Avsnitt 153 av Med målet i sikte: Generation Z, drivkrafter och framtidens arbetsliv – ett samtal med Fatima Essaidi

Chilla.

Ta det lugnt. Det kommer lösa sig.

Och våga släppa på kontrollbehovet.

Och den är ju svår att lyssna på till hundra procent.

Men det är ett återkommande råd.

Så det ligger nog någonting i det också.

I det här avsnittet av Med målet i sikte så gästas vi av Fatima Essaidi.

Hon är en fantastiskt inspirerande talare, föreläsare

och så är hon grundare av podden 20 råd innan 20.

Fatima representerar generationen Z

och har blivit nominerad till bland annat

Microsoft Tech Girl of the Year och Stora Ingenjörspriset.

Hon är också aktuell med boken

Vi är barnen till invandrarna som släpptes den 31 mars 2026.

I boken har hon bjudit in 21 andra

och tillsammans skildrar de vad det innebär

att växa upp som barn till invandrare.

I det här samtalet pratar vi råd, framtid, arbete

och vad arbetslivet kan lära av nästa generation.

Varmt välkommen hit, Fatima.

Vi har träffats förut när vi var med i samma jury i Inclusion Award

Precis, och jag har längtat så mycket till att få träffa er igen.

Ja, för vi tänkte redan då:

Du måste ju vara med i vår podd.

Och tänkte att du skulle vara perfekt för det.

Men sen har det runnit lite vatten under broarna sen dess

för det har kommit saker emellan.

Men nu äntligen fick vi till ett datum.

Men kan inte du berätta lite om vem du är och vad du gör?

Fatima heter jag, och det är lite svårt att sammanfatta det där

med vem man är och vad man sysslar med om dagarna.

Särskilt om man är lite mångsidig.

Men jag driver bolag där jag är ute och håller i mycket
inspirationsföreläsningar.

Nuförtiden så är det väldigt mycket om generation Z.

För att näringslivet är nyfikna på det.

Och vad är generation Z då?

Det är…

Det finns lite olika definitioner.

Men rent årtalsmässigt brukar man säga människor som är födda mellan 95
och 2008.

Och när är du född?

2002.

Du är liksom kärnan av generation Z.

Precis.

Och sen håller jag ibland i lite inspirationsföreläsningar för
gymnasieelever.

Skriver bok.

Har drivit podd tidigare.

Så lite gott och blandat.

Härligt.

Och podden den hette 20 råd innan 20.

Jag tänker att då måste ju du ha fått en himla massa råd.

Så vad var det?

Om du liksom bara…

Funderar på vad är det bästa karriärrådet som du själv har fått via den
podden?

Oj.

Jag har ju fått så många.

Så att välja en är jättesvårt.

Du kan få välja flera.

Där du har känt att det här faktiskt påverkat mig.

Det gav mig saker.

Jag skulle säga att faktiskt ta för sig och våga ta plats är ett viktigt
råd.

Ibland dyker det upp möjligheter i ens liv och då ska man inte vara
blyg.

Visa vad man går för.

Jobbar man hårt vid de tillfällena så kan det leda till mycket större
saker.

Här har jag ett exempel.

Men det kan vi dra lite senare.

Cliffhanger.

Det tänker jag är motsatsen till den här jantelagen

som vi så länge har slitits med.

Du ska inte tro att du är nån.

Det kan jag tänka när det dyker upp en möjlighet.

Man bara: Nej, men inte ska väl jag?

Men att faktiskt så här: Jo, varför skulle du inte?

Ta för dig.

Precis.

Sen har jag också väldigt många gånger hört rådet som ung

att man ska ta vara på att man är ung.

Till exempel:

Våga boka in den här lunchen med personen som du är så inspirerad av.

Egentligen förstår jag inte riktigt varför det rådet bara ska gälla
unga.

Men att ta vara på människor och våga säga:

Jag är så inspirerad av dig.

Jag är så nyfiken på vad du gör.

Kan inte jag få träffa dig på en fika och ställa en massa frågor?

Det är ju tufft för unga på arbetsmarknaden nu.

Man kommer ut från studier och så ska man börja söka jobb.

Man har ju inte så mycket erfarenhet alls om man inte har studerat

och gjort praktik och det.

Men jobbannonserna kräver ofta väldigt mycket.

Man kanske ska se det som en önskelista istället.

Vad tänker du?

Vad kan man tänka på när man ska ha sitt första jobb?

