Avsnitt 149 av Med målet i sikte: Att hitta riktning i studier och karriär när framtiden är oviss – med Joakim Cao

Vi går oftast till läkare och tandläkare för att göra hälsokontroller och kolla på våra tänder.

Men hur ofta stannar vi och tittar på vårt yrkesliv egentligen?

Och faktiskt får tid att prata om det.

Det är inte bara de här fina personerna som har tid för att tänka på karriär som gör det.

Utan jag tycker att alla borde stanna upp igen egentligen.

Vad sysslar jag med egentligen varje dag?

Varför gör jag detta jobbet egentligen?

Och vad ger det mig?

Och hur skulle jag kunna göra annorlunda för att få mig att må lite bättre?

I dagens avsnitt av Målet i sikte möter vi Joakim Cao

studie och karriärvägledare på Lunds universitet

och föreläsare med lång erfarenhet av att stötta människor som står inför förändring.

Joakim arbetar mycket med frågor om framtid, mening

och hur man kan hitta riktning även när man inte har alla svar.

Ja, och vi pratar om hur framtiden faktiskt inte är något färdigt

som bara väntar på oss, utan någonting som vi faktiskt skapar

genom att göra egna små val och se på framtiden med nya perspektiv.

Det här avsnittet riktar sig särskilt till dig som söker jobb

eller att du funderar på att byta bana

eller bara känner dig osäker på vilket nästa steg du ska ta.

Vi hoppas att det här samtalet ska ge dig ett lugn och nyfikenhet

och lite konkreta sätt att tänka för att ta ditt nästa steg.

Varmt välkommen hit Joakim.

Tack så mycket.

Du är ju inte med oss här i studion, utan var sitter du någonstans?

Jag sitter nu i Lund och det är lite kyligt här nere.

Vi har beskrivit nu med kollegorna att det är lite som ett kylskåp

just nere i Lund.

Det är minus två grader, men det känns som minus 15 skulle jag säga.

Men vi har ju introducerat dig lite grann.

Hur brukar du presentera dig?

Jag brukar presentera mig som att jag är i grund och botten

utbildad studie och yrkesvägledare, men jag är också en väldigt intresserad

pedagogisk utvecklare.

Jag tycker om att vrida och vända på saker och ting.

En ambition som jag har haft är att jag gillar att forska saker och så vidare.

Men jag gillar inte att göra det på en akademisk nivå.

Så att utbilda mig till forskare tror jag inte hade varit så spännande.

Jag kallar mig ibland för en utforskare.

Jag gillar att experimentera, labba saker och göra saker med mina klienter

eller studenter som jag stöttar på.

Att jobba med människor tror jag hela tiden är att man ständigt jobbar med sig själv

i relation till de man möter.

Så jag brukar försöka vara så nyfiken och innovativ som möjligt

och testa både analoga och digitala verktyg för att hjälpa människor vidare

i sin livssituation.

Det som jag kan märka, jag som jobbar som jobbcoach också

som säkert du känner igen, är att många arbetssökande, men också kanske studenter,

men många arbetssökande, de brukar känna press och att de ska veta exakt

var de vill bli och vart de ska någonstans.

Hur stöttar du de som inte riktigt vet?

Nu går ju de uppenbarligen en specifik linje där,

men man kanske ändå står och vacklar lite.

Hur brukar du stötta?

Jag kan väl säga så att oavsett om man är bombsäker på vilken utbildning

eller yrkesväg man vill välja, så kommer alltid den här

förvirringen och oron att dyka upp under resans gång.

Så även om jag påbörjar att bli läkare så kan jag mitt under utbildningens

gång också börja ställa frågan, är det verkligen det här jag vill eller inte?

Så jag tror de här orosmomenten kommer hela tiden för att vi lever ett ständigt,

jag tänker föränderligt liv, där vi förändras också som person.

Så jag tror det här med pressen att exakt veta vad man vill är nog ett ideal

som har blivit lite föråldrat, skulle jag säga.

Vi förväntas redan som barn att tänka lite på vad ska du göra när du blir stor.

Jag tror att det sätter sig mer sen när man blir ungdom och sen vuxen.

Och sen när man har väl blivit vuxen så får man ännu mer den här ångesten

och stressen att man än idag kan inte svara på det.

Och vad jag brukar göra är att jag brukar prata mycket om en grupp

som jag kallar för unga vuxna.

Det är väldigt intressant med den här gruppen för de är mellan 18

och till och med 35 år, att man är en ung vuxen.

Så det säger lite någonting att idag så är ålders, vad ska man säga,

den här unga åldern

förväntas på något vis att bli lite längre än tidigare.

Etableringsåldern också.

Så jag tror att om det är någon som vill lyssna som är 30 plus

så är du fortfarande ung vuxning enligt min mening.

Och det är okej att vara lite förvirrad och inte veta vad du vill.

Och jag tror det är viktigt att också påminna ifall man känner den här pressen

med att satsa inte på att leta efter någon yrkestitel

eller kanske någon identitet utan snarare titta på

men vad är det för arbetsuppgifter som behövs i samhället?

Vad är det någonting som är viktigt som jag skulle vilja engagera

utifrån den kunskap och kompetens som jag kan få

och givetvis ska kunna få betalt för detta?

Alltså vad finns det för arbetsområden som vi tror i samhället

behövs i framtiden, som jag kanske ska satsa mot?

Så istället för att låsa sig mot ett yrke

så tror jag det är bättre att man tänker på

behov och kanske också de här kompetenserna

som skulle kunna behövas allt mer.

Nu vet vi att AI är här va?

Precis, jag tänkte fråga det.

Vad ser du för yrkesområden

eller områden där du ser att det kanske skulle behövas mer nu framöver?

Ja, jag killgissar nu lite högt, men jag tänker att

ju mer AI är med i vårt liv,

ju mer automatisering och ju mer saker

gör fortare och effektivare säger de och produktivare

så tror jag de här långsiktiga relationerna

att bygga upp någonting genuint

kommer säkert vara mycket viktigt över tid.

Det vill säga att människans

praktiska skapande, någonting där man får känna

att det finns en annan individ som ser mig,

som hjälper mig, som ger mig den här bra service.

Jag vet inte om ni har besökt

lite hemsidor, jag ska inte säga några myndigheter

men ibland när man går in på hemsidor så finns det en

chatbot man möter eller kanske någon slags

telefonsvar.

Ibland är det lång tid med kö,

man får ibland det svaret man får, men det är

väldigt sällan man inte får det och så vill man

komma fram till en människa, men när man har kommit fram till

en människa så har man redan

slut på energin.

