att

när har jag inte klarat av det nu?

Och då inser jag att det har jag gjort

hela mitt liv. Har jag klarat av massa nu?

Och då började jag också tänka

men herregud, det finns ju vissa situationer

jag varit med om som jag aldrig

skulle tro jag skulle klara.

I form av ganska hemska grejer som

hände människor med plötsliga dödsfall

och grejer. Men jag klarade ju

det med där och då.

Men hade någon sagt

tror du att du ska klara

och möta någon som tar livet av sig

så hade jag sagt att det skulle jag aldrig klara.

Sen får man vara med om det

och då när du står där i det ögonblicket

då får du all hjälp. Det verkar som vi

får den hjälpen vi ska ha lik förbaskat

när det väl gäller.

Så det som hände där i skogen med mig

det var ett första steg att verkligen börja ana

jag började utforska

jag är fortfarande på den resan att

tänk om det är så

enkelt inom situationstecken

att det är bara nu jag behöver ta hand om.

Och jag behöver inte heller

koppla det till några förväntningar, mål,

resultat, värderingar

utan jag sitter bara här med er nu

och hela min mening

med livet är att sitta här

med er just nu. För jag kan inte vara någon annanstans

det är bara detta jag ska göra.

Vilken lugnande tanke

man bara, gud vad skönt

det blev nu, eller hur?

Man tänker så att man kan tillåta

sig att koppla bort såhär

imorgon är det franska för

Charlie, då måste jag köra tidigare

huvudet är ju hela tiden

igång.

Och gärna 20 över 3 på natten också

och såhär, varför sa jag sådär på 80-talet?

Jag har ju sagt det till många ungdomar

när jag har varit ute och föreläst och sådär också

att jag skojar lite fast egentligen inte

men när jag säger till dem, för att många av dem är oroliga för framtiden

hur ska det gå, vad ska jag bli, hur ska det gå

med gymnasieval, med jobb och så vidare

då har jag alltid sagt att

de har ingen framtid, brukar jag skoja då.

Och det jag menar med det

är ju att de har ingen framtid, för den är

det finns ingen.

Och då var det också såhär ungdomar ibland, ja men min mamma och pappa

säger alltid det. Ja men så brukar jag skoja

med dem, gå hem då till mamma och pappa ikväll

och så frågar du dem när

framtiden kom för dem. När börjar

den liksom?

Och då skrattar de för att det…

Då fattar man, den kommer ju aldrig.

Utan den är ju alltid nu.

Framtiden är ju liksom själva grejen

med framtiden, att man aldrig hinner ikapp den.

Nej, den finns bara i våra huvuden liksom.

Och den kan vara bra,

vi kan ju använda vårt nu

till att skriva något i kalendern,

att imorgon ska jag vara och jobba på en skola.

Det kan jag göra här och nu och använda det.

Men många av oss

har inte koll på vårt,

vad ska jag säga, vårt sinne eller vårt mind.

Så att vi luras iväg

i framtid, i dåtid, i historia.

Så att tyvärr är det människor,

många människor då som aldrig

är här och nu. Utan de är alltid

på väg någon annanstans. Och då får de aldrig,

eller så ska, men det finns en

risk att de inte får upptäcka

livet och det finns en risk

att de aldrig kan slappna av och verkligen njuta

av det som är.

Det känner jag igen jättemycket.

Ja.

Jag menar att man alltid strävar

mot någonting annat.

Framförallt så tänker jag

det som jag har jobbat med och emot

är ju att såhär

i vårt allra första poddavsnitt

2019.

Då frågade Charlotte

mig, vad har du för mål?

Och jag bara, jag har inga mål.

Och det var ju liksom en panik i mig, att jag har inga mål.

Jag bara flyter med.

Man känner sig dålig när man inte har några mål.

Ja, och jag har ju ingen utbildning, alltså högre utbildning.

Det borde jag ha.

Jag borde också antagligen vilja gå ner i vikt väldigt mycket.

Det borde jag göra. Så jag har ju alltid

haft någon slags bordemål

som jag tror att jag måste nå.

Men i själva verket

vill jag bara go with the flow.

Se vad som händer och sedan alltid välja

det som är roligast.

På ett sätt så är ju det bra.

Sen det är klart att det kan ju gå helt åt helvete.

Fast det har det inte gjort.

Nej, det har det absolut inte gjort.

Och sen det är klart att jag har liksom

nu, ju fler gäster vi har haft,

desto mer har jag ju lärt känna mig själv

och lite grann att såhär

jag har nog tagit besluten då och då

och jag har lite krattat för

att någonting ska hända framåt.

För samtidigt om man bara är här och nu

då finns ju risken att man plötsligt inte har

alltså att om man tar det för bokstavligt

så finns ju risken att

det är bara här och nu. Jag tar alla mina pengar

jag har nu och så köper jag

en jorden runt resa.

Och sen har jag noll kronor.

För det är ju ändå bara, det löser sig.

Och så kanske det inte gör det utan då kanske jag är

har hamnat lite fel någonstans i fel land.

Så att, ja förstår du

vart jag spårar iväg i min hjärna

av oro.

Jag hör det.

Det jag hör också är

när du säger att jag skulle bara vilja flyta omkring

och jag vill bara göra det som är kul.

Det skaver ju många människor för det inte

så enkelt kan det inte få vara att leva.

Det är ansvarslöst.

Tänk om det kan det då.

Det jag vet är att det enda jag vet

till 100% är att vi alla ska dö.

Och vi vet aldrig när.