Jag tänker specifikt till tjejer.

Oftast läser vi jobbannonser på ett lite annorlunda sätt

i jämförelse med killar.

Man behöver inte kolla på beskrivningen och listan

efter önskade egenskaper från företagets sida

som en kravlista där allting måste vara avcheckat.

Våga söka jobb där du inte uppfyller allting.

För ibland vet inte företagen till hundra procent vad de letar efter.

Det är många som rekryterar

mer på potential än att du faktiskt sitter på erfarenheten.

Helt klart. Jag har hört nån statistik, nu är den kanske inte helt
hundra

men där det var just den här att om man har tio krav på kravlistan

och en kvinna och en man uppfyller båda två, sju av dem

så säger mannen att jag uppfyller alla tio, självklart.

Och kvinnan säger att jag uppfyller fem av dem.

För två av dem…

Jag kan ju det där, men inte tillräckligt bra.

Verkligen, särskilt till tjejer.

Var inte så blyga.

Precis.

Och att som ung också våga lyfta upp andra erfarenheter

som kanske inte är specifikt att man har fått det från ett sommarjobb.

Det kan vara att man har haft nåt familjeprojekt

eller nån typ av hobby där man har varit projektledare

eller anordnat nånting.

Det visar ändå lite på vem man är.

Förutom det här med att våga ta plats och säga ja

och nyttja sin ungdom, fast kanske att det gäller hela livet

är det några andra råd som du har fått?

Några mönster du kan se?

Att det är väldigt många som återkommer till samma tips och råd?

Det är många ungdomar som är stressade och har bråttom

och är oroliga för framtiden.

Rådet som jag har fått av många vuxna är: Chilla.

Ta det lugnt. Det kommer lösa sig.

Och våga släppa på kontrollbehovet.

Och den är ju svår att lyssna på till hundra procent.

Men det är ett återkommande råd, så det ligger nog nånting i det också.

Bara go with the flow och se var man hamnar.

Våga kanske säga ja till nåt eller nej till nåt annat.

Jag kan tänka att många är så här:

Nu är jag 25 och jag har inte…

Inte gift mig och skaffat barn och fått den där karriären som jag hade
tänkt mig.

Och det brukar jag säga till de som är så:

Jag har fortfarande inte bestämt mig vad jag ska bli och jag är ju 45.

Det kanske jag kommer på om ett tag.

Jag trivs där jag är.

Men vilken stress att känna att man jobbar.

Allt måste vara klart direkt.

Jag måste ha svar på alla frågor.

Så det var ett väldigt klokt råd.

Som jag vill stämma in i.

Sen tänker jag också, när man kommer nyutbildad…

En del kliver ut direkt efter gymnasiet.

Vissa pluggar vidare.

Men att man kanske får hoppa på nåt jobb som inte är drömjobbet.

Att man får ta nåt sånt här…

Som hundjobb, eller vad man brukar kalla det.

Alla jobb är ju bra och viktiga såklart.

Men sen är det kanske inte drömjobbet.

Det kanske är nåt…

Jag började jobba på en kyrkogård och gjorde i ordning

fixa med blommor.

Jag har jobbat som brevbärare.

Det var ju inte mitt drömjobb.

Men det var ändå ett jobb så jag fick referenser.

Jag fick en inkomst och jag fick erfarenhet.

Och nåt i cv:t.

Att man kanske kan tänka:

Okej, jag tar det här.

Skulle ni säga att ni har ett drömjobb?

Jag tycker att den frågan är väldigt klurig att svara på.

Jag tycker att jag faktiskt har mitt drömjobb nu.

Jag älskar mitt jobb faktiskt.

Det gör jag.

Jag med.

Det kanske beror på att jag inte har en glasklar bild av vad mitt
drömjobb är.

Jag vill göra så mycket olika saker.

Det kommer aldrig finnas ett jobb som är allt det för att det är så
spretigt.

Men just nu får jag göra väldigt många av mina drömjobbs-saker.

Så ja.

Jag undrar om inte väldigt många känner så egentligen.

Jag tror också att man påverkar

sin tjänst.

Självklart ska jag utföra det jag ska göra som jag är anställd för.

Men sen kan man ju skapa lite mer så att det blir ännu mer drömmigt.

Jag är kreativ och tycker det är jättekul att skapa olika workshops

eller andra saker på jobbet som är trevligt för personalen.