Tyvärr

så har AI kommit in nu i det här

kognitiva arbetet och även

akademiska yrken också.

Så det är någonting helt nytt som vi inte har sett innan

påverkar alla yrkesroller.

Oavsett om du är jurist, läkare eller vad det nu kan vara

så till och med de här med

kvalificerade yrkesområden där du måste ha en

examen påverkas av detta.

Så jag tror att om man tittar långsiktigt

så tror jag att vi kommer behöva gå tillbaka till andra

typer av praktiska yrken också

som är viktigt. Men inte minst

det som vi tre sysslar med.

Alltså det här med människobehandlande och möta människor

i olika situationer. Jag tror det

kommer bli ännu mer aktuellt.

För man blir trött av AI över tid, tror jag.

Vi träffade för några år sedan

är det nog nu. Tiden går fort.

Troed Troedsson.

Han tittar väldigt mycket i framtiden och kikar framåt.

Han såg då att ha två…

Att blanda kunskap från två helt olika fält.

Såg han som nånting bra.

Om man nu är bra på AI eller civilingenjör

men så är man också bra på nånting med mjuka värden.

Att den typen av kombinationskunskaper

kommer bli väldigt eftertraktat.

För det ena eller andra kanske går att lösa med AI.

Men inte just det där att ha förståelsen för båda sidor.

Ja, och det är det jag tänker att det är det som vi

vi kanske bör påminna våra sökande

som vi möter, just det här med överförbara kompetenser.

Det vill säga att du har en kompetens som kan användas i många, många sammanhang

som är generellt som skulle kunna nyttjas

i vissa specifika situation men också kanske i andra

situationer som kan vara i din vardag.

Det jag tänker, det är ju så här om man oftast…

Nu kanske det är en fördom, men det är inte helt långt ifrån verkligheten.

Men människor som är väldigt duktiga på teknik, programmering och sådana

de brukar inte vara sådana värst människo-människor.

Och de här människo-människorna som vi tre är idag

nu ska jag bara prata för mig själv, är ju ingen så här:

Wow, teknik och programmering och matte och sånt, det är inte jag hemma i

och ska börja fixa med AI och sånt.

Då vill jag ha en människa som jag kan…

connecta med och ha en sån kombo med både så här, ja, men nu ska du vara jätte…

AI, duktig på det och människor.

Kanske blir svårt att hitta dem.

Ja, ja, men precis.

Och det är kul, du säger lite detta, för att jag träffar ju ganska många unga människor

som vill läsa på universitet i framtiden och då kommer de till mig ibland

att jag vill gärna läsa något tekniskt, något inom data.

Jag vill inte jobba med människor, hjälpa människor.

Och då försöker jag utmana dem ibland.

Ja, men du kanske inte direkt hjälper människor såsom inom vården

eller kanske inom psykologi, men du gör ju i princip tekniska lösningar

för andra människor.

Så någonstans hjälper du ju människor informellt.

Det måste du tänka på också.

Du kan inte skapa ett system eller en produkt eller en digital lösning

bara för att du tycker det är kul, men det är ingen som kommer köpa det

för det hjälper inte någon.

Så någonstans måste du förstå andra människor också.

Och då blir det en wake-up call för de här studenterna.

Jo, det är sant, du har en poäng där.

För du måste ju sälja din produkt också.

Du kan inte sitta och experimentera fram produkter som ingen vill använda.

Nej.

Så där måste man tänka på användaren och användarvänligheten.

Just det, kunna sätta sig in.

Så jag tror vi behöver ibland bredda på perspektiven.

Antingen vill jag jobba med människor eller så vill jag med teknik.

Men allt går ihop.

Jag gillar verkligen det du säger från Troe också

som är någon slags framtidsspanare.

Jag har sett honom i olika sammanhang.

Så han har helt rätt.

Men om vi nu säger det som du var inne på,

det är svårt att se att jag passar inte in i någon

tydlig yrkesroll.

Eller att det kan vara klokt att inte fokusera på

jag ska bli läkare just eller jag ska bli någon viss så här

jobba med…

PR-konsult ska jag bli.

Utan istället titta på vad är det för nånting

vad är det jag ska hjälpa till med?

Vad är det för problem jag ska lösa?

Hur ska jag hitta vad jag är…

Vilken typ av problem jag är bra på att lösa

Har du något sätt att leta fram det hos mig själv?

Jag tror det första…

Det viktigaste frågan är…

Den första delen man behöver göra här är att acceptera lite grann att man har inte en drömutbildning

eller en drömyrkesroll som man vill gärna göra

utan man är lite förvirrad.

Och istället för att fastna i att jaga efter det här

idealet på något vis

så får man acceptera att finns det någonting jag kan börja med först

som kan kännas okej för mig

att inleda min inledande karriär

skulle man kunna kalla det.

För jag tror verkligen att de här personerna

som har många intressen eller kanske många

kompetenser eller kunskaper

skulle kunna göra olika saker över tid.

Så istället för att dedikera sig till någonting

man ska göra nu när man är ung, kanske i början av sin yrkestid

resten av livet, så kanske man testar någonting

och sen bygger vidare på det.

Så att man kan se sin yrkeskarriär

som någonting långsiktigt.

Istället för att jag ska vara läkare resten av mitt liv

så kanske jag börjar halva mitt yrkesliv

med att jobba med detta

och jag tror mycket på det här

att vi kommer säkert behöva ändra

lite grann i våra yrkesbanor.

Vi ser ganska ofta människor som gör

en ny yrkeskarriär mitt i livet också

och det är ganska naturligt att man gör det.

Så jag tror att det är någonting

vi ska också uppmuntra det här tänket att

vet jag som person att jag är

väldigt intresserad

av jättemycket saker, det går inte för mig

att bara bli det här.

Då måste jag kunna underhålla

så att jag faktiskt får stimulans i mitt yrkesliv.

Jag tror inte att vi ska bara jobba för

att överleva, vilket är också såklart viktigt.

Men vi ska också trivas

där vi gör vårt jobb. Det är där vi ska också

spendera många timmar och vara

alltså tänk om en hel vecka.

Nästan fem dagar är du på jobbet.

Och det är hur många timmar som helst

som du lägger på din arbetstid.

Mer med arbetskompisarna

och kollegorna än med familjen nästan.

Så har det sett ut tidigare

men idag så jobbar många hemifrån.

Jag har till och med hört vänner som är så pass mycket

hemma och jobbar hemma så de vill till och med till något kontor.

