Avsnitt 148 av Med målet i sikte: Så skapar vi inkludering på arbetsmarknaden – med samhällsbyggaren Stigge Bäckman

Det är klart att alla kan väl inte göra allt, men de flesta kan göra lite grann.

Och när man ser företagen där ute, när man ser Ralf på Coop, när man ser alla de här som tar emot och bryr sig om och är varma och hjälper.

Vi gör om, det blev inte rätt.

Alla de där finns ju där. Det är ju hjältar.

Stig-Arne Stigge Bäckman har i över 50 år arbetat med människor som står långt ifrån arbetsmarknaden.

Han har jobbat som fritidsledare, socialarbetare och rådgivare till Margot Wallström

och startat initiativ som Urkraft och Talangakademin.

Han har utvecklat valideringsmodeller som hjälper människor att visa sin kompetens.

I det här avsnittet pratar vi med Stigge om vad som faktiskt gör skillnad för arbetssökande.

Hur man tar små steg framåt i motgångar

och vi får höra historier som visar på att förändring alltid är möjligt.

Välkommen till Med målet i sikte.

Jag heter Lisa. Och jag heter Charlotte.

Varmt välkommen hit, Stigge! Tack, tack.

Finns det nån som kallar dig för Stigge-Arne?

Det är bara mina föräldrar. De är inte i livet längre, så vi kör på Stigge.

Ja, jag märkte det. Jag har ju liksom alltid kallat

kallat dig för Stigge och sen fick jag ett mejl och så bara:

Stigge Arne, vem är det?

Jag fattar.

Men du, vi har ju presenterat dig lite och kommit fram till att du har jobbat i över 50 år med människor som står långt ifrån arbetsmarknaden.

När du tittar tillbaka på alla de här åren, när började det?

Man kan ju ställa sig den frågan om det är helt galet.

Men så blev det för min del.

Jag tror att det finns några skäl, ett av dem är väl att jag själv har gått en annan väg.

Och det tror jag gör att man kanske ändå brinner lite extra för just den här målgruppen och de här som inte kommer in.

De som inte riktigt stämmer, de som inte riktigt passar in och så.

Så det är väl en del. Sen är det ju ett samhällsengagemang förstås.

Jag har alltid tyckt att utanförskap är fel och det är onödigt.

Då tycker jag man känner att då vill man göra nåt, om det är möjligt.

Men du gick inte den vanliga vägen. Vilken väg gick du då?

Jag var ju så blyg så jag vågade aldrig prata i skolan.

Jag kunde inte läsa så bra.

Bokstavsjävlarna hoppade ju omkring.

Så man fick ju liksom…

Alltså skratta tjejerna, ja men ni fattar ju.

Det kan man inte ta.

Så jag skolkade väl.

När jag överhuvudtaget började säga något så blev jag mods.

Långt hår, cool kille och startade rockklubb och gick inte i skolan så mycket.

Utan nej, jag körde rockklubb istället.

Tyckte det var roligare och så.

Eller jag var mer kompatibel med det systemet kanske man ska säga.

Så skolan var jobbigt.

Det handlade inte om att skolka, det handlade om att överleva.

Och hitta vägar att briljera på, på andra sätt då kanske?

Ja, briljera och åtminstone bli sedd.

Det är ju något ganska centralt tycker jag.

Att sedda och bekräftade människor, de växer.

Och det är väl en del av det som har följt mig.

Sen hade jag tur. Jag träffade människor som trodde på mig.

Jag träffade några som var helt avgörande.

De som ändå sa till mig sanningar som satt.

Den här rektorn som jag tror jag fick

Det finns med lite i boken bland annat.

Han som sa det när jag skolkade.

Han hämtade mig med sin röda Volvo.

Det var jobbigt.

Han jagade dig.

Ja, absolut. Han stod utanför hemma och signalerade.

Vad ska man göra? Till slut måste man ju gå ut.

Det var han som sa det.

Min Volvo kan gå längre än du kan hålla dig undan, pojkjävel.

Han var ju viktig.

Han sa också att du inte är dum i huvudet.

Men du måste vara här.

Du kan inte lära dig telepatisk.

Du måste ju vara här.

Det var ändå inte så mycket.

Men det var ändå ett viktigt…

Det där brann lite i mig.

Okej, jag kanske kan nåt.

Men också att han åkte hem till dig och ville ha dig dit.

Det är ju fantastiskt.

Det tyder ju också på ett ganska stort engagemang.

Ja, ja.

Och att du kände…

Inte då kanske.

Du kände dig mer jagad kanske än viktig.

Men för honom var ju du viktig att du skulle komma till skolan.

Men han var också respektfull.

Det är ju det som är så viktigt.

Det gäller ju allt från med barn och ungdom.

Alla man möter.

Det är ju plus och minus.

Man kan inte bara ha krav man måste fylla på också.

Är inte det balans på de grejerna då blir det förtryck och icke-respekt.

Så det gäller ju att hitta det.

Ja, men verkligen.

Du brukar säga så här att man kan…

Eller brukar?

Jag har hört dig säga det i alla fall, två gånger.

Man kan antingen vara samhällsbyggare eller åskådare.

Berätta, vad menar du med det?

I föreläsningssammanhang bland annat så har det handlat om att ibland…

försöka vända perspektiv lite.

Inte säga att så här är det rätt.

Utan mera ge människor tankar och sånt.

Och jag tycker att…

Det är klart att är man inte med och bygger ett samhälle tar man inte ansvar för det.

Det är ju självklart och då måste man alltså vara med.

Är man passiv åskådare eller konsument av mer eller mindre förvirrade insatser.

Vilket det ju ofta är, tyvärr.

Det är ju väldigt mycket samvetsreningsinsatser.

Det är väldigt mycket konstigt som vi erbjuder.

I former som inte passar de man erbjuder det för, ja ni vet ju.

Och då tänker jag liksom…

Är man med och bygger ett samhälle, tar man ansvar för det?

Och då kan man inte vara åskådare.

Då måste man vara samhällsbyggare i någon mening.

Och det är väl det jag tänker på.

Då tycker jag också att man ska omdefiniera.

Är det problemgrupper vi pratar om?

Eller är det bara en glömd tillväxtfaktor?

Är det så att alla de här grupperna som vi anser vara problem

är de verkligen helt omöjliga?

Är de helt värdelösa?

Eller är det samhällets oförmåga att ta vara på kraften och energin?

Är det det det det handlar om?

Det är viktigt att fundera över.

Där är ju vilka ord man använder och vilka termer om den här gruppen.

Det sätter ju också attityden väldigt mycket.

Men vad var det som gjorde att du ville bli en sån här samhällsbyggare?

Jag hade väl ingen annan väg kanske.

Förutom rockklubben?

Det är ju inte en merit så man får ju inte så bra betyg om man driver rockklubb.

Och det var ju inte rockklubb.

Vi fick låna en biograf av en lite överklass där i Skellefteå

och så fick vi låna en biograf.

Om vi städade på helgerna när det var bio fick vi ha den under veckan.