Men som vernissage och bygger mina egna föreläsningar.

Såna saker.

Då får jag ju även vara kreativ och så skapar jag dröm…

Alltså att det blir mer drömmigt för mig men också bra för folk runt
omkring.

Så det är att man kanske inte behöver vara så i en box.

Utan vad vill jag?

Kan jag lägga till det här i min tjänst?

Nu kanske inte jag kan…

Åh, jag älskar ju att baka.

Jag ska också bli konditor på Iris.

Det funkar ju inte.

Äter du redan det?

Jo, men då är det mer så att jag tar med mig och bakar hemma.

Så får vi ändå göra det.

Men har du ett drömjobb?

Nej, jag tror inte att jag har en drömtitel som jag siktar mot.

Utan jag är nog ute efter en känsla.

Inte heller att jag har färdigpaketerat vad den känslan är.

Utan att jag hela tiden är sökande i allt jag gör.

För att längs vägen lära känna mig själv och veta:

Men det här gillar jag, det här gillar jag inte, det här var nice.

Och det tror jag är jättebra.

För hur många som är i din ålder nu, som nyligen studerat…

Du kommer inte jobba med det jobbet du får nu resten av ditt liv.

Du kommer ju hitta massa nya…

Åh, nu är jag 30, nu vill jag börja plugga nåt.

Och så byter du bransch helt.

Förr i tiden började man som målare, för sin pappa var målare.

Då målade man tills man gick i pension.

Nu byter vi jobb så ofta och testar nytt och vågar det.

Man brukar prata att i min bransch så kommer vi byta…

Eller min generation.

Så byter vi bransch fem gånger under…

vår livstid.

Minst.

Minst.

Inte nog med att byta jobb, utan att faktiskt också byta bransch.

Och det är ju…

Och jag tänker att man kanske oftare gör det när man är ung.

Och ju längre man kommer, desto mer är man kvar i samma bransch.

Men man kanske jobbar med olika saker i den branschen.

Helt plötsligt hamnar man inom HR, fast man trodde att man var
kommunikatör.

Eller ja, vad det nu kan vara.

Men vill du berätta lite mer

När du är ute och föreläser, då är det oftast arbetsgivare som är
intresserade av:

Hur når vi er, den nya generationen?

Vad är det som är unikt och speciellt med generation Z?

Om man tittar på arbete och mening med livet och framtiden?

Oj, oj, oj.

Den lilla frågan. Vi jobbar med stora frågor här hela tiden.

Jag skulle säga att min generation är ute

efter meningsfulla och syftesdrivna arbeten i stor utsträckning.

Så vi vill gärna söka oss till roller eller till företag

som engagerar sig i samhället på olika sätt.

Det ser vi som nånting attraktivt.

Vad skönt. Det känns framtidshoppigt.

Det är nästan lite motsatt mot vad man har för fördomar om den här
generationen.

Att de är väldigt jag-fixerade och…

Att man inte tänker åt det hållet, utan man ser till sig själv.

Jag gör karriär, jag vill tjäna mycket.

Men jag tänker inte anstränga mig.

Om man ska vara hård med vad många har som fördomar.

Ja, då ska jag säga emot mig själv också, för det stämmer också.

Ja!

Det som är lite intressant med vår generation

det är att vi är ganska dubbelmoraliga.

Det finns mycket som gäller samtidigt.

Och det är för att vi har trender och mottrender

som pågår samtidigt inom oss.

Å ena sidan ska vi vara superproduktiva och effektiva.

Vi ska bli skitrika.

Alla ska bli vd:s.

Vi ska uppnå en hög status.

Direkt.

Imorgon är jag vd.

Vd eller influencer.

Men å andra sidan pågår också den motsatta trenden.

Där vi inte vill konsumera lika mycket.

Där vi vill finna en balans, harmoni.

Ta det lugnt.

Och det är intressant, för båda pågår samtidigt.

Så det finns en kluvenhet inom oss.

Och skapar stress, tänker jag också att det kan göra.

Det gör det absolut.

Kollar man statistiken nu nyligen

så ser man att under tider av kriser

så ökar den här trenden att vi fokuserar mer och mer på oss själva.

För det är jobbigt att tänka på samhället när det pågår en massa kriser

och andra stora problem.

Då är det mycket enklare att fokusera på vänner, familj, den egna
ekonomin.

Det är en psykologisk försvarsmekanism.

Så tror jag säkert alla generationer funkar.