Och då är frågan liksom hur

Alltså egentligen

ett liv handlar egentligen bara om

mängden upplevelser

du har haft under en viss tid.

Fast det är inte heller så viktiga

upplevelser man måste ha.

För det märkte jag när jag hade skadat mig

och låg på sjukhus.

Det enda jag längtade efter då var att komma hem

till barnen och få göra vanliga

saker. Borsta tänderna på dem,

köra bil till, vika tvätt,

laga mat, sitta i soffan,

gå och lägga mig i min säng.

Alltså det här vanliga. Och det kan jag

fortfarande uppskatta jättemycket nu.

Sen tycker jag att det är kul att resa och göra sådär.

Men just det här vardagliga

jag behöver inget mer.

När jag menar upplevelser

egentligen så handlar det nästan

jag skulle nästan vilja säga att det handlar om grad

av närvaro i stunden.

Jag känner igen mig jättemycket

i det att idag så som jag lever

så enkelt som jag lever, jag äger

i stort sett ingenting, jag kostar

i stort sett ingenting.

Jag är ju verkligen…

De senaste fem, framförallt

tre åren så har jag gjort en omställning

i mitt eget liv.

Om jag har jobbat med det

mindre i femton år

och göra omställningen där

och den här, vad ska jag säga, uppkopplingen

som du också beskriver här, nästan andliga.

Men det här att du har tillit till något som är större än dig själv i alla fall.

När man har gjort det ett tag

i alla fall så som jag upplever det så måste det också

börja skapas och manifesteras i det yttre.

Så att du börjar

forma ditt yttre liv

i ungefär i samma

i samma

ton

som du är där inne liksom.

Och det kände jag väldigt tydligt för tre

i år sedan att jag måste ändra allt mitt yttre också.

Jag vill inte äga något, jag vill bo

enkelt, jag vill vara i naturen,

jag vill inte jobba heltid.

Mycket av de grejerna och jag säger inte att jag gör rätt

jag säger bara att jag gör rätt för mig.

Vilket då också blir

att

det behövs inte mycket idag

för att jag ska känna mig väldigt

tacksam och

förundrad över livet.

Och då räcker det med en liten fågel här ute på

grenen eller när jag leker

med barnen eller vad det nu kan vara.

Jag var ju i och för sig på Ullared

och handlade i helgen så jag kan känna lite.

Jag äger en del saker.

Men däremot så har jag ju börjat skapa

mycket mer och vara kreativ och känner

att det här är ju det. Och jag älskar

att vara kreativ och skapa.

Jag lägger mycket, mycket mer tid på det.

Och trädgård och det här, att det mår jag

så bra av.

Men jag tänker att

jag vet ju att såhär här

och nu, det du säger, it makes sense.

Och eftersom vi

har ju känt varandra sedan innan Charlotte

skadade sig, så jag kan ju verkligen se

jag har sett den förändringen.

Att du är så tacksam

över saker nu

som du absolut inte var tacksam över

tidigare.

Hur kommer det sig då

att vi ändå bara, vi måste fylla

nu säger jag vi, men jag menar jag.

Jag vill dra med

alla andra över min kant.

Jag kan ju ibland få

känna såhär, åh vad skönt

när jag har skrivit in i min kalender

då sitter jag och planerar

nästa vecka. Det där är ett

här-möte och det där är ett där-möte

och här ska jag jobba med

den här typen av arbetsuppgift.

Och när kalendern ser bra ut

då känner jag ett lugn

för att jag vet vad som

ska hända.

Jag känner lugn när den är tom, ja.

Nej, men däremot om jag inte har

något att göra, då känner jag

ja men nu är inte jag produktiv.

Då får jag lite panik, att såhär,

nu är det liksom tomt i min kalender

inte någonting att göra.

Då bara, nu sitter jag här och kostar pengar bara.

Det är klart att jag alltid har någonting

som jag kan göra, men varför blir de så?

Varför blir de så? Ja, men precis.

Jag vet ju att jag ska bara såhär, hallå, chilla, det löser sig.

Men varför är det så svårt?

Nej, men jag tror att många av oss också

vi är formade i att vara

produktiva, att vara duktiga,

att hela tiden, det kunde jag också

se tidigare, att det var

coolt att ha kalendern

svinfull.

Och likadant i föreläsarbranschen.

Att människor som

fanns det en lucka,

ja, jag kan ta ett jobb till.

Även om jag så ska åka helikopter mellan Malmö och Kiruna

så drar jag in ett till och så åker jag bil ner på natten

ner till Sundsvall.

Vi är så vilseledda

i det där. Och så kallar vi det

karriär. Vi kommer liksom årets

talare, vi får massa priser för att vi lever

på ett sätt som inte är hållbart för fem öre.

Men det är så vi

är riggade. Så när du helt plötsligt

får space i din kalender och du kan börja

få känna lite mer flow.

Så kommer ju lätt egot in och säger:

sådär kan inte du hålla på.

Nu är du inte lönsam, du är inte duktig. Du ska vara något.

Och det där är ju

någonting vi, jag tänker att det är ju någonting

som vi får titta på

under vår livsresa.

Vissa vaknar upp och börjar se det här

och börjar fundera på varför är det så.

Vissa kör ända in i kaklet

och vissa, alltså det ser så, jag tänker det är så individuellt.

Sen måste jag också säga att jag menar, herregud

i min kalender så står det ju saker

Alltså jag vet imorgon ska jag vara på en skola

klockan sju och trettio liksom.

Men och det är ingen fara.

Det tänker jag, det är ju ingen fara liksom.