Så vi skruvade ju lös bänkarna.

Man låg ju där på tisdag och skruvade lös bänkar för hand.

Det var inte nån skruvdragare då.

Vilket jobb.

Nej, så vi skruvade ihop det så det skulle vara lite öppet.

Ni vet, folk skulle kunna stå.

Så skruvar man tillbaka bänkarna på torsdag

då var det ju ingen mening att gå på fredag.

Det var ju liksom den koden som blev.

Men ändå bra motivation där när ni började

Då kickar den in.

Ja, motivation var det aldrig nåt fel på.

Det var kompatibiliteten som var problemet.

Jag kunde inte vara där riktigt och så.

Men sen har du på nåt vis haft det här brinnet.

Så att du själv…

Fast brinnet har ju alltid varit att det är onödigt.

Det måste gå att tänka nytt.

För vi har väl ändå inte tänkt färdigt riktigt.

Och det var det som har varit brinnet.

Men sen också otåligheten.

Jag är ju plågsamt otålig.

Det är ju ett bekymmer.

Och det är konstigt.

Nu är jag 75.

Jag blir bara mer och mer otålig.

Dessutom blir man inte så rädd heller.

Jag tycker man behöver inte ta vad som helst.

Utan otåligheten driver ju.

Att se, det går att göra.

Det här är ju inte svårt.

Jag tänker, jag gjorde en liten inventering

på konferenser faktiskt.

På de sista tio jag har varit på så tittade jag på programmen.

De var lite olika ska sägas.

Olika avsändare och så.

Men faktum är att över 90 procent, om man ska vara positiv,

handlar ju om problembeskrivningar.

Kanske 5-10 procent handlar om lösningar.

Och det blir ju lite plågsamt också.

Det tycker jag att vi är så duktiga.

Vi är så mycket med.

Och det ändrar att vi gör strategier, vi gör planer.

Alltså ibland tänker jag att det är någon

som jobbar med människor längre överhuvudtaget.

När man i sina sämsta stunder tänker man det.

Det var en som sa det någon gång.

Han tilltalar mig förstås för att han

pratar om samhället på ett sätt

som jag kan tänka mig stämma överens med min bild.

Han sa att det är en triangel.

Det är som en triangel.

Längst upp i spetsen på triangeln förr

såg det ut så att dess bestämde några få.

Och längre ner på triangeln, framförallt längst ner

så jobbar många.

Men samhället har nu förändrat sig.

Nu är det som en ring bara i mitten.

Ingen bestämmer, ingen jobbar, alla var strateger.

Och den där känslan är ju speciell tycker jag.

Vi pratar om, men hur många är det till slut som gör.

Och det där blir viktigt att fundera över.

Och jag tänker att vi, om vi skulle göra en liten

extra granskning på de här tio konferenserna

så pratar vi om, alla strateger som är på plats

pratar om problemen.

Och lite grann finns det nån liten lösning

men ingen frågar de som sitter i skiten

och gör fingrar i luften.

De som har liksom…

svårigheterna.

Det är ingen som frågar dem.

Vad behöver ni då?

Eller vad är din upplevelse?

Nej, det är klart.

Det behövs ju strategier också.

Det behövs ju planer.

Jag menar inte det.

Men den där otåligheten, i alla fall för min del

den är att det är så många som planerar och skriver planer

gör kartläggningar och så vidare.

Då tycker jag man ska titta på de som faktiskt gör det praktiska jobbet

för det är där det riktiga, riktiga händer.

Ja, men verkligen.

Hur har du sett då?

Om du tittar tillbaka.

Har arbetsmarknaden förändrats?

Eller är det vissa saker som bara har fortsatt?

Och finns det vissa saker som alltid har fungerat?

Jag kan ju inte allt det där naturligtvis

och säga:

Hur har du sett, hur har du förändrats?

Men ur din bild?

Men från min bild tycker jag att man kan säga att

vi har människor som vill.

Och vi möter åtminstone på det jag nu håller på med,

Talangakademin.

Mer än 3000 pers har vi träffat sista åren.

Och då kan man säga att vi möter ju människor som vill.

Det konstiga är att de framställs som ett problem

och nästan ibland som om de inte vill.

De är snarare en belastning.

Där måste man bryta på något sätt.

Det går inte att säga att de här är ingen tillgång.

De är en tillgång, rätt använda.

Men de måste hitta greppbara möjligheter.

Och det tycker jag är viktigt att ha med sig.

Sen så, det blir ju väldigt teoretiskt.

Har du inte gymnasieutbildning,

står man ju och säger hela tiden,

då är du helt körd.

Vad ska man göra med resten då?

Man kan liksom inte skjuta dom på bakgården.

Man får ju göra något annat.

Om man då betraktar dom som en tillgång,

då kommer det att hända saker.

Och då måste man hitta greppbara möjligheter

för dom här människorna där dom är.

Man kan inte säga att vi har bestämt att du ska vara här uppe,

men jag är här nere, vad gör vi då?

Då är det 8-10 meter att hoppa rätt upp då

om du ska ta dig dit upp.

Det går ju inte, därför måste man bygga små steg.

Och gör man det, då kommer människor gå av egen kraft.

Men människor måste ju ha vinster nån gång.

Man kan ju inte bara ha motgångar,

bara betraktas som ett problem.

Man kan inte ha fokus på människors brister.

Man måste sätta fokus på människors tillgångar

och gärna i små steg.

Och då skulle vi kunna få en utväxling ganska snabbt.

Och jag tror att det där är…

Det där är ju inte alls svårt.

Det är ju jätteenkelt om vi inte bara tänker

att vi har tänkt färdigt.

Men är det det ni jobbar med med talangakademin?

Man kan säga så att jag höll ju på där i Skellefteå

och var först fritidsledare i 17 år

och sen socialsekreterare.

Och det var ju lite udda också för att jag hade ju alltid

varit i konflikt, eller konflikt, men jag gillar inte dem på Soc.

För jag var ju fritidstuff fritidsledare

och de var ju något annat.

Ja, ni vet ju hur det kan vara.

Det är ju naivt.

Och sen började jag jobba på Soc och upptäckte att min värsta antagonist

hade jag hatat i 15 år i onödan och sådär.

Och så var jag där och jobbade

och sen så hoppade jag av det och startade Urkraft där uppe.

Alltså ett system för att bevisa och dokumentera

och synliggöra lärande kom ju sen då med validering

och sådär.

Och därför att hela den här resan är ju som

en röd tråd på något sätt.

En tråd som handlar om

att skapa de här möjligheterna.

Alltså folk kan ta sig fram själv men de måste ju ha…

Och då blir ju frågan, är det kartan eller terrängen som gäller?

Och jag tycker att det är terrängen

Det är den som vi ska utgå ifrån.

Sen då, otåligheten igen,

så känner vi att skulle man inte kunna göra något mera?

Då blir ju tanken att mobilisera andra aktörer.

Eftersom jag var genuint trött på att gå till kommuner

och säga att det här är en bra idé, det kostar så här mycket.