Det blir för mycket att ta in.

När det behövs som mest att man ska vidga blicken lite.

Men vill man locka en generation Z så ska man dels visa lite grann:

Hur tar vi ansvar i det stora?

Men kanske också: Hur kan du göra karriär?

Eller: Hur kan du växa och få ut det bästa av dig?

Så att det är både fokus på individ och omvärld.

Exakt.

Sen är vi också väldigt entreprenöriella av oss.

Bland topplistan på mest eftertraktade jobb

så hamnar egenföretagare eller entreprenör högst upp på den listan.

Det är många som har en dröm om att man vill starta bolag.

Sen tror jag inte att alla kommer göra det till slut

Man ser också i studier att hela 51 % av generationen aktivt letar

efter den här typen av drag i roller som man söker sig till.

Man vill vara med och bygga och forma saker.

Men vad har du pluggat då?

Jag har pluggat till civilingenjör i industriell ekonomi.

Då har du en jättebra utbildning bakom dig.

Vad är det för typ av jobb som du söker nu?

Jag söker mig till… Jag är ganska bred.

Min profil. Men lite affärsutveckling, lite försäljning,

lite marknadsföring och lite projektledning.

Men då ska jag berätta att det är exakt vad jag jobbar med på Iris.

Alla de delarna samtidigt. Så det går.

Det går att forma sin egen.

Men hur kommer det sig att…

Du är generation Z.

Men hur kommer det sig att det är just du som är ute och föreläser

och driver podd om den här frågan?

Det började med podden 20 råd innan 20.

Och tanken var att den skulle vara riktad mot ungdomar.

Jag ville skapa en plattform som kunde agera som ett storasyskon

för människor som behövde det.

Där man kunde samla karriärråd och livsråd.

Var du innan 20 när du startade podden?

Jag var faktiskt 21.

Så du satt på alla råd och lösningar redan.

Men du visste mycket väl vad du hade velat veta för två år sen?

Absolut.

Men så upptäckte jag i efterhand att 50 % av mina följare var inte unga.

Utan det var medelåldersmannen och kvinnan

som bor i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Som ville stötta sina egna barn kanske?

Förmodligen var de nyfikna på sina egna barn

eller generationen i sig.

Så där nånstans började jag förstå att oj, vuxna vill veta

vad vi går runt och tänker på, vilka utmaningar vi står inför.

Och samtidigt som det så började jag föreläsa om just de här livsråden.

Och så upptäckte jag att man pratar jättemycket om generation Z.

Det finns så mycket workshops och föreläsningar som handlar om det

och kompetensförsörjning.

Men det var alltid den äldre generationen som pratade om oss

och aldrig någon som tillhörde generationen som var på plats.

Och då kände jag, nej.

Det här går inte.

Mycket mer förtroendeingivande om nån som befinner sig i generationen

faktiskt är där.

Men vad brukar du säga då, om du är ute och föreläser för en
arbetsplats.

Vilka styrkor har generation Z som kanske andra saknar?

Om man kollar på vad definitionen av generation Z är

för alla generationsdefinitioner är alltid kopplade till

den teknologiska utvecklingen

så är den att vi inte har upplevt en värld utan internet.

Och det här gör oss väldigt, väldigt uppkopplade.

Så vi är ganska duktiga på att suga upp information från nätet.

Och vi är väldigt allmänbildade på grund av det.

Och det tror jag kan utnyttjas mer på olika arbetsplatser.

Jag tror också att man kan utnyttja att vi är nya i branschen.

När det kommer nya regleringar eller nya teknologier

där man behöver tänka på ett nytt sätt så är det så smart

att ta in människor med nya fräscha ögon.

Just det. Som inte har jobbat in sig i ett spår redan.

Precis. Sen är vi ju entreprenöriella, som jag sa tidigare.

Och vi är dubbelt så benägna till att vilja ha en sidosyssla i vårt liv.

Så det är inte alla som kommer jobba på heltid för en arbetsgivare.

Och idag är det här ifrågasatt, kan man säga, på arbetsmarknaden.

Det är inte alla chefer som…

tycker att det är nice, att man inte har det fulla fokuset

och energin från sin arbetstagare.

Vad kan det vara för bisyssla?

Har du hört nåt om tankar kring vad man skulle vilja ha?

Ofta är det nånting som kommer från passion

eller att man vill få utlopp för kreativiteten

eller bygga på professionella egenskaper.