Faran blir ju om jag

om jag, alltså vad ska jag säga

just bara för att vi pratar om

här och nu liksom så tänker jag att

jag skrev, jag sa ett citat nu

för tre år sedan som jag skrev

som var viktigt för mig och det var att jag vill

vila i frid innan jag dör, inte efter.

Och den är viktig

för mig. Alltså jag vill

vara i ro, jag vill vara i närvaro.

Jag vill känna igen nu.

Nu vill jag vara här.

Sen att råka stå i min kalender.

Men jag kommer inte åka till skolan

innan jag åker till skolan.

Förr i tiden så var jag i skolan

en vecka innan.

Och i mina tankar, hur ska det gå här?

Det är på torsdag och det och det och det.

Men det har ju varit en träning

för mig och jag, alltså för mig

har det funnits alltifrån meditation

eller retreat, alltså många.

Jag försöker hitta många olika sätt

för att se hur stort

kan nuet bli. Jag har till och med en klocka

som jag köpte. Det står bara nu på den.

Det har inga funktioner mer än att det

bara står nu på den.

Man kan skoja om den,

men den hjälper mig mer än vad människor tror.

Påminner. Vad har du köpt den under?

Man får tatuera annars på den.

Jag kan skicka länken sen.

Det heter know watch.

Nej, men den är fantastisk.

Som om jag står och väntar

på ett tåg och så ser jag att det är försenat

och så börjar jag kolla på klockan och så står det nu.

Och då bara, just det.

Tåget kommer när det kommer.

Jag kan inte göra någonting.

Jag tycker det är

jätterolig praktik

att utforska hur stort det nu kan bli.

Och sen ibland

har jag också kommit i oro och ängslan.

Jag är människa jag med, men jag

har inte varit medveten om att

man ens kan leva och tänka så här.

Att det kan få vara så enkelt

att jag tar ett nu i taget.

Idag kanske jag tänker så att jag tar en dag i taget.

Jag vaknar på morgonen.

Varje morgon när jag vaknar så ligger jag kvar ungefär en tio

minuter och jobbar med tacksamhet.

Med

vad ska jag säga

också den här tilliten. Att jag har ingen aning om hur

dagen kommer bli. Utan jag

frågar nästan livet. Wow!

Vad är det för spännande äventyr du ska bjuda in mig på idag?

Det finns en liten plan.

Men jag vet att den oftast inte stämmer.

Så bring it on liksom. Ge mig ett nytt äventyr.

Och sen när jag går och lägger mig på kvällen

så har jag också en liten tacksamhetsstund. Jag tackar för allt jag

fått uppleva under dagen och sådär.

Sen räcker det liksom.

Det är verkligen så jag försöker.

Verkligen försöker leva så.

Om de som lyssnar nu

kanske mer lutar åt

sitter lite grann i den här

antingen då att man faktiskt

söker jobb

och då har full fokus på

att jag måste

jag var på den här nivån innan

jag kan inte gå ner

nu gör jag fingrar i luften

eller jag vill inte gå i sidled

jag måste få nästa jobb

måste vara uppåt, framåt

jag måste tjäna mer

vad kan man göra?

Eller om man är

i det här nu

och bara hela tiden känna att jag

jag blir inte riktigt

riktigt nöjd. Men så lyssnar man på dig

nu och inser att jaha

när ska man börja ana

att det är på väg

åt fel håll.

Att det blir för

stort fokus på målet.

Men jag tänker väl att

ens hälsa kan väl vara en bra

liksom på något sätt

temperaturmätare.

Liksom hur mår jag?

Alltså att det kan vara en grej.

En djupare fråga

att ställa sig liksom.

Jag byggde en webbsida

för några dagar sedan.

Bara ut på skoj liksom.

Som heter Frihetskalkylen.

Och där jag egentligen bara

bad människor lägga in

där man kan lägga in vad man har

kanske i lön eller bidrag och sådär.

Alltså hur mycket

kostar saker och ting i livstid

inte i pengar.

Om tid från pengar till tid.

Vad kostar det i tid

för att dra in vissa pengar.

Om jag ska köpa en tv eller om jag ska ha en viss lön.

Hur mycket av min livstid

behöver jag då investera?

Och jag tänker att

jag tror att

ett…

Hur fasiken ska jag säga detta

så att det blir begripligt.

En grej man behöver kanske komma på

lite, det är liksom att se

hur mycket identifierar jag

mig med saker som inte

ja. Alltså hur mycket identifierar

mig med pengar, hur identifierar jag mig med karriär

med utbildning.

För att om du är starkt identifierad

med det här. Det är då du kommer

i ett sånt här läge. Ja men kan ju inte ta ett sånt jobb.

Då går jag ju ner. Alltså du har redan satt ett

värde. Då går jag ju ner

i karriären.

Eller jag går ner i lön.

Och jag menar

egentligen spelar jag menar jag har väl

vad ska jag säga.

De senaste tre åren så tror jag att jag har

Ja, jag tror att jag har

satt ner min lön 70%

ungefär kan jag tänka mig.

Alltså jag lever nog under existensminimum

idag kan jag tänka mig.

Jämfört med vad jag levde innan.

Och många skulle ju säga så här att, men herregud

det är katastrof Micke. Det går ju helt åt helsike

för dig. Du som omsatte flera miljoner

och nu omsätter du knappt ett par hundratusen.

Hur tänker du liksom?