Det går ju inte.

Det är helt omöjligt.

Det konkurrerar med och det blir allt möjligt.

Och då får man fundera

Där skulle man kunna mobilisera andra aktörer.

Och då blev det Talangakademin och det blev

att mobilisera näringsliv då, framförallt fastighetsbolag.

Så det är ju tanken.

Så om fastighetsbolag, där människor bor, kan erbjuda dem något unikt

som de inte trodde de skulle kunna få.

Avsändaren är där du bor, fastighetsägaren.

Vad händer då i ett område?

Om man börjar tänka att jag erbjuder dig något.

Det skapar en relation.

Så Talangakademin är ju ett sätt att med korta…

enkla praktikveckor börja hitta de första stegen.

Det är ju det det handlar om.

Hos näringslivet överlag eller mest hos de här fastighets…

eller är det blandat?

Ja, fastighetsägarna är avsändare.

Är fastighetsägare med då vill ju delvis kommunen vara med också.

Det är en spännande ingång.

Men de har ju ångest för de vill ju göra social hållbarhet fel.

De måste göra social hållbarhet annars får de inga byggrätter.

Så vi ger dem egentligen ett koncept.

På alla tänkbara områden.

Lager, kafé, utemiljö, restaurang, vård, omsorg, överallt.

För unga vuxna som…

Alla åldrar.

Ja, det är ju som ingen skillnad.

Det är mindre hår bara.

Ja.

Men vad kan…

Den här valideringsdelen i praktiken.

När man har gjort några veckors praktik.

Vad får man bekräftelse på?

Det där är en spännande fråga egentligen för att validering är ju normalt.

Mot formella meriter.

Och jag har tyckt att det har varit bra.

Fast det används ju knappt.

Det är ju bara snackat om.

Det är ju gjort så många delegationer och annat.

Så vi byggde ju ett eget system redan 2005 i alla fall.

På riktigt.

Tog det från England.

Och det handlar ju egentligen om att i små steg kunna bevisa, dokumentera och synliggöra lärande.

Fast i små steg på ett tidigt stadium.

För att de som är längst ner på livets steg.

De som är längst ner där.

De får ju minst bevis för alla de

insatser de är med i.

Vi skulle aldrig komma på tanken att gå en lång utbildning

eller gå ut med nånting om vi inte får bevis för det.

Men de som vi pratar om

som borde vara en tillgång

men som vi ser som en belastning.

De får ju ingenting när de gör sina insatser.

Och vore de så att man skulle bevisa,

dokumentera och synliggöra det lärande som finns.

Då skulle till exempel praktik kunna bli nåt helt annat.

Få en helt annan verkningsgrad.

Det gäller massor av insatser.

Så valideringsdelen var ju ett sätt

att flytta fokus från brister till de små steg vi visar lärande.

Till alla styrkor och förmågor.

Ja, och framförallt kunskap, kompetens och färdigheter.

Inte så hemskt mycket personlighet

för det går inte att validera.

Men du kan titta på om du fastställer kriterier.

Ta Coop som är en av våra partners.

35 praktiserar, 17 får jobb.

Det är en insats på 4-6 veckor.

Varför är det det?

Jo, för att det finns en struktur.

Så de lär sig lager, kassa, frontning.

Man har kundbemötande och så får de det validerat.

Det här kan jag.

Ja, precis.

Och då kan man också, det som är spännande,

den validering som vi gör nu.

Jag har ju varit med hela den här resan.

Jag har ju också skapat de som jag tycker idag

är ganska krångliga system.

Så jag är ju lite skyldig där.

Men man måste kunna…

Man kan göra stora program för att validera.

Men om jag bara kan lite grann, då klarar jag inte programmet.

Betyder det då att jag inte kan nånting överhuvudtaget fel?

Utan som vi gör på Coop till exempel.

Då tittar man på vart är den här personen?

Arbetslös i nio år, aldrig jobbat i Sverige,

anses psykiskt instabil what so ever.

Då kan man fundera.

Ska man ge den personen ett stort program då?

Eller kanske ska man säga att du ska jobba i fylla på lager

eller fylla på i hyllorna.

Du ska ha kundbemötande.

Du ska baka bake-off och du ska städa lite

och så skulle du visst ha nånting mer.

Då tar man de delarna.

Så att du får snabbt vinst.

Och inte så många personer som är inblandade.

Många olika delar blir enklare och begripligt för personerna också.

Det blir mindre stress och oro.

De som kommer vet vad som gäller.

Den som tar emot vet vad som gäller.

Får jag jobb så du vågar anställa.

Som du vet har kvitto på några saker.

Får jag inte jobb kanske vi till och med hittar dina brister ordentligt.

Det finns massa vinster i det.

Man borde egentligen inte få göra praktik utan att dokumentera, bevisa och synliggöra lärande.

För annars kan det också bli utnyttjande av folk.

Vi har praktik hela tiden.

Men de lär inget.

Men har man nån handledare förutom nån på butiken till exempel?

Har man nån annan handledare som stöttar?

Alltså på Talangakademin är det ju så att i Huddinge där Winnie jobbar till exempel.

Fantastisk kvinna för övrigt.

Hon är one of a kind.

Men hon driver ju det där.

Har igång 100-120 stycken under ett år därute.

Men det betyder att när man gör praktik

så är det hon som plockar ihop programmet.

Det är hon som hjälper till och ser till att det blir validerat.

Så att handledaren, han egentligen bara dokumenterar.

Men då är det en kvinna på Talangakademin som är som en…

Hon är koordinator eller vi säger platsansvarig i Huddinge.

Så det finns en annan person som stöttar upp i bakgrunden.

Ja, och det måste vara enkelt.

Gör man det för svårt och orkar inte före, då blir det ju aldrig gjort.

Nej.

Det är liksom det som är träning.

Den bästa träningen är det som blir gjort liksom.

Och det är samma sak här.

Byggt om systemet, formatet.

Och gör det ytterligare nu.

Så vi validerar ju, dels i vår egen verksamhet.

Men vi hjälper ju Stadsmissionen och vi hjälper ju andra att validera.

Vi gjorde 600 feriejobbare i Sundbyberg.

Är det viktigt?

Ja, få se nu.

Här kommer ungdomar ut för första gången i arbetslivet.

Och så ska de, man vet inte.

Sitter de av sin tid i tre veckor eller lär de sig nåt?

Tänk om man kunde dokumentera, bevisa och synliggöra det.

Då skapar det struktur för dem, för de som tar emot,

misslyckas i skolan får en tillgång att göra det.

Folk behöver ju segrar.

Men om de har nåt på sitt cv.

Det är inte bara, jag gjorde praktik inom kommunen.

Jaha, vad gjorde du då?

Men jag kan det här.

Oklart.

Att få referenser också är ju jätteviktigt.

Ja, så valideringsdelen är ju en social innovation.

Men den används ju inte fullt ut.

Vi har ju liksom…

Det är ju för lite använt, tycker jag.