Ja, just det.

Det finns också problem med distansarbete.

Absolut.

Men hur ska man komma på då?

Vad är det världen behöver?

Jag tror den första frågan är att

fortsätta spana och tänka lite mer

långsiktigt och inte bara kortsiktigt.

Tyvärr så finns det väldigt mycket idag, man hör från både nyheter

och politiska insatsningar

att just det här med välj där jobben

finns. Och tyvärr så finns

kanske de jobben här och nu. Men när du börjar

utbilda dig och när du lämnar utbild så kan det

förändras i bilden också.

Så bara för att det är behov just nu betyder inte det

om det är 3-5 år framåt.

Jag tror vi får tänka lite långsiktigt, vilka yrkesområden

är mer aktuella

och vilka som är kanske mer konkurrerande

verksamheter.

För om vi ska gå tillbaka till någon konkret metod

som jag brukar hjälpa mina studenter att tänka

lite, det är två begrepp som jag använder.

Det ena är vad vill jag göra

och var någonstans skulle jag göra det.

Ganska två enkla begrepp.

Men det sätter så jättemycket trådar i deras huvud.

Vad är det lilla jag skulle kunna göra

baseras på min insats som jag

skulle vilja bidra till världen och var

någonstans, vilka företag, vilka

uppgifter skulle kunna vara, är det

på ett stort företag, ett litet företag,

vad är det lilla jag skulle kunna hitta?

För jag tror att man måste liksom stanna ner ibland och resonera

kring detta istället för att

bara titta på vilka annonser som finns ute

och vad ska man säga

göra sig aktuellt i det man

bara ser via nätet.

Så ibland får man stanna upp och resonera lite grann att

jag kanske passar ett litet företag

som satsar med de här frågorna

som har med miljö eller

hållbarhet. Hur skulle det vara för mig

att kunna jobba i den här branschen?

Vilka yrkesskolor har de i nästa steg?

Så att man bygger på de tankarna.

För risken är att man söker och tar det jobbet

som man får först eller rekommenderad.

Och då blir det inte själv att du har valt yrket utan du har

halkat in i en bananskal brukar vi säga.

Och då är risken stort att det kan bli jättebra

men det kan också bli tvärtom.

Så att

ska vi planera för framtiden

eller ska vi låta slumpen avgöra

för oss? Det är också en bra fråga.

Ibland kan det vara skönt att bara go with the flow

var man hamnar, så har jag fått en del

jobb som jag trivs

med, men

man kanske också vill ha en plan

och speciellt om man inte har något jobb alls

så behöver man ju det.

Och det finns en liten teori, jag tror jag pratade med Lisa

också om det här med pland happenstance, kallas det,

att man planerar för det som kallas för happenstance

att det ska hända någonting i sitt liv.

Jag vet att

sannolikheten är stor att om jag inte gör någonting

så händer det ingenting, om man utgår från den utgångspunkten.

Men om jag går på en arbetsmässa

eller om jag går på en utbildningsmässa

pratar lite med folk som utbildar sig inom detta

tar reda på lite med arbetsgivare

som gör saker, så är sannolikheten stor

att jag kan bygga ett kontaktnätverk.

Jag stöter på nya idéer, jag träffar

saker som jag inte visste om

och plötsligt kanske jag landar i någon bra

jag träffar någon bra person

som kan guida mig vidare.

Så man kan ändå planera för vissa händelser

som eventuellt skulle kunna hända.

Det är inte så att hundra procent att jag skulle

kunna få det där jobbet, men om jag går till en jobbcoach

och får lite stöd, så gör jag ju någonting

som gör att mitt

mina steg går lite mer framåt.

Chanserna ökar, verkligen.

Men det är där vi behöver ta de här riskerna

att det kan bli den här plan happens

att man planerar för den här happenstance.

Plan happens, det är ett nytt begrepp som jag

gillar, det ska jag börja använda.

Lite amerikansk, men jag tror

att det kan gå att applicera

i vår kontext och har blivit

väldigt mycket lättare

tror jag för människor som tycker att det är lite

den här pressen att svara

vad ska jag bli när jag blir stor

som jag lite avskyr lite grann

det tar nästan ett helt liv

för att veta vem man är egentligen.

Man ska veta vad man ska bli också.

Det är inte riktigt lätt

för våra dagars ungdomar.

Jag tänker att

jag har ju ganska många år

sagt att jag lever mitt liv

och bara flyter med.

Sen ser jag, det som händer händer

men om jag tittar bakåt så har jag

ju alltid valt

i de fall jag faktiskt har fått möjlighet

att välja, då har jag valt det som

verkar roligast.

Så att min plan

som faktiskt har happened

det är att jag har planerat

för att få ha kul på jobbet.

Sen kanske inte jag har lagt

tänkt den framåt

men omedvetet har jag gjort det

och nu framåt så kan jag ju verkligen

men okej

jag värdesätter att ha kul

framför att jag ska ha nån

bli chef eller få högst lön

eller vad det nu kan vara

andra drivkrafter

min största drivkraft är att jag ska ha kul.

Men då är det din värdering och dina varför.

Det är jättebra att lista ner dem.

Och att då faktiskt inte bara glida med

och hoppas på att jag ska få kul

utan att jag faktiskt tittar lite framåt.

Hur kan jag bädda för att det

som jag vill ska hända faktiskt kommer hända?

Se till att du jobbar med kul kollegor.

Exakt. Ja.

Vad mer kan man göra

för att få sina planer att hända

mer än att dyka upp på den där jobbiga

jobbmässan eller finns det andra sätt

att faktiskt

göra en plan och hålla sig

kanske inte till den, men

åtminstone ha en?

Jag tror en annan viktig utgångspunkt

är att vara lite ihärdig och lite mer

att lita på processen som man gör.

Ibland händer inte saker direkt

så som man önskar, för vi kan inte riktigt

förutsäga hur framtiden kan se ut

på grund av de omständigheter som händer

som inte vi själv kan påverka.

Men jag tror att vi kan påverka mycket

utifrån vår egen situation i alla fall.

Jag stöter på ibland också människor som säger

att för mig är inte ett arbete

någonting som är superviktigt.

Jag ska ha jättekul på mitt jobb

eller att det ska vara så meningsfullt.

Ett arbete för mig är en plats att gå dit för att göra

mitt jobb och sen går jag hem.

Det förstår jag och håller absolut

med att man kan ha den utgångspunkten.