Jo, men grejen är att

i takt med att jag kunde känna

att jag ville släppa taget om saker

som jag inte ville värdera med så

kostar jag ju mindre. Jag kostar ju i stort sett

ingenting. Folk kommer ju säga, men du bor i kollektiv,

du bor i skogen, du har liksom bara

ett rum, du har slitna

köksluckor, du har liksom

du köper aldrig kläder, hur kan du

ens leva så fattigt, säger

människor, medans jag då bara, nej, ni fattar

inte, jag är rikare än jag

någonsin har varit, för jag bestämmer

i stort sett helt över vad jag tänker

göra med min tid, vad jag vill göra,

vad jag vill bidra med i världen.

Och många av de sakerna

vi brinner för, eller de vi vill bidra med,

eller hobbies vi har

kanske inte genererar pengar.

Det är svårare att tjäna pengar på vissa av de här grejerna.

Och då måste jag ju se

då måste jag också se över mina kostnader.

Så att jag känner så fri

som jag är idag

på ett plan har jag nog aldrig varit.

Men det har också för att jag har hittat

ett sätt att leva väldigt billigt.

Och också

att jag lever väldigt enkelt,

vilket gör att jag behöver inte heller lägga massa tid

och energi på att ta hand om saker.

Utan jag lever

väldigt minimalistiskt, men jag

har en frihet att bestämma mer

över mitt egna liv och min tid.

Och det görs inte att man behöver det,

men det är en väg att gå.

Om man nu lockas av det här och känner att

oj, oj, oj, nu är jag liksom

mitt liv går ut på att

verkligen jaga målet.

Jag hinner inte ens

uppleva

mina dagar och jag hinner inte uppleva

mina barn eller mina vänner eller vad det nu kan vara.

Vad kan man göra för att liksom

man kanske inte kommer gå hela vägen

dit du nu är.

Men hur kan man, vad kan man

göra för att bara

ta första steget

och se, okej,

titta lite, vad är viktigt?

Jag tänker då,

jag bara undrar lite, jag vill bara

motställa frågan, för det beror på lite vad du

menar med mål.

Man kan ju ha mål,

tänker jag, behöver ju inte vara

destruktiva i sig.

Om jag har mål

att jag vill hitta ett sätt att leva

för att skapa mer fritid

så är det ändå, man kan sätta det i någon slags

strategi eller inpejling liksom.

Men det låter lite som det

du är ute efter kanske är om man…

Kanske med ett karriärmål då.

Man jagar pengar, jagar karriär.

Man har inte den här…

Alltså jag kan verkligen känna att jag har min riktning

att ha kul och det gäller även

på jobbet. Men sen så

är ju min riktning, jag menar att ha kul

och göra gott. Och det som gör

att jag, om jag kan jobba med det

som gör gott och tjänar lite pengar på det.

Då kan jag få ha kul genom att resa.

Så det är liksom min

riktning.

Men jag har ju noll karriärmål

och har liksom aldrig haft.

Men för de som lyssnar

som kanske har det här

känner den här piskan att jag borde faktiskt

vilja bli så

ta nästa steg i karriären

för det förväntas av mig.

Men vad, när man nu

hör på dig och blir lite lockad

kan man tänka, vad kan man göra?

Nej, men jag hade nog, då hade jag nog liksom

utifrån det jag hörde dig säga

så hade jag nog försökt bena ut

okej, vad är karriär för mig?

För att det ordet är väldigt

speciellt, det är ett väldigt märkligt ord egentligen

men det finns. Och då hade jag

liksom att jag hade velat bena ut

sätta och skriva karriär på ett papper

ett stort papper och sen försökt att bena ut

vad är det för mig liksom?

Vad är karriär?

Vad är att klättra?

Jag måste klättra

Vadå? Vart ska du?

Vart är det du ska hän?

Alltså att börja ställa de frågorna.

För någonstans tror jag vi alla innerst inne längtar efter

att kunna få leva ett meningsfullt liv

att kunna ha tid för våra relationer

som alltid i alla studier, all forskning

så visar det sig att när människor

när det är dags att lämna den här kroppen

så är det alltid relationerna som har varit A och O.

Det finns inget annat som slår det.

Så att ha tid för våra vänner, våra barn

våra nära och kära, hitta på

saker tillsammans där man känner

meningsfullhet och glädje.

Vi vill väl ha, som ni också är inne på,

en så kul resa som möjligt.

Vi blir kastade in i det här livet

som människor och det enda vi vet

är att det ska ta slut.

Och så ska vi försöka ha det så bra, så roligt vi kan.

Och med det också sagt att vi kommer möta

en massa utmaningar.

Vi har en kropp

som vi ska förhålla oss till

med allt vad det innebär.

Med känslor, med tankar, med mönster

och sket.

Vi ska försöka klura ut vem är jag?

Hur funkar jag?

När jag blir rädd eller om jag blir arbetslös.

Vad händer i mig då?

Vad är det för saker som drar igång i mig?

Det är ju ett äventyr.

Vi är satta till att

få vara med om.

Och ju mer vi styrs utav rädsla

ju jobbigare blir det.

Och ju mer vi styrs utav tillit och kärlek

det låter kanske flummigt,

ju antagligen så blir det mer behagligare.

Och där tror jag att man måste…

Jag tänker många gånger när jag har varit arbetslös.

Under alla de gångerna

jag har varit arbetslös i mitt liv, det var mycket

vad ska jag säga, de första

jag kan tänka mig upp till

30 år eller någonting

så hade jag olika perioder jag var arbetslös.

Och det byggde också på mycket att jag valde att

starta mycket olika projekt

ungdomsprojekt och sådär. Det var inte alltid

jag kunde ta ut lön där och då fick jag ibland

praktikplatser och sådär. Men jag vet också

perioder när jag stämplade eller gick på

det hette något, Alphakassa eller något sånt där.