Jag kan tänka mig också att man…

som arbetssökande kanske är lite rädd

eller känner ett motstånd för praktik.

Det kanske handlar om att man är rädd för att bli utnyttjad.

Men vad tänker du?

Du ser ändå att det finns en extrem vinst.

Om man får möjligheten, vad vill du säga till dem?

För det första ska man säga att företagen är inget problem.

Det är så många där ute, företag och människor

som är så fantastiskt bra på att ställa upp.

Ralf på Coop.

Vi har ju andra också.

Han är ju nästan rollfiguren som på nåt sätt öppnar upp

och säger:

Kom igen, det är det här du ska kunna hos oss.

Vi gör ju filmer innan nu.

Så att man kan titta på Ralf innan när man kommer

och nästan känner honom när man börjar.

Alltså allt det här gör ju en helt enorm skillnad.

Och det finns så många där ute.

Då kan myndigheter och kommuner och annat

vara ett större bekymmer ibland.

Så att talangerna, de vill ju.

Det är inget bekymmer.

Näringslivet, ja men de vill ju.

Men det förutsätter att det finns ett koncept.

Och det förutsätter att det känns trovärdigt.

Att det är seriöst.

Att man inte dumpar folk och hoppas på ett under.

Precis, det ska finnas ett mål.

Det är det här du ska lära dig.

Det är ju lite grann som när man går ut i skolan

alltså från gymnasiet och uppåt

och gör APL, arbetsplatsförlagt lärande.

Jag har en dotter som nu alldeles nyss går i trean på gymnasiet.

Då kommer hon med sin praktikplats

därför att det är vissa saker som hon ska genomföra på praktiken.

Hon går vård och omsorg.

Så då ska ju hon ha testat det ena och det andra

för att kunna få godkänt betyg sen.

Och det är ju en jätteskillnad mot att bara gå ut och så här:

Ja, nu ska du vara lite på ett ålder…

Äldreboende.

De kanske inte ens får uppgifter utan man driver omkring.

Kan vi torka bordet där eller kan vi göra det?

Man känner sig bara i vägen som…

Ja, det är nog rätt ofta det tyvärr.

Men praktik är fortfarande jätteeffektivt.

Om man inte misshandlar systemet.

Men om du har struktur så är praktik förmodligen det allra bästa sättet.

Learning by doing.

Och komma in och känna sig trygg och få de här rutinerna.

Hur är det att vara ute och jobba och få in och nosa på det?

För det väcker ju också en väldig motivation i många fall.

Som jag ser när jag jobbar med arbetssökande och många kan tycka så här med praktik.

Nej, men jag har ju jobbat så många år.

Du kanske kan testa något annat.

Man ser tillbaka att man tror att det är nians prao.

Men det är ju faktiskt ett sätt att nätverka

och få nya referenser och en ny rad i cv:t också.

Och lära sig något nytt.

Men praktik skulle kunna göras mycket smartare och bättre.

Hur skulle man kunna göra det då?

Ja, men systematiserat är ju att faktiskt också ha…

När du börjar, att du vet att vi ska dokumentera, bevisa och synliggöra.

Bara den lilla ingrediensen är ju självklar.

Den är viktig.

Och vi gör det som sagt på alla möjliga.

Det visas ju idrottsledare på Brommapojkarna och Häcken.

De som jobbar frivilligt på Gothia Cup.

Ja, men vänta nu.

Det kanske finns ett helt…

Om jag skulle fråga er, har ni lärt er något efter skoltiden

eller vid sidan om? Finns det någon liten detalj?

Alla säger ju ja.

Och då kan man ju undra, de som har lite formellt

kanske skulle må ganska gott av att få bevis för småsteg på andra områden.

Är det handledarna på praktikplatsen som går igenom

med den praktikanten, vilka steg de klarar av och bockar av?

Eller vem följer upp det här sen?

Normalt är det ju så att validering kräver att det finns kriterier.

Och kriterierna finns ju, de är färdiga.

Då plockar man ihop ett program för individen.

Utefter enskild person.

Den tidigare valideringsdelen, den är ju att du har ett…

Om du ska städa, då ska du kunna allt från klorinets uppbyggnad i molekyler

Men städar man bara trappor till att börja med

så är det kanske bättre att få bevis för det

än att jag inte klarar ett helt program som jag inte är kompatibel med

eller kan nå.

Så det är fokus på vad människor kan, inte på bristerna.

Och då plockar man ihop program.

Så gör vi i alla fall på Talangakademin.

Så plockar man ihop det program som passar individen

och det företaget.

Och då finns det kriterier för dem.

Och då kan man, handledaren, verifiera att det här går.

Men det är koordinatorn till slut som blir en kvalitets

säkrare hos oss som gör det här.

Sen har vi ett extra steg också för vi vill göra det här seriöst.

Och det betyder att vi har också en extern person

som tittar igenom alla valideringar därför att

annars devalverar man.

Och det är viktigt att det blir seriöst.

Det ska vi känna.

Företagen ska känna det.

Framför allt talangerna som vi kallar dem.

Nu för tiden så brukar ju du…

Vi pratade lite när du var…

ute och föreläser och så.

Och nu föreläser du inte alltid själv

utan nu har du med dig Marx.

Berätta lite, vem är Marx och vad har ni gemensamt?

Jag har ju hållit på och gjort föreläsningar sen…

jag tror jag började 1988 eller nåt sånt där.

Så jag har ju hållit på jättelänge.

Men sen träffade jag en kille som heter Marx Mukaru

och Nasir, Sarr hette dom.

Och jag råkade känna mamman till Marx.

Och jag mötte honom

Då de just hade startat fotbollsklubb.

Så dom är 15 år och så säger dom:

Det är så dyrt att spela fotboll.

Du borde starta en egen förening.

Det tycker jag är så häftigt för att

jag har ju alltid reagerat på det där.

Mina barnbarn säger ibland också att

jag går på fotboll.

Jag förstår inte.

Går på fotboll?

Du är väl med i en förening?

Och driver fotbollsverksamhet?

Jag förstår inte. Hur tänker du?

Det blir med en konsumtion.

Dom blir skjutsade dit.

Dom spelar och åker hem.

Men dom här killarna…

Dom är ju…

Båda har utländsk bakgrund.

Och helt plötsligt så säger dom:

Vi startar en egen klubb.

Och vi ska inte ha några avgifter.

Och så skaffar man kläder själv

och designar och försöker hitta sponsring.

Det ena med det andra.

Jag kan bara tänka mig

när det är 15-16-åriga killar

med ganska unga, utländsk bakgrund.

Det kommer från ett område, inte mitt i stan heller.

Det är ju inte Djursholm precis.

Då kommer dom upp till Stockholms stad och säger:

Hej, vi behöver lite fotbollsplaner här och lite lokaler.

Jag kan bara tänka mig kampen.

Och det där berättade han när vi träffades vid något tillfälle.

Man blir varm i hjärtat av sånt där.

Så vi snackade mycket och han fick också en bok.

Jag hade precis fått den där, för han fick en sån där.