Men jag tror det är också viktigt att man ska känna

att man har också rätt att trivas på sitt jobb

och känna att man gör någonting som man får

energi från. Det är liksom inte bara

att man gör sin insats och får lön.

Det är inte bara ett lönearbete

utan jag försöker

förmedla att alla människor har

en karriär.

Oavsett om man är högutbildad, om man är

chef eller inte så har alla vi en karriär

som tenderar att påverka vårt liv

oavsett om vi ser det eller inte.

Och det är viktigt att vi lägger ner tid

och tar hand om det. Jag tänker att vi går

oftast till läkare

och tandläkare för att göra

hälsokontroll och kolla på våra tänder

men hur ofta stannar vi och tittar på vårt

yrkesliv egentligen och faktiskt

får tid att prata om det. Det är inte bara de här

fina personer som har tid

för att tänka på karriär som gör det.

Jag tycker att alla borde stanna upp egentligen.

Vad sysslar jag med egentligen varje dag?

Varför gör jag detta jobbet egentligen?

Och vad ger det mig? Och hur skulle jag kunna göra annorlunda

för att få mig att må lite bättre?

Så lite karriärhälsokontroll

hade nog inte varit fel, tror jag.

Där har vi ett nytt yrke.

Att jobba som karriärhälsekontrollant.

Jaha, oj!

Kontrollant.

Det finns företagshälsa, karriärhälsa

nu ska ni gå till karriärhälsan.

Karriärhälsocoach.

Ja.

Om vi tänker på det, jag tänker att ett jobb

kan få dig att må bra och känna dig stimulerad

men ett jobb kan också få dig att må

väldigt dåligt och till och med bli sjukskriven av det.

Så ett arbete kan

inte bara målas upp som någonting fantastiskt

att när jag lämnar skolan så ska jag ut och jobba

det blir fantastiskt roligt

utan man behöver få förutsättningar

för att det ska bli bra. Och oftast är det ju

människor eller ledarskap eller någonting som påverkar

också. Väldigt stor roll.

Själva arbetet.

Jag kan tycka att det här jobbet är jättekul men kanske själva

kontexten och människor runtom

funkar inte. Då får man stanna upp och tänka på

att det kanske inte är jobbet

eller yrket det är fel på utan det kanske är den platsen

jag är på som är fel.

Så det finns många saker

som jag tror är viktigt

att ta med och ta hänsyn till

utöver bara yrket

och titel och vad man faktiskt ska bli.

Det finns så mycket parametrar som har med

hur man skulle riktigt vilja ha det.

Den här pressen måste ju ha kommit någonstans.

Jag tänker att man känner sig stressad

för sitt yrkesliv.

Antingen så är det förväntningar man har själv på sig

att man måste hinna

innan en viss ålder. Jag brukar ta ett exempel

att det finns en del studenter som tycker att de är för

gamla när de är runt 25 år

och inte hunnit köpa hus och skaffat barn

och bildat familj.

Medan andra människor tycker att de är fortfarande unga

när de är runt 39. Så vi har olika

sätt att se på det.

Men idag jobbar vi ju mycket längre också än tidigare

och kan till och med kanske fortsätta

efter när yrkeslivet är klar.

sett att det finns möjlighet för seniora

arbete idag. Att trots att man är

pensionär så kan man fortsätta.

Och det är helt fantastiskt. Jag såg någon video

på sådana här reels

att det var en gammal chef

som hade jobbat som polischef

som skolade om sig och blev

bussfarsjö

i Michigan. Och då körde han

buss till skolorna. De har ju

skolbuss och då körde han de här barnen

och eleverna varje dag och då tyckte han att det var

fantastiskt. Det är det bästa han har gjort.

Trots att han var så högutbildad och hade jobbat

polischef. Det var det lilla han gjorde.

Ja men precis. Och där får man ju verkligen då

falla tillbaka till dina

de här första frågorna. Vad vill jag göra

och var vill jag göra det?

Att faktiskt verkligen…

Då skulle man ju behöva den här karriärhälsan

då som…

Man kanske tror att man inte vill

köra buss

men vad är det mer än att bara

gasa och bromsa och ratta?

Jo men det är att säga hej och liksom

sprida glädje till barn varenda dag

och få liksom

energi från dem.

Det kanske skapar värde för mig.

Ger dem en trygg restur till sin skola.

Jag brukar säga till våra arbetssökande

att de ska hitta sitt brinn.

Vad är ditt varför?

Det påminner lite om de här två frågorna.

Vad vill du göra?

Vad är det du älskar att göra?

Och då kanske…

Det är inte alltid…

Om jag kommer fram till att jag vill jobba på Ica och sitta i kassan.

Då kanske inte det är:

Jag älskar att ta betalt.

Jag älskar att prata med folk.

Mitt roligaste är att få umgås, få sprida glädje,

säga hej och välkommen och ge service.

Det är mitt brinnande… Okej, var kan jag göra det?

Då kanske jag inte ska sitta och vara en apputvecklare i en källare.

Det kanske är lite tråkigt för mig för jag får inte umgås så mycket.

Då är det bättre med Ica eller bussen eller något sånt.

Och det är också en form av att man har gjort karriär på Ica eller vad det nu kan vara.

Det är därför jag tycker att det är viktigt att man ser det som någonting långsiktigt.

Och inte bara undervärdera sitt egen arbetsinsats.

Och tycka att det där var bara på McDonalds.

Jag har så många ungdomar som kommer ibland och frågar studenter.

Vad har du för tidigare erfarenhet förutom utbildningen?

Ja, men lite jobb på Donken och har gjort de här.

Vad bra, men då har du gjort med servicearbete.

Ja, det är massor med bra.

Har du jobbat på en stressig miljö har det varit för dig.

Du kan ta order, hierarki, hygien.

Du har massor med dig om du har jobbat där.

Det är inte alla som kan vara uthållig.

Klockan elva, tolvtiden på lunchtid.

Det kommer in massor med kunder som vill ha mat och så hinner man med det.

Det är också en förmåga i sig.

Se vad man har fått med sig från tidigare.

Ja, men precis.

Man ska inte undervärdera sina tidigare förhållanden.

Nej, absolut inte.

Det är alltid någon erfarenhet och lärdom man kan få med.

För många som är utan jobb eller i startgroparna inför ett jobb

så handlar det inte bara om att arbeta eller ett arbete

utan också att få känna sig behövd.

Hur jobbar du med den känslan?

Jag tror det handlar väldigt mycket om vad man tidigare får erfarenheter med sig också

i yrkeslivet och hur man har upplevt

hur man har blivit behandlad av de tidigare arbetsplatserna.