Jätteolika. Vissa vill ju träna ungdomar i fotboll på kvällarna.

Andra vill vara ute och föreläsa som mig.

Eller så kanske man har nåt fotointresse och fotograferar på bröllop.

Så det finns en stor variation här.

Det har jag stött på hos personer som har nån form av
funktionsnedsättning

och kanske inte kan jobba mer än 25 % eller 50 %.

Att det ibland är svårt för arbetsgivare:

Vi anställer bara på heltid här.

Nu har det varit väldigt mycket prat om att alla har rätt till att jobba
heltid.

Förut var det kanske särskilt att…

Att kvinnor hamnade i att det bara fanns 75-procentsanställningar.

Det gick inte att få en heltidsanställning.

Nu har man skruvat på det.

Nu säger alla arbetsgivare: Jajamän, alla har rätt till heltid.

Fast att ha rätt till det och att vara tvungen att göra det är två olika
saker.

Vi kanske behöver ha två tankar i huvudet samtidigt även där.

Precis, det tror jag absolut.

Om man ska gå till fördomar igen mot den här generationen

att man ser dem som egoistiska. Men det handlar ju också…

Om man vänder på det till…

Det positiva i det är ju att de har en önskan

att förverkliga sina egna drömmar

och göra det man verkligen ser, sina egna behov

genom att göra nånting parallellt

som kanske vi som har jobbat heltid jämt

och inte hunnit med går och är bittra över istället.

De här personerna, eller ni, kommer börja jobba med passion

ni kommer även förverkliga egna drömmar parallellt

och må mycket bättre förhoppningsvis

och känna att jag gör det jag vill. Jag tänker på mig själv.

Precis. Om man tänker på Maslows behovstrappa och generationer

så är det att vi förflyttar oss högre upp i den hierarkin

för varje generation som kommer.

För vi har det lite bättre. Vi behöver inte tänka på mat och sömn.

Precis. Och då är det inte så konstigt

att vi tänker mer och mer på självförverkligande

istället för de grundläggande behoven.

Men nu då, när generation Z ska ut på arbetsmarknaden.

Vad letar man efter?

Vad vill man ha för typ av arbetsplats och ledarstil hos en chef till
exempel?

Jag skulle säga att vi letar efter rakhet och tydlighet.

Jag vill gärna att det ska vara raka spelregler

så att de är tydliga.

Vad är värderingarna på den här arbetsplatsen?

Hur förväntas jag agera och vad är konsekvenserna

om jag inte agerar på det här sättet?

Jag tror också att

vi behöver jobba med att finna en bra balans

mellan kontroll och autonomi.

Jag tycker inte att man ska släppa på tyglarna helt.

Men det ska också finnas lite frihetsutrymme.

Och i ledarna så söker vi nog människor

som kan anpassa sig.

I och med att vi är så egoistiska som ni har kallat det idag.

Jag vill ändå säga individfokuserade.

Jag håller med faktiskt.

Så krävs det ju också att ledarskapet

blir lite individuellt och anpassat efter vad personen behöver.

Men tydlig kommunikation och mycket feedback brukar uppskattas.

Kan det inte också vara att man skulle uppskatta

om de vågar släppa…

Alltså själva cheferna vågar släppa lite kontroll

för att se att ni faktiskt är så mycket mer kapabla

just i det här informationssök

och snabbhet och lära nya system.

Allt sånt som ni är vana i.

Vana att chefa över dem i vår ålder

så kanske de måste styra mer

men här, släpp, ni fixar det.

Ja, platta organisationer är ju trevligare att jobba i.

Det tycker generationen.

Så det får inte bli för mycket management eller hierarkier.

Nej, precis.

Men finns det andra saker som till exempel

att man förväntar sig att man ska få jobba hemma

eller jag tänkte sitta i Spanien ett halvår

som sticker ut jämfört med andra

generationer?

Vi kräver inte distansjobb oftast

men vi kräver en flexibilitet.

Så man vill gärna vara på plats

och vara social.

Det är många av oss som har ett socialt behov

för vi söker ju nån typ av trygghet

och för vissa är det den sociala tryggheten.

Men på grund av att vi är så entreprenöriella

och på grund av att vi har sidosysslor

så är det många som också kräver

en viss flexibilitet i vilka dagar.

Ja, precis.

Lite flexibelt ledarskap

som fokuserar på individen.