Och på den sommaren så läste han hela den där boken och vi märkte

att det var väldigt lika.

Jag startade rockklubb, de startade fotbollsklubb.

Men egentligen är vi outsiders på något sätt.

Fast vi vill inte vara det, utan vi vill vara med

men vi måste hitta vår egen väg där.

Och så började det.

Sen vid något tillfälle så kände jag att

det vore väl jättekul att ha med honom.

Därför att han hade vunnit,

de blev etta och tvåa i Ortens poet.

De började skriva poesi.

De träffade en lärare, precis som jag träffade

någons lärare ibland som sa

du är inte dum i huvudet, du kan, men du måste vara här.

Så var det deras lärare som sa att ni är så pratiga.

Det går inte det här.

De flyttade de på varsitt sida i klassrummet.

Men då pratade de ju över hela klassrummet

så då förstördes ju hela.

Till slut tog hon dit en snubbe som pratade poesi.

En yngre snubbe från…

Jag vet inte var han var ifrån.

Han connectade i alla fall med dem.

Och de kände poesi.

Det var coolt.

Och då började de skriva.

Sen anmälde de sig till Ortens poet.

Och så blev de etta och tvåa där i konkurrens med hela Sverige.

Jag har ju hört dem.

Bland annat var de och uppträdde på Inclusion Awards

den här stora galan som jag bland annat satt i juryn i.

Den poesin, det ordflödet.

Hur de kan prata så fort.

Och framförallt, hur kommer de ihåg?

Alla satt ju…

Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.

Vilka stjärnor!

Och vilka talanger!

Det träffar rakt i hjärtat också.

Det är utmanande på ett sätt.

De pratar ju om sin situation.

Mycket om det du har belyst nu.

Att man inte blir sedd och man bara pratar om problemen.

Men hallå, vi vill också nånstans.

Men de sätter ord på det på ett sånt.

Verkligen.

Och då blev det ju så naturligt att fundera över.

Så jag tog med dem på lite olika ställen där jag var.

Jag tänkte att det var kul att sova.

Dessutom började vi snacka.

Men det är 60 års skillnad.

Men det är samma kamp nu som då.

Kan det vara en koppling?

Och så började vi jobba på det.

Sen har vi gjort flera grejer tillsammans.

Nu senast på den här MSI-konferensen.

Och då är det kul att visa.

Du startade fotbollsklubb.

Jag startade rockklubb.

Vad hände sen då?

Jo, men vi inspireras av varandra.

Så på den vägen är det.

Jag tror faktiskt att det vitaliserar mig i alla fall.

Jag tror att för dem också blir det ett djup.

Att vi är lite olika.

Det blir en trygghet och ett kunskapsutbyte från båda håll.

Det blir ju jättefint.

Vi får väl se nu vad det blir.

Men det har ju väckt lite intresse.

Kulturhuset i Skellefteå.

Vi ska köra lite på olika ställen.

Så vi gör nåt roligt av det där.

Vår ingång är ju att göra.

Det vill säga, vi brukar ju prata om att…

Ska man gnälla eller göra?

Har vi tänkt färdigt?

Ska vi gnälla eller göra?

Det blir väl vårt gemensamma anslag kan man säga.

Du är ju en sån lösare.

Du ser möjligheter i saker.

Men om man skulle gå tillbaka och se i våra system eller våra normer

som du tycker skapar hinder för människor och personer i det här?

Första hindret är ju att vi betraktar folk som ett problem och inte en tillgång.

Det är ju det absolut största hindret egentligen.

Vi skulle kunna göra så enkla, smarta saker.

Men vi har svårt att komma dit.

Har du några exempel på såna enkla, smarta saker?

Ja, men jag tänker det jag möter.

Man möter nån som har sökt 300 jobb.

Hur kan det vara möjligt?

Minst.

Och aldrig fått komma på en intervju.

Ja, ni vet ju själva hur man hör de här historierna hela tiden.

Får en praktik.

Kort praktik.

Det är klart att han inte kan allt.

Men att människor inte kan allt betyder inte att de inte kan nånting.

En anpassad historia hos ett fastighetsbolag i Huddinge

där Karin är vd.

De ordnar det här.

Första gången är han med i ett system.

Det här kan inte vara så svårt som vi gör det.

Vi var på en gala igår med Aron Kroon.

Då var det Peter Siepen som sa så himla bra

Han hade haft nån kompis som sa:

Om nån frågade:

Kan du det? Ja, det kan jag. Bara du lär mig.

Och det tycker jag var så bra.

Jag kan allt!

Bara du lär mig.

Ja, det är genialt i sin enkelhet.

Men vad skulle man då om man sitter och jobbar på ett företag

eller har en möjlighet?

Vad skulle jag som företagare eller enskild individ

kunna göra för skillnad för såna här personer

som är i utanförskap just nu?

Ett litet första steg.

Först tror jag att man ska tänka:

Människor kan mer än vi anar.

Om de får förutsättningar.

Det är egentligen det du säger.

Om du bara lär mig.

Och så tror jag, prova.

Därför att har man en roll och är det på riktigt

då kommer folk att ta steg.

Alla kommer inte att lyckas.

Varenda gång kommer det inte att gå bra.

Men man har inte jättemycket att förlora

på att ge chanser.

Och jag vidhåller det.

Jag tycker företag är väldigt bra på det här.

Men ibland är ju systemen för att kunna göra

de här sakerna så omöjliga

att det inte går att hantera.

Det vill säga att innan du ska vänta månader på något…

Praktik.

Vi ska ta chansen.

Jag tycker också att…

Nu brinner jag för valideringstanken

men jag tycker att den är så spännande

för då behöver du inte vara så orolig att människor blir utnyttjade.

För kan du inte bevisa, dokumentera och synliggöra något lärande

då har det fel. Då ska man inte ha praktik.

Men kan vi göra det då har det nästan alltid ett värde.

Därför tänker jag att det finns en massa små detaljer att göra.

Framförallt mindre krångligt.

Ge fler chanser.

Vi pratar ju ofta i vår podd

att man ska fokusera på det man kan påverka.

Det går ju lite armkrok med det här

att strunta i att fokusera på brister

utan framåt.

Vilka steg tycker du att man som arbetssökande

kan ta för att få tillbaka någon form av

framåtriktning och egen kraft?

Vad har du för tips till dom?

För det första tänker jag

att man måste alliera sig med friska krafter.

Man kan säga att du ska tänka om.

Det går ju knappt.

Men jag tycker att man ska chansa.

Vi möter ganska många som har bestämt sig

för att praktik gillar man inte.

Men när man börjar säga

att 50 % av dom som gör praktik sex veckor får jobb.

Bara så du vet.

Jag kan inte garantera, men det är så.

Okej, du får se sex veckor.

Det är inte så lång tid.

Sen dokumentera, bevisa och synliggöra det du lär dig under tiden.

Det vill säga att du får bevis för vad du har lärt dig.

Får du inte jobb har du med dig det.

Okej, ja men då har du en till.