Det är viktigt att prata också om man själv fått uppleva en bra arbetsplats eller inte

och hur man känner för det.

Jag tror det viktigaste för min del i min roll när jag träffar de här personerna

är att ge dem den lilla, vad ska man säga,

försöka inge någon form av hopp för att de ska se att de faktiskt

skulle kunna åstadkomma mer än vad de tror.

Det är viktigt att jag tror på dem ibland mer än vad de tror på sig själv

för att faktiskt få den här känslan så att de faktiskt hittar den här lilla motivationen

att gå vidare på.

För ibland kommer man till vissa faser i livet där man har

så mycket, jag tänker både negativa erfarenheter och kanske lite

förväntningar från omgivningen.

Borde inte du ta tag i ditt liv och göra någonting eller vad det nu kan vara?

Jag tänker att det hela tiden händer stimulans runt i livet.

I den situationen kan jag som vägledare, det bästa jag kan göra det är att

visa människor på saker och ting som skulle kunna hända

som de inte har tänkt på.

Tänk om det här skulle bli mer än vad du tror.

Tänk om det här skulle kunna vara det bästa beslutet du har gjort

som vi inte visste om.

Som de kan visualisera.

Sen för att väcka motivationen lite.

Och så försöker jag visa på människor som har lyckats skapa

fantastiska saker senare i livet också.

Det finns ju väldigt många personer som gör fantastiska saker när de blir äldre.

Runt 40 eller 50 så upptäckte de saker,

så började de dra igång med deras projekt som vi inte ens visste om.

Så det är inte alla som är 19 pass som gör stora saker,

utan det finns också människor som över tid hittar in nya projekt som de kan göra.

Och här försöker jag också påminna människor om att

istället för att liksom, jag tänker att det är lätt att man förstärker saker.

Låt oss säga att personer kommer och säger att jag är ingen mattemänniska

eller jag är inte en person som kan teknik eller det kan vara som ni nämnde innan.

Men tänk om du skulle kunna börja använda tekniken på ett sätt som är på din nivå

och så skulle du kunna göra saker.

Bygga Duplo kanske?

Ja, men bygga ut saker och ting.

Jag vet inte hur mycket ni har testat de här nya chattbottar och teknik idag

till AI, men du behöver ju inte programmeringskunskaper längre,

utan du har en konversation med AI och så plötsligt får du

något material som du inte visste om att du kunde göra.

Så vi kan ju bara skriva till AI, jag har den här funderingen, jag vill gärna skapa den här bilden

med den här katten i mitten och sen en hund bredvid

och så plötsligt får du en bild framför dig som du har generat

genom din approach.

Så jag tror att vi behöver ge människor de här sakerna att tänka på lite,

att vända lite på deras sätt.

Förlåt, vända och vända så att de ser mer än vanligt.

Det tror jag är viktigt för dig.

Precis.

Öppna upp dörrarna för dem.

Du kan faktiskt göra saker som både jag och du

har inte kunnat föreställa oss.

Ja, men lite som vi hade Stig Beckman med i ett tidigare avsnitt

och han pratade lite om att bredda vägen.

Och även här, det är klart man ser liksom, okej, vad kan jag

och vad tror jag skulle kunna hända, så ser man en ganska

smal väg framför sig.

Och att det blir lite vår roll runt omkring att bredda den

och säga, men vet du vad, du skulle också kunna bidra här ute

där du inte har tänkt på.

Det är inte så att det inte finns några gränser,

men jag tror att det är viktigt ändå att bibehålla den här

lustfyllda och nyfikenheten hos människor.

Det finns ingen anledning att jag som professionell

vägrar gå in på att säga, men det där kommer inte gå bra.

Det kan också vara en motivation för människor att ta tag i.

Jag ska motbevisa dig.

Så det har varit vissa effekter.

Jag har sett någon som berättat att lärarna

trodde inte på mig och nu är jag det här

och har klarat det. Jag lyckas med det.

Så det kan också vara en morot i sig.

Men jag tror inte jag vill vara den personen som ska

stänga dörrar för människor.

Nej, det känns tråkigt. Det är en tråkig arbetsmiljö.

Karriärhälsan är inte bra.

Jag är med lite öppet

och det kan vara för öppet, men det ska

ändå finnas en viss realistisk

bild i det, tänker jag.

Och det får man påminna människor om.

Men om du ger dig på det här, så tänk på

att då har du också valt bort de här andra sakerna.

Så väljer man någonting så väljer man också bort.

Det måste man också acceptera.

Man kan ju inte göra allting samtidigt

för då kommer du att bli utbränd.

Du måste tänka på att du har 100%

energi som du ska fördela.

Hur mycket kommer du kunna dedikera dig till de här sakerna?

Och hur mycket kan

digitala verktyg göra åt dig då?

Apropå att bredda vägen.

Vi har varit lite inne på det här

med AI och andra verktyg.

Men vad ser du? Hur kan AI

och generativ AI vara stöd i

jobbsökandet?

Vad brukar du rekommendera?

Hur man använder det?

Jag tror de klassiska rekommendationerna just nu

är att man kan jobba för att förbättra

sina ansökningshandlingar

och CV-skrivning och lite annat så att de blir

lite mer proffsigt och lite mer, vad ska man säga?

Kanske nyanserat också.

Det vill säga att man kan också få hjälp att

tolka och analysera och berätta om sig själv.

Jag vet att många har jättesvårt

att berätta om vad de har

åstadkommit med och vad de är bra på.

Jag tycker det är svårt att sätta ord på sina styrkor.

Där tror jag AI har jättebra förmåga

att kunna ställa de här frågorna så att man kan själv

också mata in och förklara sin situation.

Så jag tror att man kan använda AI

för att göra en slags kompetensinventering

eller hitta sina styrkor.

Det är ett sätt ju.

Men jag ser mycket av den här tekniken också för att

stödja sitt eget lärande.

Det är ett helt nytt sätt vi kan lära oss saker

och förstå världen genom tekniken också.

Det vill säga att vi kan bryta ner

stora mängder material och förhoppas

så är det bra och viktiga källor

som vi har fått som är

inte desinformation

utan det är riktig kunskap där vi kan också lära oss

på ett annat sätt. Istället för att lyssna

eller titta på långa sådana här

TED-talks så kan man idag

använda AI för att bryta ner det

och sammanfatta det och få det lite mindre format.

Och analysera.