Jag som jobbar jättemycket med

hur vi inkluderar personer med funktionsnedsättning

kan ju bocka i allt det där.

Alltså 100 %.

Är man en bra ledare för en person med en NPF-diagnos

så är man det för nån från generation Z också.

Skulle jag vilja säga.

Öppen för lösningar helt enkelt

och nya sätt att se saker.

Jag tänker att man får samma sak också.

Man får nya perspektiv.

Nya perspektiv kommer från personer från

annan ålder, annan bakgrund

och annat kognitiva sätt att se på världen.

Det är mycket som går i varandra.

Men du, nu håller du på och skriver en bok.

Berätta om den.

Det är inte bara du som…

författar den.

Precis. Boken kommer heta

Vi är barnen till invandrarna.

Den dök upp för att jag länge har känt att det har saknats nånting.

Det har saknats ett samtal i samhället

kring andra generationens invandrare.

Jag är född och uppvuxen i Sverige

men jag har föräldrar som kommer från Irak.

Jag har alltid levt mellan två världar.

Jag tycker att det finns ingen som har pratat om vad det

innebär och hur jobbigt det kan vara.

Men också vilka styrkor som finns av att leva mellan två världar.

Så jag skapade den här boken för den lilla Fatima

som hade önskat att den fanns på plats.

Om man går till det.

Vad kan det vara som har varit tufft och jobbigt

med att vara delad mellan två olika kulturer?

Det var andra generationens invandrare.

Det har bland annat varit identitetskriser kring vem man är och vem man
tillhör

Är jag svensk, är jag arab, är jag en blandning?

Mycket också kring vem ska jag och ska jag inte hänga med?

Ska jag hänga med mina svenska kompisar

eller är det de blattiga som jag hör ihop med?

Och en känsla av ensamhet kring att

ni kommer inte förstå om jag berättar det här

för ni kan inte relatera.

Och att man då håller kvar vissa saker inom sig.

Mycket prestationskultur skulle jag också säga.

Man känner press av

över dels att man vill göra sina föräldrar stolta.

De har ändå offrat sitt liv

tagit sig hit från helt andra omständigheter

och då vill man att det ska vara värt det.

Samtidigt som man är en minoritet

och då har man alltid ett ansvar på sina axlar

att jag är inte bara Fatima.

Jag representerar alltid nånting annat också.

Och det ansvaret kan vara tufft och jobbigt att bära på hela tiden.

Kan det också vara att man har

bära med sig andra generationens trauman?

Om man har föräldrar som har upplevt tuffa kriser,

tuffa perioder i sina hemland

och sen tvingas på flykt kanske.

Och att det kan leva med också.

Såklart.

Och fördelarna då?

Med att vara andra generationens invandrare.

Vilka styrkor har det gett er?

Att vi är väldigt anpassningsbara.

Vi är så duktiga på

och code-switching.

Och det är användbart på en arbetsplats.

Och det finns också forskning på att vi har större empati.

För att vi kan sätta oss in i andras skor

och förstå hur en annan människa resonerar eller tänker.

Jättestark och viktig egenskap.

Verkligen.

För ni är vana vid att å ena sidan…

Som du säger, ibland hänger du med dina två olika tillhörigheter på nåt
vis.

Och fått många olika perspektiv redan.

Precis.

Sen är vi ju många som tillhör generationen

som har tagit mycket ansvar hemma.

Jag brukar prata om att jag har varit mina föräldrars föräldrar.

Och tolk kanske ibland?

Precis. Tolk och allt möjligt.

Det var jag som förhandlade med mäklaren när vi skulle köpa hus.

Och då var jag 14 år.

Oj!

Jag har anmält bygglov

jag har pratat med Försäkringskassan

banken, läkarbutiken

jag har gjort så mycket.

Men jag har faktiskt aldrig lyft upp det

på en jobbintervju.

Men det hade jag ju kunnat göra.

Det ska du ju lätt göra tycker jag.

Faktiskt.

Det är ju en enorm egenskap

och mod.

Nu ser jag mina egna

jag har ju två barn som är precis

ett år äldre och ett år yngre än dig

och så ska jag försöka säga:

Ska Linus och Emma sitta och ringa Försäkringskassan åt mig

eller förhandla ett banklån?

Inte i den åldern.

Nu var ju det här när hon var 14.

Inte nu.

Nej, det tänker jag också. När de var 14.

När jag fortfarande packade deras gympakläder.