Och då brukar folk säga att

ja men okej, jag kan väl prova då.

Men jag vill ju inte jobba i affär.

Nej, nej, men kan du jobba i affär

kan du jobba på hotell, kan du jobba i vården,

kan du jobba…

Ni kan ju det där.

Och det är det resonemanget tycker jag.

Få folk att prova och tro och ingjuta mod, hopp

kanske en väg som inte är så gigantiskt lång.

Utan kanske ett första steg.

Ni vet ju själva när man ska göra nåt.

Det här lilla första steget.

Tar man det, då går det att ta nästa.

Små, korta delmål som är avcheckningar

för det höjer ju motivationen.

Ja, ja.

För återigen, sedda, bekräftade människor växer.

Så jag skulle säga till alla att det finns möjligheter.

Och vi vet hindren.

Det är inget problem att snacka hinder.

Möjligheterna finns där också.

Det gäller att ta dem.

Och då måste man rikta sig brett till att börja med.

Så kommer man bara in nånstans, då har du en början.

Men det som jag brukar märka många gånger hindrar en person

att ta nästa steg, det är ju rädslorna och rädslorna för att misslyckas.

Man har så lång bakgrund av många misslyckanden bakom sig.

Vad brukar du se, för det gissar jag att ni också ser,

brukar du se för framgångsfakturer

för att få en person att faktiskt våga gå ut?

Dels är det ju så att många av de vi möter vågar ju knappt…

Vi möter ju de som är längst bort hela tiden.

Vi kan säga mycket kvinnor.

Jag kan ingenting.

Det är det första de uttrycker.

Jag kan absolut ingenting.

Jag har inga erfarenheter, jag kan ingenting.

Men när man börjar att identifiera.

Få se, du har fyra barn.

Det kan väl aldrig vara en kompetens, eller hur?

Ja, och så där.

Man börjar lirka där lite grann.

Och nästa steg, det är ju att snabbt få konkreta bevis.

Det går inte att lura folk.

Det går inte att säga rätt saker bara.

Utan man måste nästan uppleva.

Och då tycker jag att det är det viktigaste egentligen,

att det är små steg snabbt.

Alltså små steg.

Återigen, vi har ju alltid pratat om att du ska vara här uppe.

Långt uppe på stegen.

Men nu är jag ju här nere.

Om jag ska kunna klättra behövs det steg.

Stegen saknas.

Vi har ett slags samhällsglapp när det gäller det här.

Det blir lite att du måste ha gymnasiekompetens.

Det är första steget.

Jaha, då har jag bara sex års studier för att ta in det då.

Om man nu inte har betyg i svenska som andraspråk.

Det är ju väldigt glappigt då.

Det blir väldigt lång väg för att ens kunna…

Vi lär oss ju så på olika sätt.

Tänk alla som lär sig av att göra.

Och en del lär sig av att sitta och lyssna.

Många gör inte det.

Vad har vi lärt oss?

Jag också. Jag måste få göra och ut och testa.

Det man har lärt sig i vuxen ålder har jag inte lärt mig i skolan.

Tänker jag.

Nya yrken och sånt där.

Självklart har jag pluggat

men det finns ju massor med saker som man lär sig i livets skola också.

Att testa nya jobb eller…

Jag tänker på…

Nu pratar man hemmasittare och historiska.

Då undrar man ju, vad behöver de?

Vad behöver de?

Ja, de behöver segrar.

De behöver framgångar och bli sedda och bekräftade.

Det är ju nästan det.

Sen kan de ju ha psykisk problematik och alla möjliga saker.

Men ingenting av det blir ju bättre av att man inte blir sedd och bekräftad.

Till slut måste ju den egen kraften väckas på nåt sätt.

I nån annan miljö än skolan som då inte funkar uppenbarligen.

Utan det måste finnas andra sätt.

Och när man ser det, för min del också, man gick i skolan

skolkade, satt längst, vågade ingenting.

Jag satt ju bara och försökte överleva de här åren.

Men jag kunde driva rockklubb med 300 pers

och jag kunde hålla på med band och spela lite trummor.

Jag kunde ju en massa andra saker.

Men det var ju inte det man tittade på överhuvudtaget

utan det var nåt annat.

Då kan man ju tänka sig grupper som inte funkar i skolan.

Skulle man kunna göra nåt annat?

Har vi tänkt färdigt där?

Kan det vara så att man i alla tider

har sett till att de som har det i händerna

har fått chans att bevisa det?

Eller har andra gåvor?

Sen förstår jag, man vill ju att alla ska få ta det.

Det är ju en ambition bakom det också.

Alla ska gymnasiet, det tycker jag också.

Men är man inte kompatibel med det, vad gör man då?

Jag ritade den där vägen tidigare.

När jag var på Soc i Skellefteå, där jag jobbade,

så var det ett möte och då ritade jag

ett OH-blad som jag brukar ha med på föreläsningar fortfarande.

En väg då.

Jag försökte säga att det är nåt konstigt.

Vi har ju stakat ut en väg för människorna.

Varför håller de sig inte?

Vad gör de i dikena?

De kan inte språk och har diagnoser

och vill inte vara i gymnasieskolan.

Det man sa i Norrland var ju enkelt.

In med dem på vägjäveln bara.

Det var liksom, tryck in dem.

Och jag försökte då på det här mötet säga att

vi borde ta in expertis.

Och då nickade ju alla.

Alla vill ju ha expertis in.

Forskning, expertis.

Och jag tänkte ju Vägverket.

Jag tyckte att det var smartare.

De kan vägar.

De kör många i diket och brädar om vägen.

Det blir inte svårare än så.

Och det var egentligen det som var grunden till Urkraft i Skellefteå.

Det var det som var grunden till Talangakademin.

Det är ju att bredda vägen.

Och jag menar, klarar man inte att hålla sig på vägen?

Ja, men är det vägens fel då?

Eller ska man kanske bredda den lite?

Så att vi tar tillvara?

För det är ju en glömd tillväxtfaktor det handlar om.

Många missar ju bara för att man inte kommer in på gymnasiet.

Min son hade jätteutmaningar i högstadiet och nu var det precis

på håret att han kom in på gymnasiet.

Sen i gymnasiet, då gick det jättebra för honom.

För då valde han bygg.

Han fick jobba med händerna och såna saker så ofta.

Tänk om man kunde ha ett sånt system.

Även om du inte klarar grundskolan

så finns det utbildningar, yrkesutbildningar

och det som du drivs av.

Din motivation.

Jag tycker det är så väldigt snävt.

Jag skulle önska det.

En smal väg.

En väldigt smal väg.

För tänk, då hann bara blomma.

Han fick beröm för

för första gången.

Vi gick på utvecklingssamtal.

Hade nästan fått drag ur vissa lärare.

Men vad är han bra på?

Och här så fick han av sin bygglärare.

Han var ute på praktik.

Fick jobb direkt efter skolan på praktiken.

Jobbar än idag på det företaget och det går jättebra.

Ja, men du ser.