Samtidigt som vi kanske gör den här podcasten

idag så skulle man också kunna använda

AI för att få transkribering och lite

andra saker för att kunna fördjupa sig ytterligare.

Det är också ett sätt att kunna använda

AI-tekniken för att stärka sitt eget lärande.

Så jag tror att det finns en bra poäng med AI också

som stödjer ifall man har

väldigt stor nyfikenhet.

Annars i arbetssökarsituationer

så tror jag att AI också har en funktion

för att hjälpa oss analysera lite grann

den arbetsmarknad som ser ut idag.

Få lite koll på läget

och hur ser det ut med, hur många annonser

är det inom detta yrket och vad det nu kan vara.

Det kan vi snabbt få hjälp av.

Jag brukar tipsa om de till exempel

söker till

trädgårdsmästare, säger vi.

Så brukar jag ge dem en…

Skriv bara in:

Vilka bästa tips kan du ge mig

om jag ska söka jobb som trädgårdsmästare?

Tänk lite utanför boxen.

Så får du massa…

Det kan komma vad som helst.

Även om jag har jobbat med det här i massor med år

så kommer det nya sätt

som aldrig jag eller mina kollegor har tänkt på.

Ja, just det! Så kan man göra.

Så man kan ju faktiskt fråga och twista till det lite.

Tänk på vilka kreativa sätt

kan jag göra.

Se det som ett bollplank så man kan få lite stöd

och resonera och få nya tankar.

Sen får man ha sina egna

principer, hur mycket man kan lita

och inte lita på AI. Det är upp till individen själv.

Men jag tror att skillnaden mellan

människor som har

hunnit få erfarenheter och levt lite längre

och har lite förståelse om

samhället och dess perspektiv så tror jag att det är

sannolikt att vi kan också använda AI på ett mer

ansvarsfullt sätt.

Men om man lägger det på en tolvåring som kanske

har lite mindre i

omvärldsbevakningen så finns det stora risker

att de hamnar i fel händer.

Ifall de uppfattar allting som

källtilliten.

Källkritik är ju viktigt, men det måste vara

källtillit till den källa man får från.

Ja, precis.

Jag tänker att använda, om man känner

att jag har ställt mig dina två frågor,

vad vill jag göra, vad kan jag göra,

var? Nej, jag vet inte.

Men att då liksom

jag försöker ta reda på vad jag vill göra.

Ställ frågor till mig och hjälp mig

hitta svaret.

Så kommer ju AI ställa frågor och sen så får jag

svara, antingen med rösten eller

med tangenterna

och sen så till slut kanske

faktiskt får svar på de här.

Okej, var kan jag göra det då?

Så det går ju verkligen

att använda…

Min bästa kompis i den världen

är ju ChatGPT. Vad använder du?

Just nu är

har jag ChatGPT som fortfarande

en av mina vänner.

Som sagt, jag tycker den funkar väldigt bra fortfarande.

Men jag har blivit mer och mer förtjust i

andra verktyg som bland annat Google har tagit fram.

Och sen finns det ett franskt verktyg

som också är väldigt intressant.

Så det finns många nya verktyg

eller de är inte nya egentligen, men de börjar

komma ikapp ChatGPT tror jag.

Sen är väl frågan hur mycket längre till

kommer vi att nyttja de här amerikanska

verktygen innan vi har något europeiskt?

Men jag tror att man ska

inte hålla sig till ett AI-verktyg utan

testa gärna fler och känn efter

och jobba gärna mellan med varandra också

och kombinera dem.

Lite det här som ni sa, tvärvetenskapliga

eller över gränserna.

För jag tror att man ska ha en favorit

men man ska nog vara öppen för andra teknik också.

De lär ju känna en också

och det jag tycker, jag kan fortfarande även

jag fattar ju att det är en dator

och ändå så bara:

Men Charlotte, vilken fantastisk idé!

Och då får jag ju värsta peppen

och blir glad.

Min hjärna fattar ju inte

hjärnan känner ju inte skillnad på det

än vad peppen kommer ifrån.

Och någonting jag vill tillägga, jag tänker liksom

om de som lyssnar här och känner att

jag har fått in de här tipsen och råden

men jag känner mig fullständigt förvirrad

och vet inte vad jag vill.

Så tror jag inte att man ska känna att man måste

ta allting ensam och själva.

Utan det finns en vinst med att prata med någon annan också.

Och ibland är det bra att man pratar med

sina vänner och de som är i sin närhet.

Risken är att de vill en väldigt väl

så att de lägger alltid in

sina rekommendationer, vad de tror är bäst för en.

Men sannolikheten är stor att de

färgade påverkas av saker

för dig. Och det är väl kanske bättre att träffa

någon som är neutral, som inte går in och

sätter sina värderingar, att det där borde du göra,

det där borde du inte göra. Utan jag tänker

många studie och yrkesvägledare som jobbar i min

profession, som ett exempel, eller kanske en jobbcoach

och andra, vi försöker ju se

från en neutral utgångspunkt

vad som skulle kunna vara bäst för dig.

Så jag tror att man ska också se vägledning som någonting

man gör tillsammans, brukar jag säga.

Utforskning där.

Jag som vägledare tillför och försöker få dig

att se mer än vanligt.

Men det är ändå du som ska igenom denna resan.

Så jag kanske kan hjälpa dig.

Kanske 75% öppna upp dörren för dig.

Sen måste du ju tillåta de här 25%

sylgöras under din

resa. Det vill säga

först när du blivit antagen i utbildningen, när du gått igenom det

eller fått det där yrket som du kan

verkligen sätta ord på, var det bra eller inte.

Så man kan aldrig garantera

någon att hitta något 100% utan

jag tror 75% är en rätt så bra

ambitionsnivå för mig.

Jag tänker också att man kanske ska vara försiktig med att stänga dörrar.

Det är ju ibland lätt att säga

nej, det där är inte för mig, nej, det där tycker inte jag är kul, nej.

Jag tänker inte ens söka den typen av jobb.

Men det kan man ju inte veta förrän man har testat.

För att plötsligt, ja men så här, som den här

busschauffören. Han kanske faktiskt när han jobbade som polischef

absolut inte trodde att busschaufför var nånting som han någonsin

skulle tycka var kul.

Så att…

Om jag står att välja mellan att inte

inte ha ett jobb

och 100% söka jobb

av hela min tid

eller få testa på en praktik nånstans.

Även om det känns så här

men är det där nånting för mig?

Okej, jag gör den här praktiken

i nån månad, några månader, några veckor

vad det nu kan vara.