Det tänker jag är en väldigt viktig sak.

Jag tror inte att…

Det är min fördom i alla fall

att som andra generations-invandrare

kanske man mer fokuserar på

eller är rädd för att mötas av

jaha, du heter det här efternamnet

och att det blir negativt

negativa konsekvenser på grund av det.

Men att man faktiskt ska titta lite inåt

och säga:

Men okej, vad har jag med mig då?

Vad är mina styrkor?

Och se om det är det här som du har nämnt nu

eller om det kanske finns andra saker

som man har fått på grund av eller tack vare

att man är andra generationens invandrare

och faktiskt se till att få med det på sin…

Det här är mina egenskaper.

Det här är jag svinbra på.

Jag är projektledare för jag ledde…

projektledare i familjen i tio år redan.

Precis.

Vi pratar ju också mycket om mångfald och inkluderingsfrågan

även i strategiska rummet i olika företag.

Och en reflektion som slog mig ganska nyligen är att

i Sverige så är 20 % av den svenska befolkningen utlandsfödd

till exempel mina föräldrar som har invandrat hit

och sen är det 15 % som är andra generationens invandrare.

Tänk om de här barnen faktiskt ser nån slags nyckel

till att bygga en bro mellan två

och kan hjälpa till mycket i mångfald och inkluderingsfrågan.

Det tror jag.

Ja, verkligen.

Och att se till att bjuda in.

För att jag som jobbar väldigt mycket med mångfald och inkludering

och är i den typen av sammanhang…

märker ju att det är ganska homogent i de grupperna.

Det är många som ser ut som jag och har bakgrund som jag har.

Jag träffar sällan dig där.

Och det hade ju varit väldigt smart.

Jag tänker alltid att man ska prata om den som det gäller.

Och då blir det ju…

Det gäller ju dels din generation

och de som har levt i det här mellanförskapet

som verkligen har båda perspektiven.

Bra infallsvinkel.

Du är ju redan på gång att göra det här jobbet.

Med föreläsningar och boken och så där.

Och vara den här lilla bron.

Men det finns fler av oss.

Ja, såklart.

Men vad spännande med boksläpp.

Men du, nu minns jag nånting om en cliffhanger här.

Just det. Bra påminnelse.

Ja, berätta.

Ja, jag hade ju ett exempel på när jag tog för mig.

Just det.

Här behöver vi backa bandet några år.

så kom jag in i den här entreprenöriella eran.

Jag kom på en affärsidé som jag ville satsa på.

Jag var civilingenjörsstudent på den tiden.

Under tiden som mina kompisar sökte en massa sommarjobb

som var relevanta för utbildningen

så la jag den tiden på att söka till en massa fonder

för att jag ville testa min affärsidé.

Och så gick månaderna

och fonderna började höra av sig.

Och tackade nej till att erbjuda mig pengar.

Och där nånstans så föll jag tillbaka i att

det hade varit ganska tryggt och skönt med ett sommarjobb trots allt.

Det här var i slutet av mars.

Och då hade ju alla ansökningar stängt för året

för relevanta sommarjobb.

Så jag insåg ju nånstans där att

om jag ska skaffa ett jobb så måste jag göra nånting väldigt speciellt.

Och då bestämde jag mig för att gå in på LinkedIn

och skriva till en VD

som jag inte kände.

Han heter Johan.

Och jag skrev nåt i stil med att

jag letar efter ett sommarjobb

och jag undrar om du letar efter en Fatima i ditt liv.

Och mitt drömjobb vid det tillfället

var att jag ville vara managementkonsult.

Men det duger rätt så bra med att vara din assistent en sommar.

Och konstigt nog så svarade den här VD:n

på det meddelandet

och skrev att han letade efter Fatima i sitt liv.

Så där ja.

Det är sant.

Så vi bokade in ett möte

och det ledde till ett sommarjobb.

Och på det sommarjobbet

för då var det verkligen så här

nu har det dykt upp en möjlighet.

Den här är unik.

Jag ska ta vara på den.

Jag ska ta för mig och visa vad jag går för.

Så jag gjorde det och jobbade

hårt den sommaren.

Och i slutet på sommaren

får jag en ny förfrågan av vd:n

där han vill att jag går med i företagets advisory board

för att representera den unga generationen.

Wow.

Så det gick från att jag inte hade ett sommarjobb

till att jag skickade en lite konstig fråga

till en man jag inte kände

till att jag fick sommarjobba

till att jag fick sitta med

och vara en del av det strategiska rummet.