Men då sa jag alltid till mig själv

Nej, jag är inte arbetslös, jag är heltidsanställd

av staten till att göra vad fan jag vill.

Jag gör saker som får mig att växa.

Och det har varit en sån

underbar prägel

grej för mig. Sen vet jag inte riktigt om reglerna

har ändrats, men jag har ju

aldrig varit så aktiv

som jag var tror jag, de åren när jag var arbetslös.

För då startade jag upp så himla mycket

grejer och jag skulle verkligen vilja säga det till människor

idag som kanske är mellan jobb eller

där du har mycket tid

över. Förutom då när vissa

du kanske tvingas att söka en del jobb och det där

vill jag inte ens gå in på att prata om.

Men du blir i alla fall…

Du behöver göra vissa saker. Så är det.

Men du har nog ganska mycket tid.

Och om du då lägger

någon timme i veckan på att söka jobb.

Det kan du väl göra.

Men du kan ju också se vad ska jag göra med all annan tid.

Och antingen så lägger du

det på att sitta och fastna framför skärmen

eller kolla på Netflix eller

sitta och fika om dagarna.

Eller så ser du det som:

Shit, det är någon som investerar i mig.

Det är investerare som heter…

Alla i hela Sverige

investerar mig i skattemedel för att jag ska få göra

saker jag brinner för, som jag tycker är kul

Så att även om du går ner på liksom

om du säger så här:

Hej, kan jag få vara gratis på den här skolan

på rasterna och hänga med kidsen

eller jag funderar med hjälp utav AI

och bygga en liten webbsida

som handlar om…

Ja, vad fan det kan vara.

Att ta reda på vad du verkligen brinner för

och gör det för att det höjer din energinivå

och det skapar också…

Jag skulle säga att många arbetsgivare idag

de vet inte vad de söker. De kommer bara bli svårare och svårare.

Men de söker människor

som gillar att leva

som har…

Driv kan det vara, men som också har en slags…

Ja, men en kreativitet

och vill vara igång.

Sen vet jag också att man kan ha perioder

när man mår jävligt dåligt och så, men ändå

låt inte systemet

eller arbetsförmedlingen

eller institutioner

lura i dig

att du måste ha det tråkigt

när du har tid över.

Jag drev ett projekt för några år sen

Det var 170 ungdomar

arbetslösa och sådana som skolan

inte fixade.

170 ungdomar på tre år.

Och de var hos oss ungefär mellan tre och sex månader.

Och vi hade ett snitt på

91% gick vidare till jobb

eller utbildning. Och detta var då

människor som man kallar långt ifrån arbetsmarknaden.

Och det enda de gjorde hos oss

det var att de fick en schysst arbetsplats

där den ena grejen var att vi jobbade

med oss själva. Med vårt självförtroende

med vår syn på oss själva och så vidare.

Och det andra var att de fick göra precis vad

det de älskade att göra.

När man kom in på Kaoskompaniet så såg man

någon satt och skrev en bok, någon drev en

youtubekanal, någon tränade en hund i agility.

Det var liksom totalt cirkus

liksom. Men det var så mycket

energi och detta ledde dem

dels en tro på sig själva, men också

att det skapade öppna

nya dörrar som tog dem vidare.

Något som de gillade att göra också.

Ja, det skapar ju motivation också

och självkänsla.

Det är ju jättebra.

Ja, två tjejer start

De började skapa

vissa målningar och allting

vi gjorde var på riktigt. Så det var inte

någon sån där låtsas. Utan målade man

och ville göra utställning då gjorde man det på riktigt.

Så de gjorde det i stans galleria och så kom det

företag och människor och sa att vi vill köpa dem.

Och du vet, dessa tjejer

de kom till mig och de säger

att vi ska skicka en faktura. Vad är det för något?

Hur gör man det?

Och så började vi prata om moms

och varför måste man

betala skatt? Ändå var detta

tjejer som var 17-18 år.

19 till och med. Och jag sa:

Fan, ni måste ha läst om detta i skolan liksom.

Men då sa de såhär: Jo, det har vi säkert gjort.

Men då var vi inte där.

Alltså vi var ju inte, vi har ju inte behov av att starta företag då.

Så därför var vi inte…

Nej!

Så var igång, säg.

Jag menar inte det att du ska bränna ut.

Men det är väldigt få

gånger i livet man får tid över

sen, skulle jag vilja säga.

Om man inte flyttar ut som jag, jag är i skogen.

Men så ta vara på den

tiden på ett smart sätt.

Bara för att…

Och definiera dig aldrig som arbetslös.

Det är bara en jävla bokstavskombination.

Du är en människa.

Du är liksom…

Jag brukar säga att det är lättare att vinna 100 miljoner på Lotto

än att bli människa.

Och det är det du är.

Så nu kan du, sätt igång.

Gå på företagsnätverk.

Lura in dig överallt.

Herregud alltså.

Och kanske hittar du någon kompis som du kan hänga med.

Och jag menar, du kan sitta på café och jobba.

Du kanske har en mobil och har du en mobil

så har du så mycket grejer.

Du har ett verktyg som du kan skapa

så mycket.

Så att det…

Jag vet inte varför jag säger det till Jimmy.

Men detta är en viktig grej för mig.

För risken är annars att man tror

man ser sig som arbetslös, man är misslyckad

och så kommer en massa människor och coacher

också för den delen och säger att nu måste du få…

Alltså vi gör det på lite olika sätt.