Det värsta som kan hända är att jag kom på att

det var verkligen inte min grej.

Men vad bra, då vet jag ju det. Då vet jag ju mer

än vad jag gjorde innan. Jag hade rätt.

Jag har ju ett sånt eget exempel

både jag och Lisa är från restaurangbranschen från början.

Sen skadade jag mig en olycka

och kunde inte jobba kvar.

Då fick jag erbjudande om att jobba på Irisar

där jag är nu.

Det här är ju massor med år sen.

Jag nästan grinade.

Jag bara, nej, aldrig.

De hade ju varit på konferens hos oss.

Gud, det är bara tråkiga människor.

De har ingen humor. Kontorsmänniskor.

Nej, fy fan.

Jag var inte pepp på att börja jobba där.

Jag har jobbat där i 15, 16 år.

Älskar det.

Det här är det roligaste jobbet jag haft någonsin.

Så apropå att inte stänga dörrar

och ge saker en chans.

Tog du med mig, men då visste jag

att det fanns i alla fall en rolig människa.

Ibland tenderar vi att missa saker

som är framför oss

som skulle kunna vara någonting för oss.

Men på grund av att vi har hört vad andra säger

och tycker så kan det hända saker.

Jag tycker att vi lever lite grann också i ett samhälle

där det är alldeles för mycket information

och det är viktigt att vi får hjälp

med den informationen också, vad vi gör med den.

För jag menar att det finns en slags

metod som man brukar använda

inom vägledning, kanske i coaching också

som du känner igen, det är att man använder sig

av något som heter baklängesintervju.

Det vill säga att man ber den sökande att intervjua

andra som gör det jobbet man är nyfiken på.

Det vill säga att ställ gärna frågor

till någon socionom nu om du vill utbilda dig

till socionom. Fråga lite vad hen gör

och vad du tycker är kul. Risken är att

om du träffar på tio socionomer

så kommer du kanske få tio olika bilder av yrket.

Stöter du tyvärr på

din vän eller din

någon som du pratar med som

tyvärr inte trivs i sitt jobb eller yrke

så får du en helt

negativ bild eller inte.

Det är ju en sanning i sig utifrån den

värld, men det är ju inte sanning

universell.

Det vill säga att det är inte alla socionomer som upplever

så här. Det är därför jag tycker ibland att

när man ber ungdomar ibland

att göra sådana här typer av intervjuer och prata gärna

med någon som du känner som gör det här jobbet

då får de bara den bilden av den

den pratar med. Och då täcker det inte upp

hela bilden för det här yrket heller.

Och det där jag tror är viktigt också att vi

tänker också efter lite grann

när vi frågar människor om information

att just det, det bygger på vad Lisa

tänker, vad Joakim tänker.

Men är det verkligen så alla socionomer upplever det?

Det är en viktig fråga.

För det är en risk att vi

gör det av goda skäl

vi vill hjälpa dem.

Men det blir också att de

tenderar att ta ett steg tillbaka egentligen.

Så jag tänker att om man söker ett jobb

och man vet att det här jobbet är kanske lite orosväckande

så ta gärna reda på

med de personer som faktiskt gör jobbet där

som trivs kanske.

Nu testar vi med en praktik eller nåt och bildar en egen uppfattning.

Precis, det är jättebra.

Jag satt faktiskt igår i ett möte

som handlade om hur får vi fler människor

att vilja jobba inom vård och omsorg.

Och där sliter de ju med att

den bild som visas i media

är nästan alltid

det är för ont om personal

folk åker på knäna

man får jobba dygnet runt.

Det är ju ingen positiv bild som lyfts.

Men ändå finns det så många som jobbar och trivs

och älskar det de gör.

Men det är inte lika roligt att skriva om.

Man får titta på realityserier istället

om olika sjukhusserier.

Precis, realityserier eller prata med

som du säger, flera personer

som jobbar inom den branschen.

Så att man inte fastnar i…

Man får förstå att vissa

bilder målas upp med…

Och så är det säkert i många fall.

De sliter ju, men det finns ju säkert

dagar när de inte gör det också.

Precis. Man sliter, men man får ut

så mycket på andra sidan.

Beroende på vad man drivs av.

Men du, en fråga som vi lite, lite

var inne på en kort stund,

apropå när man tycker att man är vuxen eller inte.

Om du möter nån som är sådär,

oavsett egentligen när i livet, som säger

ja, jag funderar ju på att byta spår eller

eller utbilda mig, men jag är för gammal,

det går inte.

Kan man bli för gammal för att byta spår?

Ja, vad ska man säga?

Jag har haft många

studenter som jag mött

som har kommit mitt i livet

och till och med haft en praktikant

som var nästan i den åldern

där man inte längre får CSN.

Så kan jag väl säga.

Vad är det för ålder då?

Det är runt 56-57.

Får man nu inte längre.

Till och med valt att göra det här

för att vilja spendera

de här sista yrkesåren

med 10-15 år kvar

till att göra någonting som känns meningsfullt.

Så att det finns människor

som faktiskt gör det.

Och jag ser också oftare

att vi får syn på dem på media också.

Att människor liksom

skolar om sig senare i livet.

Så jag tror att det finns också att den här

känslan av att

man orkar liksom inte med och lära sig

saker och ting, medan jag tror att

livslångt lärande finns alltid med

att man kan alltid lära sig

saker. Och beroende på vad man skolar

in sig på, det vill säga att om man går

en lång eller kortare utbildning så är det oftast

också någonting. Jag tänker så här, om man väljer

en yrkesutbildning eller kanske

någonting som leder till ett yrke så är det också

mer yrkesinriktad. Man har praktik

man har kurser som är relevant för det

jobbet man ska utföra så att man läser

saker som med sannolikhet kan bidra

till det arbetet man ska utföra sen.

Sen när man väljer att utbilda sig

senare i livet och läser kanske kandidatexamen

eller kanske en mer generell utbildning

då är det med ämneskunskaper man tittar

på istället. Då är det med stor

sannolikhet att man glider runt i olika kurser

och vet inte riktigt hur man ska använda den här kunskapen

på samma sätt. Men har man valt

låt säga att nu är jag 55

och vill bli sjuksköterska

men då får du verkligen lära dig om

vårdvetenskap men också själva yrket

i väldigt stor utsträckning.

Så sannolikheten är stor att du

kommer kunna bemästra redan

en del av det yrkets

de här praxis

redan under din utbildningstid

innan du går ut i yrkeslivet.