Det visar ju bara att våga kliva utanför den här komfortzonen

men också tänka utanför boxen

när man söker jobb och våga.

Våga fråga.

För det värsta som hade kunnat hända

var att du inte fick nåt svar alls egentligen.

Eller att han hade så här:

Nej, jag har redan en Fatima.

Okej, tack ändå.

Men nej, alltså wow, vilken härlig cliffhanger.

Men om vi ska sammanfatta det här nu då.

Om du ska ge dina bästa råd till både de som kanske

är andra generationens invandrare eller och generation Z.

Vad är dina bästa tips som du har samlat på dig här nu

både genom boken men också genom podden?

Jag tror att på grund av den här anpassningsförmågan

så kan jag som person visa upp olika sidor av mig själv för olika
personer

och verkligen anpassa mig.

Så lite people pleasing-beteende.

Och det kan vara bra i vissa sammanhang.

Men jag vill också uppmana till att våga sticka ut

och våga att inte vara omtyckt av alla.

Våga vara dig själv

och så kommer du förhoppningsvis hamna på ett ställe

där du uppskattar exakt den du är.

Och sen så också rådet

att vi människor sitter på många olika personligheter

har många olika jargonger och många olika hattar.

Våga visa upp flera av de här färgerna.

För jag tror att tidigare i mitt liv så har jag varit på ett sätt

med en vänskapsgrupp och utstrålat en viss färg

och sen utstrålat en helt annan färg med en annan grupp.

Till exempel om jag har hängt med svenskar

och sen bytt till människor med mer invandrarbakgrund.

Idag försöker jag vara hela regnbågen.

Och verkligen visa upp alla färgerna för alla.

Vilket gör att människor accepterar att jag har

lite olika personligheter, jargonger

och jag blir mer inbjudande.

Det blir så mycket enklare att mixa människorna också.

Kan inte du också känna att du känner dig mer trygg

när du får vara hela jag

än att behöva anpassa sig hela tiden?

Att du bara, här är jag.

Jag tänker att när man inte är people pleaser

hela tiden så hamnar man på ett ställe där man kan vara trygg.

Annars är ju risken att man är nånstans:

Folk tycker om mig, men jag måste hela tiden spela ett spel

och kanske innerst inne inte trivs

utan hela tiden går runt och känner en stress över det.

Du själv är också en människa.

Var en people pleaser även mot dig själv.

Precis.

Vad fint! Och vad fint att ha dig med, Fatima.

Vi som har barn

i generation Z, Charlotte och jag, vi har nog lärt oss en del

om den här dubbelheten.

Att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

Det tror jag verkligen att vi ska lära oss av den här generationen.

Tack snälla.

Tack själv.

Det där var ju fina råd för både generation Z

men också för de personerna som förhoppningsvis kommer

anställer dem nu.

Ja men verkligen.

Och jag tänker lite som hon sa att många av de här råden

funkar ju på oss alla.

Att faktiskt våga fråga och ta för sig.

Det tänker jag.

Det kan vi alla bli bättre på.

Sen har ju jag ett livsråd som jag ger till framförallt mina barn.

Kanske inte 100% i alla lägen

men man ångrar bara det man inte gör.

Det enda jag ångrar i livet är att jag aldrig tog chansen att jobba som

nån form av reseledare.

Det har ju du gjort.

Det gjorde ju jag.

Och det ångrar du ju inte.

Det ångrar jag ju.

Nej, jag skojar.

Men som ung, om man har en fundering på att jag skulle vilja bli aupair

eller jag vill åka utomlands.

Ta chansen.

Gör det.

Vänta inte med såna saker och tänk att det där ska jag göra sen.

Det gäller väl egentligen allt.

När jag blir pensionär, då ska jag göra

göra det här och det här.

Du kanske inte vill det längre då.

Och då tänker jag att:

Passa på, är det nånting du vill göra nu, prioritera det.

Ta för dig.

Hennes råd som de gärna skulle vilja ha

att man inte jobbar heltid

för att också kunna göra de här sakerna som man brinner

och har passion för.

Det kan väl vi också göra faktiskt

för att få ännu mer livskvalitet.

Verkligen.

Hoppas att du har fått lite

Nya tankar och idéer kring vad du vill göra i livet och arbetslivet.

Vi hörs igen om två veckor.

Hej då!

Hej då!