Men helt plötsligt så är det en massa andra

som ska bestämma mig och säga vad jag borde

och inte borde liksom.

Det dödar ju motivationen direkt när någon kommer och säger vad du ska göra.

Nej, du har så mycket…

Jag som jobbar med arbetssökande dagligen

jag ser ju det här också hur

motivationen sjunker och det är när de blir

styrda och sådär.

Men vi jobbar ju också jättemycket med

vad är din passion?

Vad älskar du att göra?

Finns det något som du kan göra?

Kan du använda det i ditt arbetssök?

Ja, det är viktigt.

Det som alltid har förvånat mig, kan jag säga,

vi lyckades göra det under tre år

på ett annat projekt, det är idékompaniet, men

att man inte får göra praktik

i sin egen idé, det tycker jag är

väldigt spännande.

Varför kan vi inte få göra det?

Det är så mycket kopplat till en arbetsgivare eller företag

där du ska göra praktik i tre månader, sex månader.

Men om du skulle kunna få göra din egen idé då?

Jag har en idé om att bygga en…

Varför får du inte göra praktik i din egen idé?

Och det vi gjorde på Karusekompaniet var egentligen att vi samlade

då, det var ju alltid 20-30

ungdomar som var där samtidigt och jobbade

och det var ju en sån härlig

korsbefruktning.

Så att det inte finns sådana

entreprenörscentra mer i landet

fortfarande, det förvånar mig liksom.

Men det är en annan diskussion.

Det sätter ju tankar i mitt huvud

och jag blir ju kreativ.

Bara att få vara i en kreativ miljö,

men också just det här

att se den här tiden

som att nu fick jag en möjlighet.

Nu fick jag möjlighet att

ombestämma mig.

Jag har flera kompisar som har blivit

uppsagda och lite grann

man blir nästan lite sur.

Jag har ju gått här i flera år och

tänkt att jag ska säga upp mig och så blir jag uppsagd.

Men det är ju

i efterhand det bästa som kunde ha hänt.

Och att då

istället för att bli deprimerad

och känna att jag är värdelös, faktiskt se det som

en möjlighet och ta den

möjligheten då.

Nu kan jag passa på

att fundera

på vad jag vill göra på riktigt.

Men då tror jag också det är viktigt att är man

ung då och hamnar i den här situationen.

Då tror jag det är väldigt viktigt att

vi som är vuxna, hur man nu ska se det,

men att det verkligen finns

ett genuint stöd i den tanken

och den pushen till unga.

Så att det inte,

vad ska jag säga, för jag kan också se

är du ung, det är lätt att isolera

sig, man sover kanske längre på morgonen.

Det är jättesvårt

och där kan vi sitta och vara kaxiga.

Men upp med det och skaffa rutiner. Nej, alltså

vi får vara lite ödmjuka också för att det är

en tung grej att bära.

Många unga idag,

vi har inte råd att flytta hemifrån.

Det är en väldigt

klurig situation för många

unga idag. Och det bygger ju

lite på det samhällssystem vi har idag.

Det är knepigt hur vi har hamnat här.

Men att

Det är till och med så

att man kan göra en bostadskarriär.

Apropå vad karriär är.

Det blir en väldig stress.

Då är det jätteskönt att få höra

att här har vi mycket.

Han bor i kollektiv i skogen.

Det kan man också göra.

Och vara gladast någonsin.

Ja, men det är ju så jädra

häftigt. I den här

communityn vi är där jag bor i byn

så är vi ungefär 90 vuxna.

Var i landet är du?

Jag bor i Unnaryd, heter det.

Det är ungefär, om du tänker Halmstad.

Ja, precis i Småland.

Men här är då, vi är ungefär 90

vuxna och sen alla barn och sånt

har liksom fattat.

Alla ville ta sig ur ekorrhjulet.

Lärare, det är musiker,

det är snickare, psykologer.

Det finns ett brett skift

med människor som bara vill ha

tid till och med göra vad man vill,

tid för varandra.

Och där man liksom har knäckt den där koden

att ingen jagar karriär,

ingen jagar prylar, ingen jagar

pengar på det sättet.

Men ändå då är det 19 företagare

här som har ett entreprenörshus, vi har ett kulturhus,

vi driver massa saker.

Men man drivs inte

av det man drevs av innan.

Så man har liksom,

vi har ständig kommunikation

på Messenger varje dag.

Är det någon som har en kostym,

jag behöver låna till en begravning, jag behöver inte köpa någon själv.

Man använder den två gånger.

Är det någon som kan skjutsa mig dit,

jag ska dit. Så att det hela tiden

pågår en rörelse av hur kan vi hjälpa

varandra.

Men som sagt var,

vissa kanske tycker det här känns jättekonstigt.

Hur kan man bo sådär?

Och sen har ju alla sina egna hus.

Det är bara jag som delar, vi har två

familjer som delar ett hus.

Men jag började ju också ställa mig den frågan:

Hur mycket ska Micke Gunnarsson kosta egentligen?

För om jag tittar vad jag har kostat

innan vänner, alltså det är helt

och jag säger inte att jag är

besviken eller så, jag inser att jag behövde

gå igenom det.

Men till slut började jag också tänka

att hur, vilket

slags ansvar vill jag ta

gentemot mig själv?

Den här planeten, mina barn,

kanske kommande barnbarn.

Vad är det jag, vilken slags människa

vill jag vara i den här världen?

Och då började jag liksom,

då började det falla sig rätt naturligt att jag vill

inte överkonsumera.

Jag vill inte åka runt och resa.