Så det är också lite så, jag tror att det här är lite grann också

att det, jag tror det handlar

också om hur man har sett på sitt

eget lärande för att det finns en

ålders, vad ska man säga?

Stigma, exakt. Jag höll på att säga

diskriminera, men det finns det också såklart i arbetslivet.

Men också den här känslan av

att man känner sig för gammal.

Medan jag har stött på jättemånga kollegor som säger

50 är det nya 30.

Ni har säkert stött på den varianten också.

Så jag tror att beroende på

i vilka sammanhang och vem man umgås med

så får man olika perspektiv

på sin egen ålder.

Och åldern är för mig egentligen, där jag brukar påminna

mina sökande, det är en biologisk ålder.

Men det betyder inte att du är gammal

bara för att du har den där

födelsedagsdatum, att du kom ut

i världen just den tidpunkten.

Du kan fortfarande vara i sinnet väldigt ung

och fortfarande kan du lära dig saker

och göra saker.

Så jag tror att man ska försöka se, om man använder ordet

senioritet, på kanske lite

annorlunda sätt än bara titta på ålder.

För att man kan också få en nyfiken

som senior, man kan också vara ny som senior.

Man kan också tänka nya tankar

som senior, det betyder att man…

Ja, kunna använda alla sina

egenskaper som man har bakåt, man har ju massa

kunskaper, så kanske man bygger på med något

och är briljant

i något nytt sammanhang.

Absolut, så jag tycker det är fel när man säger lite grann

att seniora personer är överkvalificerade

för vilka yrken och vilka roller.

Så jag tycker det blir lite synd när man får höra

att de inte kanske passar in i teamet.

Det kan vara en ursäkt

lite finare sätt att neka en person.

För de kan kosta lite mer som senior.

Där kanske man kan få vara

beredd att gå ner lite i lön då

om man byter bransch och sådär

men det kanske man är.

Sen tror jag att det är viktigt att man får betalt för den kunskap

och den erfarenhet man faktiskt kan leverera.

Jag har alltid jobbat i arbetsplatser

där jag har varit yngst egentligen

så jag har alltid uppskattat mina seniora kollegor

och personer som har jobbat längre än mig.

Och det har också varit ett väldigt bra utbyte

för mig att kunna få lära mig av dem

kunna ge någonting tillbaka till dem.

Så jag tror att det finns alltid en bra win-win

att ha en arbetsplats där det finns både

mångfald i ålder

men också etnicitet och kultur

och vad det nu kan vara.

Det tror jag är en väldigt viktig förutsättning

om vi ska ha en inkluderande arbetsmarknad.

Du, vill du ge några sista

kloka, sammanfattande tips

för den som känner:

Åh, jag vet inte vad jag vill i livet.

Vad är det viktigaste?

Första stegen att ta.

Ja, jag tror det första viktiga stegen är

att livet är någonting som pågår hela tiden

och att du kommer lära dig mer och mer

om dig själv också, om det samhället du lever i.

Vi kan inte påverka allting

i vårt liv skulle jag vilja säga

utan saker och ting kan också

slumpvis ibland hända i vårt liv

där vi behöver planera om våra

planer. Vi har lärt oss

från pandemin, jag tror att vi tre

har levt igenom det. Det var en sak som ingen

av oss kunde tro att det skulle

kunna uppstå och att det har

påverkat vårt yrkesliv

där det nya normala kom ju.

Idag kan vi jobba hemifrån.

Idag kan vi ha podcast via det här formatet

på distans, vilket kanske inte har

varit möjligt innan. Så saker kan också

bli bra trots att det finns

en negativ händelse. Så jag tror det är viktigt

att ta med det här, att satsa inte på att ta reda

vad du faktiskt skulle vilja bli

när du blir stor, utan skjut fram den frågan

och se den som en rolig fråga där man kan

kanske besvara ibland i

julmiddag eller vad det nu kan vara i livet.

Utan det viktigaste frågan är

egentligen att

vad är det jag skulle kunna vilja göra

där jag känner att jag kan få det lite meningsfullt

i min vardag. Men ibland för att

hitta den här meningsfullheten så måste man testa på att göra

saker. Ibland kommer man behöva göra

saker som man inte vill, men det kan vara

tillfället man gör för att kunna komma

dit man vill. Det tror jag är viktigt.

Exakt. Verkligen.

Satsa inte på drömjobbet eller de här första

visionerna man har och ge inte upp för tidigt

utan ibland behöver man ta vissa

hållplatser innan man faktiskt kommer dit.

Man måste ta kanske de här små

stegen. Man gör det här jobbet som är kanske

lite mer ansträngande och lite mer för en

rookie men sen kommer man upp och hamnar

där man vill faktiskt hamna.

Det är lättare att gå från ett jobb till ett annat

jobb är också en tanke jag brukar ha.

Tyvärr.

Men jag tror det är det viktigaste

att sätta så väldigt stor press

på en själv utan

göra ditt bästa och faktiskt försöka

att kunna.

Och ta hjälp.

Ta hjälp också.

För människor ser dig verkligen.

Jag tror det finns människor som kommer

se dig, kommer via hjälp på dig.

Men de ser också att du anstränger och vill faktiskt

bidra med saker.

Och egentligen är det faktiskt människor

som anställer människor.

Än så länge.

Tills AI har någon inverkan i oss.

Men ni förstår poängen tror jag.

Det är att försöka liksom.

Det är inte att skjuta fram den här frågan

utan den är väldigt svårt att svara på.

Tror jag.

Det finns människor som trivs jättebra direkt från dag ett.

Men det finns de människor som kommer att gå runt

och tvivla lite själv på sin egen förmåga.

Det bästa vi kan göra är att göra vårt bästa.

Sen hoppas vi på att vi stöter

på goda människor som ser oss och som ger oss en chans.

För ibland behöver vi den lilla chansen bara

för att kunna landa i det där jobbet eller vad det nu kan vara.

Jag vet att det är många som kämpar på

som kommer till mållinjen men de får inte jobbet

på grund av att chansen inte ges.

Tack snälla Joakim.

Jag tror och hoppas att många har fått lite nya insikter

och känner lite pepp.

Absolut, det tror jag också.

Superbra.

Tack.

Tack själv.

Det var jättespännande att få vara med och reflektera tillsammans

med.

Så jag hoppas att personer som lyssnar på det får också inspiration

och tar gärna hjälp också av både er och andra människor.

Vi träffas igen om två veckor och då kommer vi prata om livslånga lärande.

Så vi krokar i det här avsnittet lite då.

Vi hörs då.

Hej då!