Och då tänker man, hur kan det här bli en nyhet?

Jag menar, hur kan det vara att vi helt plötsligt inte

fattar det här enkla, självklara

som ett komplement?

Jag då för utbildning för allt i världen.

Absolut.

Ja, jag med. Såklart.

Men på allas olika villkor.

Jag gick ju en annan väg.

Jag kom ju aldrig in på gymnasiet ens.

Nej, det gick inte.

De ville inte ha mig där.

Jag hade född 1, någonting.

Det är klart, är man inte där blir det ju inte enklare i skolan.

Så jag kom aldrig in där.

Så fick man börja en annan väg.

Men har man då tur och stöter på människor som tror på en.

Den här fritidschefen i Skellefteå

som när jag är 21 år och en dag

jag var gammal, jag var inte ens 21,

så sa han till mig:

Vi ska öppna en ny fritidsskola.

Du får bli föreståndare där.

Du kommer klara det, jag ser det.

Okej.

Nu bara:

Har du gymnasiekompetens?

Framförallt har du fritidsledarutbildning.

Sen så började jag där och jobbade där i 17 år.

Det är den bästa tiden.

Jag har aldrig lärt mig så mycket i hela mitt liv.

Det var ju fantastiskt.

Sen började jag på Soc och då var det en chef där

som sa:

Vi behöver någon som inte är som alla här.

Okej.

Så då blev jag socialsekreterare där.

Det blev fackligt krig och allt möjligt.

Men det blir ju så när man ska plocka in främmande fåglar.

Det var ju fantastiskt att få vara där också.

Jag lärde mig ju fantastiskt mycket.

Ja, men också att man på nåt vis,

även fast du inte har grund…

Det är ju lite den här SIPAAn-sägningen.

Nej, jag kanske inte kan det än.

Men jag kan allt om du lär mig.

Och också om jag får möjligheten att få det ansvaret.

Men nu har du…

Det gör ju nånting med människor också.

Att man faktiskt då:

Okej, du tror att jag kan.

Ja, men då kanske jag faktiskt kan.

Det gäller inte bara…

Det är ju en ganska extrem situation.

Jag fick vänta tills jag var 21 år och en dag gammal

för att man skulle vara 21 år för att få vara ansvarig.

Så då öppnade vi en dag efter

på den där nya fritidsgården.

Men jag menar, att man stöter på människor som tror på en.

Det är viktigt.

Då kan vi gå tillbaka till det vi pratade om.

Alla de vi möter, hur många har de stött på?

Som tror på en.

Men kan inte du bara avsluta nu?

Jag vet att du har träffat oändligt många människor

som du brukar titta tillbaka på.

Tänk.

Det finns hur många som helst egentligen.

Jag tänker på långt tillbaka också.

Jag tänker på urkraftstiden där uppe i Skellefteå.

Vi byggde restaurangcafé och sporthall på tre månader.

Det passerade 30000 pers av folk som var utanför.

Vi blev ju helt vilda och började ha stora utmaningar.

Vi gjorde festival för 90 000 människor.

Egen restaurang.

En tv-station och så vidare.

Alla de där man har mött som har kommit och varit vilsna.

Inte alla kriminella eller trassliga.

Men du vet, även där uppe i Norrland och till och med på den tiden.

Vi startade hösten 1988 och höll på ända till långt fram.

Men kan man säga, alla de man har stött på där.

Det man har med sig av det helt generellt.

Det är ju att människor kan så gigantiskt mycket mer än man tror.

Men för att det ska synas och märkas, att de själva ska förstå det.

Då måste man få göra något som är viktigt.

Man kan inte stapla flörtkulor och göra pärlhalsband

eller bara hålla på med rollspel eller nånting.

Man måste få göra något som är på riktigt.

För att sedda, bekräftade människor växer.

Det finns massor av sådana exempel.

Man kommer och är vilsen.

Man sköter…

Vi gjorde ju festival för 90 000 människor.

Alltså, ni kan ju bara tänka er hur många av dom som då är

inte räknas som en tillgång i samhället

som ska rådda ett sådant projekt.

Det är alltså 90 000 besökare under några dagar.

Det är stora scener, stänga av hela stan.

Varför gjorde vi det?

Jo, vi gjorde det därför att sedda, bekräftade människor växer.

Och då måste man göra något på riktigt.

Det måste in ångest i systemet.

Det är för lite ångest i en massa system.

Det är inte på riktigt.

Men där blir det på riktigt.

Du är tagen i anspråk.

Så människor som blir tagna i anspråk.

Och det finns…

Jag menar, folk grät ju.

For omkring på nätterna.

Gjorde staket.

Du vet, sådana som hämtade artister.

De ska hämta Iggy Pop på flygplatsen.

Han vägrar åka med för han ska ha en limousin.

Ja, då måste man skaffa en limousin.

Hur gör man det snabbt?

Ja, det fanns en i Luleå.

Jag menar bara, de löste saker hela tiden

och har gjort det genom åren.

Och lärt sig det.

Och det är de där kvittona som är så viktiga.

Jag löste det.

Jag gjorde det. Små segrar.

Människor som inte får ha små segrar

kommer naturligtvis att bli inlärt obildbara.

Och det är farligt.

Så jag tänker på en som jag aldrig glömmer som var…

Det var ju tidigt då, men det är samma kod som nu.

Han låg alltid i receptionen.

Helt som en hösäck där.

Det var någon som sa det kärleksfullt

att ni får dunka honom i ryggen när ni går förbi

så han inte glömmer att andas.

Det är den känslan.

Sagt med skämt förstås.

Men han låg ju alltid där.

Han hade campingfrisyr.

Det är som en tältöppning.

Man ser knappt någonting.

Och så säger man:

Kan du hämta prylar på posten?

Varför just jag?

Men den killen.

När vi får kris under festivalen.

Då är det något som har hänt.

Då ringer det en kvinna som bor mitt i.

Hon är 90 år.

Hon bor mitt i stan.

Och nu har de soundcheck på torget.

Ni kan ju ana det.

Där ska Iggy Pop spela och andra jätteanläggningar på torget.

Så börjar de ha soundcheck.

Hon får ju panik för hon har just kommit från sjukhus.

De har sagt att hon får komma hem.

Hon får inte utsättas för buller och stress.

Och så bor hon vid torget.

Och så ringer grannarna och frågar:

Varför ska vi ta ihjäl tanten?

Ni får ta ansvar för hennes Liam.

Och jag säger till honom:

Du, vi har ett problem och beskriver det helt kort.

Då säger han:

Okej, vad ska jag göra då?

Ja, men tänk själv säger jag för det är bråttom.

Jag vet att vi hade några artister som stod på någon flygplats

och det var en massa sånt där parallellt.

Men vad gör den här lilla killen då?

Den här ganska märkliga killen.

Slö, trött, normalt.

Han tänker ju till då.

Han vänder kepsen.

Det var så intressant.

Han vände kepsen och andra vägen.

Det blev som det blev skarpläge.

Han kopplar på…

Ja, precis.