Jag vill inte, jag vill inte

det vi gör idag är att vi tar så stora lån

vi människor på olika sätt

som vi aldrig kommer kunna betala

tillbaka under vår livstid.

Utan vi räknar kallt med att det får våra barn,

de får ta de problemen vi ställer till med.

Så för mig handlar det om en vinst

i att leva så enkelt och att jag inser då

börjar ställa mig den frågan

vad kostar det att dra runt en människa?

Och det kostar inte, det behöver inte kosta så mycket.

Nej men det tänker jag bara,

om jag jämför med när jag var mitt första jobb,

då gick det ju jättebra

att klara sig på 12 000 eller vad,

då såklart allting var billigare,

men för varje gång man har tjänat

mer pengar, det är inte då att såhär

oj vad mycket jag kan spara.

Nej, oj vad jag gör av med mer nu.

Så det är ju verkligen så att om jag

om man verkligen, verkligen

tittar på, men vad är det jag vill ha,

vill spendera pengar

på och då istället liksom

byter, ja men förstår det här med

att tid är pengar. Det är väl en

väldigt bra insikt.

Ja, jag skulle säga att tid är ju liv.

Tid är liv, det är inte pengar,

tid är liv. Men sen då,

precis som ni säger, det är där också den här

koden, det är så kul när jag undervisar högstadieelever nu,

där vi tittar på ekonomi,

för de är ju det också grejen,

du tjänar mer, du är av med mer.

Det är så det ser ut. Men vad händer

om jag säger redan från början,

så här mycket får jag göra av med, för det är skäl

gentemot mig, den där planeten och

vad jag känner att,

vad jag vill göra av med.

Och råkar du då tjäna mer,

eller om du kommer in nu, då bara

förlänger du dig och helt plötsligt så ser du att

två månadslöner,

då kan du dryga ut ditt liv

kanske ett halvår helt plötsligt, för att det kostar

inte mer. Är du med på vad jag menar, den matematiken?

Att du behöver, kan jobba och sen så kan du sluta jobba

tidigare då för att du har kvar?

Ja, det kan du göra. Du kanske inte vill jobba helt

jag jobbar inte heltid, min sambo jobbar inte heltid.

Vi vill ha tid för varandra, vi vill ha tid att odla,

vi vill göra andra grejer liksom.

Så det gäller lite att

knäcka den koden.

Och ibland, vissa perioder kanske man jobbar lite,

om man nu har jobb eller sådär,

men det är en fälla

vi lätt går in i som handlar om ekonomi

där vi är så fullt

att vi måste tjäna mer och mer och mer

eller vi måste ha mer och mer och mer.

Det var också en ögonöppnare för mig.

Det var en dag, det är några år sedan,

när jag skulle stänga min byrå

i ena lådan.

Med en t-shirt som jag hade köpt, som jag skulle stoppa ner.

Jag fick inte igen lådan, jag fick knöla ner t-shirten.

Och då min första tanke var

att jag måste köpa en ny byrå.

Det var inte en tanke, hur många

t-shirtar ska jag ha?

Och idag, jag menar,

det är tre år sedan nu

jag skänkte allting jag ägde i stort sett

till mina barn och deras kompisar

fick tömma hela min lägenhet

lägenheter och sådär.

Och sen tog jag två resväskor och två gitarrer

och så drog jag hit här.

Och fick plats då det fanns ett ledigt ställe att bo här.

Och på den, jag vet inte, vi får väl se

vi kan höras av om fem år så får vi se hur det ser ut då.

Men den friheten och den…

Det är nästan som att jag känner att jag har fuskat nu.

Jag har kommit på ett sätt som att gå in i en bakdörr

in i livet.

Kan man leva såhär?

Och då är vi 90 pers

som känner att man, vad fan, vi lever på

någon jävla lekstuga.

Men ändå bidrar vi, vi jobbar, vi engagerar oss

vi gör rätt för oss.

Det är inget konstigt med det.

Men vi lever på ett…

Jag tycker det, om jag ska vara riktigt ärlig och säga att

jag tycker att vi lever på ett mer ansvarsfullt sätt

gentemot oss själva, vår framtid,

vår planet och nästa generation.

För så som Sverige

vi vet att redan i mars,

mars, april, så som Sverige lever

så har vi förbrukat vårt jordklot.

Alltså då har vi tagit ut allt vad vi har.

Resten är bara på lån och överskott.

Så att någonting måste ju hända

och det säger ju alla idag.

Vi kan ju inte hålla på som vi gör, det vet vi.

Så det är häftigt att utforska.

Alltså det är stora tankar

och det är

väldigt klokt

känner jag. Vad känner du Charlotte?

Jag tycker också att det är nästan lite

ogreppbart, men jag hänger med

just det här hur man ska göra för att må

bra för sig själv.

Att man ska lägga tid på det man

älskar för att få energi och orka

göra annat.

Att man är här och nu.

Det tror jag är så viktigt i vilken situation

man än befinner sig.

Jag hörde

något fint uttryck här, att man inte går i

pension utan de som går lite tidigare

de har gått i passion och för att göra saker

som de älskar.

Jag jobbar också halvtid och odlar

och målar och skapar

och som sagt, jag mår ju mycket

jag har ju aldrig mått så bra som jag gör

nu.

Men jag har mina tre barn

i mitt lilla hus.

Jag behöver inget mer.

Därför var jag på Ullared i helgen.

Ja, ja, ja.

Men jag behövde lite kläder

till barnen. De växer ju också.

Men jag valde ju det.

Det finns också

en annan grej som jag tycker kan vara

fint att ta upp, det är när vi snackar om att

det här livet är ett äventyr.