Vad gör han då?

Han går upp till ekonomiavdelningen och säger:

Jag behöver tusen spänn nu, det är bråttom.

Och då får han det.

Vi chansade alltid på sånt.

Det är viktigt, man varken lever eller dör av en tusenlapp.

Så okej, Sio skrev ut en tusenlapp.

Han gav en check eller pengar.

Vad gör han då?

Han åker upp till blomsterhandeln som ligger på Lasarettsvägen.

Låg den då i Skellefteå?

Åker upp dit.

Kliver in där och säger:

Vilka blommor blir man gladast av?

Och så köper han rosor för 750 spänn.

Bara, det är ju rätt intressant.

Det är på den tiden ganska mycket.

Och sen så åker han ner till Urkraft

och så tänker han till att han åker till kompis farsas verkstad

och lånar hörselkåpor av traktormodell.

Du vet såna här…

Det är ju briljant alltså.

Och sen åker han upp till henne och knackar på.

Kan du tänka dig, han står där med…

Han blir inbjuden där.

Jag träffar honom efter flera timmar, sent på kvällen

och frågar:

Men hur gick det?

Och det är då han säger:

Ja, Stigge, säger han.

Hur kul var dag var det här då?

Men vad har du gjort för något?

Jag har ju suttit och hållit kärringen i hand tills nu, säger han.

Jo, men vänta nu.

Han har stannat där.

Han har tittat på alla hennes blädder.

På barnbarn och hela kittet.

Han har fått käka bullar ur frysen.

Jag tänker, är han en tillgång eller är han en belastning?

En väldig tillgång.

Just då i alla fall och även sen.

Jag såg att han är handelsresan för ett företag nu.

Ja, men det är klart.

Folk kan ju.

Ja, absolut.

Men sen finns det ju alltid stories.

Men jag tycker han är på något sätt signifikativ för…

för det man ändå upplever så ofta.

Människor kan mer än man tror.

Ja, men när det blir på riktigt.

Att gå och hämta något på posten.

Ja, ja, hur viktigt är det då?

Men han fattade ju att nu behövs jag på riktigt.

Så japp, då levlar jag.

Då vänder jag kepsen och levlar upp.

Men jag tänkte också säga det att…

Det är fantastiskt kul att ni gör podden här.

Det är så viktigt också att lyfta fram.

Jag tänker den goda sidan av samhället är ju så tyst.

Det är konstigt.

Här är vi en massa människor, välutbildade, erfarenhetsrika,

har kontaktnät.

Ändå så sitter vi liksom:

Ja, ska det komma någon budget i år?

Man kan ju verkligen undra varför vi då inte…

Vi vet ju saker, vi ser saker, men vi väntar på att någon ska lösa det.

Jag tycker det är lite provocerande att vi kanske är så pass snälla på den goda sidan.

Vi behöver vara lite mer stålmansaktiga.

Vi behöver ta ansvar.

Det är en kamp mellan gott och ont som person.

Och jag tycker vi har ett ansvar att göra, att stå upp, att vara tuffare,

att ställa till svars, att faktiskt säga, driva.

För ingen kommer att göra det åt oss.

Det är åtminstone min känsla.

Vi brukar säga det, jag och Marks,

att hur många unga stöter på vuxna som för kamp?

Det är en ganska skrämmande tanke.

Tänk om vi bara för vidare gnällkompetens vid köksbordet och fikabordet på jobbet.

Alltså, det är väsentligt vad vi säger och gör

i de tider vi lever i.

Ja, men det är ett väldigt viktigt medskick att avsluta med.

Är du en person som gnäller om hur det är?

Eller är du en person som påverkar och gör nåt för att det ska bli bättre?

Det är ju ett jättelätt val man kan göra eller ta.

Och det är klart att alla kan väl inte göra allt.

Men de flesta kan göra lite grann.

Och när man ser företagen därute, när man ser Ralf på Coop,

när man ser alla de här som tar emot och bryr sig om och är varma

Vi gör om. Det blev inte rätt.

Alla de där finns ju där.

Det är ju hjältar.

Då tycker jag vi ska lyfta fram dem och prata om dem.

Sen måste man ha kul också.

Det är det roliga.

Det är så kul med Marx och de delarna.

Det är kul att göra.

Det är hoppfullt.

Vi gör ett koncept nu också där vi har med en komiker faktiskt

som är fantastisk.

Så vi gör ett litet gäng.

Så vi ska göra lite shower runt om.

Oj, vad kul!

Vi träffade en rolig komiker igår som heter David.

Och han sa så här:

När man går till jobbet.

Det ska ju inte vara jobbigt.

Det ska ju vara roligt.

Vi borde ju kalla det att gå till rolet.

Vi ska inte gå till jobbet, vi ska gå till rolet.

Den här heter Håkan Berg.

Han är komiker, magiker.

Blev trea på VM i magi.

Har 200 miljoner visningar på sin show i London.

Han har också gått igång på det här.

Jag har jobbat med honom länge.

Men för det är så kul att blanda humor och allvar.

Varför ska man välja?

Ska man orka?

Då får man göra lite av allt.

Ja, men vad härligt.

Och det är du väldigt bra på.

Jag tänker också att det lilla, lilla steget man…

Om man nu känner:

Åh, vad ska jag göra?

Okej, jag kan sluta gnälla, men vad kan jag göra för någon annan?

Det du har sagt nu, kanske fem gånger, att sedda och bekräftade människor växer.

Vi kan ju alla hjälpas åt att se och bekräfta vår omgivning.

Och det är ju inte bara de som är i långt utanförskap och inte har jobb.

Det gäller ju alla.

Vi är bättre på att se och bekräfta varandra och säga:

Gud, vad roligt.

Vad duktig du är.

Tycker jag att nån har gjort nåt bra, säg det då.

Absolut.

Kampen går vidare.

Men det pågår en kamp av gott och ont.

Jag tror man behöver tänka så.

På vilken sida, ja.

Bra.

Tack, snälla, för att du kom hit.

Det är fantastiskt värdefullt.

Vilket jobb du har gjort.

Verkligen.

Det är aldrig du, det är alltid vi.

Men ändå, tack för att du har fört kampen i 50 år

och fortfarande bara köttar på.

Jag tycker att det är en intressant tanke det här

att det finns ett ont lag och ett gott lag.

Och självklart vill man ju vara med i det goda laget.

Men vad gör jag då?

Står jag bara på plan och väntar på att nån annan ska göra mål?

Eller drar jag mitt strå till stacken?

Det vi jobbar med och det jag jobbar med och det Iris står för

så gör ju vi skillnad varje dag för personer.

Men också om du som sitter och lyssnar

har ett företag eller nånting och kan tänka dig

att ta emot en person på praktik

så hör av er då, för vi behöver alltid

härliga, inspirerande arbetsgivare som kan hjälpa oss

mot våra mål att få ut arbetssökande ut i arbete

och egenförsörjning igen.

Ja, men verkligen.

Vi hörs igen om två veckor.

Ha det fint!

Hej då!