Jag tycker det är så kul

att tänka så att bara vi träffas

här nu, det går inte

förklara hur det är möjligt med allt.

Hur vi kom till jorden, våra föräldrar,

allting som har hänt.

Exakt, allting som har hänt.

Försenade, allt har fört oss hit.

Tänk om någon hade bara sagt nej någon gång

så hade det varit något helt annat.

Exakt, exakt.

Det är lite sliding doors.

Men det innebär ju också

tycker jag att det ger mig en tillit

och ett lugn i att allt är menat.

Det som är nu ska vara så här nu.

Det är bara att ac

Och jag tycker att den här

bjuder vi in den känslan

av äventyr lite mer.

Och jag tänker också om man skulle

fråga en människa allt det man varit med

om och fina grejer. Man har träffat någon.

Man kanske har träffat någon som har blivit ens partner

ett jobberbjudande vad nu kan vara.

Så har det ofta kommit utifrån och in

som överraskning. Det är inte jag som har gjort det.

Det är inte min plan som har fixat det här.

Utan det är miljarder komponenter

som gör att mitt liv blir som det blir.

Och jag tycker det kan vara en viktig

när man då pratar mycket om det här.

Man måste ha mål, sen ska du ha delmål,

ska du följa upp och så ska du mäta resultat.

Det är som ett tågspår.

Man säger det här.

Men jag vill inte ha tågspår.

Jag vill springa över rälsen och bort till skogen

och in på det.

Jag vill ha så mycket jag kan.

Men jag märker att de största grejerna

för mig är ju det jag inte själv har fixat.

Nej, precis.

Jag menar ni kontaktar mig här.

Hur jag kommer hit här.

Så ha lite tillit i det där.

Och fokus på det som är fint.

För det har ju vi alla tre här uppenbarligen.

Att vi ser det bra.

För jag vet att många är ju så här,

för jag fick den frågan,

men tänk om du inte hade sprungit mot bilen.

Jag körde över mig själv med min egen bil.

När jag skulle rädda min son.

Jag tänker inte så.

Jag tänker så här, shit vilken tur att jag inte bröt nacken.

Vilken tur att inte Linus dog.

Eller att jag dog.

Så tänker jag.

Och det är ju…

Ja, du sa det precis innan med att

den händelsen har gjort att du är mer tacksamma för livet.

Du lever på ett annat sätt.

Så du har ju mycket att tacka den situationen.

Jag menar inte att jag önskar att det hände.

Nej, nej, det är klart.

Det hände och det hände kanske.

Så får man göra det bästa av situationen också.

Att man får välja, okej, vad har jag kvar?

Vad kan jag nu?

Vad har jag lärt mig?

Vad har jag fått som jag inte hade fått om inte det här hade…

hänt?

Sen låter klyschigt.

Och jag kan tänka mig att en del blir provocerade.

Som inte har förmågan att tänka så.

Du var en snäll irritatör.

Jag är också en jättesnäll, väldigt sällan irritatör.

Men jag kan tänka mig att folk blir provocerade.

När man tänker och säger så här.

Men det är ju så jag genuint känner.

Och sen måste vi också säga,

jag kan retas lite till och säga att vara emot nuet.

Att inte acceptera nuet.

Det är galenskap.

För det är som det är nu.

Du måste följa…

Så länge du inte accepterar nuet.

Så kommer du jobba i affekt.

I reaktion.

Du kommer slösa energi.

Du kommer bete dig på ett sätt som inte är till din fördel.

Så det du måste göra är att acceptera allt.

Acceptera allt som dyker upp i nuet.

Sen därefter när du har accepterat att det här var jobbigt.

Det här mötet var tufft.

Men acceptera det.

Sen kan du medvetet agera utifrån det bästa du kan göra.

Men många människor går ju runt med oacceptans av det som är.

Och jag ser vad det slutar.

Bitterhet och ältande.

Jag tror att det är hundraåringen som gick ut genom fönstret.

Han säger, det är som det är och det blir som det blir.

Ja, ja, nu blev det så.

Det brukar jag säga ganska ofta.

Att faktiskt acceptera det.

Det är bra slutord.

Precis vad jag skulle säga.

Det börjar bli jättebra slutord.

Vi får se tycker jag också är bra.

Vi får se.

Vi får se.

Tack snälla Micke.

Vi får se om vi hörs om fem år då.

Eller tidigare.

Eller om vi plötsligt kommer och flyttar in hos dig.

Tänk vad kul ni skulle få om vi kom.

Tusen tack för att du var med och spred lite irritation.

På ett jättehärligt sätt.

Tack själva.

Jag tycker att det här avsnittet gav ett bra perspektiv.

På vad mål är.

Att det är så olika.

Att varje person har sitt eget sätt att se vad ett mål är.

Och vad man vill.

Jag tycker också att mycket av det han sa gav så mycket tid för reflektion och eftertanke.

Jag blev betänksam.

Ja, jag håller med.

Och på ett sätt så, för vi pratar ju alltid om mål.

Och sen inför det här avsnittet så har jag nästan tänkt att det är lite fult att ha mål.

Men det är det ju inte.

Det handlar ju mer om, för vem finns målet?

Och hur mycket lägger jag, hur mycket offrar jag för att nå dit jag vill?

Och det kan ju vara ett mål i sig att faktiskt få fritid.

Att downsiza.

Ja, och sen tar jag mig dit.

Så det är bra att ha en plan och en riktning.

Men det blir som det blir.

Det blir som det blir.

Och nu blev det så här.

Och vi säger väl tack och hej.