Avsnitt 154 av Med målet i sikte: C PTSD – när kroppen minns det som aldrig fick ta plats – med Malin Molldur

Men då kom vi hem till mig i alla fall och då satt han i min trädgård av någon anledning och höll på med någonting.

Och han trodde att det var jag som kom.

Fullständigt utbrott på henne när hon gick fram för att han trodde att det var jag.

Och hon var helt chockad. Det här pratar hon om i flera månader efter.

Hon bara, jag tror inte det, sa hon. Det här var det värsta jag varit med om. Det här är så obehagligt, sa hon.

Varmt välkommen till Med målet i sikte.

Jag heter Lisa.

Och jag heter Charlotte.

I dagens avsnitt ska vi prata om ett ämne som berör många

men som fortfarande är ganska okänt.

C PTSD.

eller anknytningstrauma.

Ja, och för att guida oss genom det här viktiga ämnet

så har vi en gäst som sitter både på kunskap och en otroligt stark personlig berättelse.

Malin Moldur.

Och hon är professionell samtalsledare.

Hon är coach och föreläsare

och även ambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll.

Hennes egna erfarenheter av att växa upp i känslomässig försummelse

med trauma och ett nervsystem

som är på konstant högvarv

har format henne till den personen hon är idag.

Vi ska prata med Malin om hur C PTSD påverkar livet, relationer,

självbild, arbetsliv och återhämtning.

Men också om styrkorna, lösningarna och möjligheterna

som många med liknande erfarenheter bär på.

Välkommen hit, Malin.

Tack så mycket.

Hur mår du?

Jag mår riktigt bra idag.

Ja, men vi mår bra.

Vi sitter ju i vår studio i Stockholm.

Var sitter du någonstans?

Jag sitter i Skåne, Helsingborg, där våren äntligen har kommit.

Snön är borta.

Ja, vad härligt.

Ja, idag ska vi prata om ett sådant ämne som inte är så känt för många.

Om C PTSD.

Om vi bara börjar där.

Hur skiljer det sig från vanlig PTSD?

Att det inte ens borde gå under samma grupp.

Men nu gör det ju det.

Och jag är lite kluven.

För en del av mig är jätteglad att det äntligen kommer som en diagnos.

Samtidigt så är jag lite skeptisk mot att det är en diagnos.

För att det är väldigt sunda reaktioner i en osund miljö.

Så att förstår man orsakerna så är beteenden av symptomen ganska så, vad ska jag säga, lätta att förstå.

Men PTSD generellt tänker man ju är någon ensam.

Enstaka större olycka.

Inte att värdera att det ska vara mindre jobbigt.

Men det är ofta något enstaka.

Komplex PTSD är ofta under lång tid som det har pågått.

Och de allra, allra flesta fallen så är det barndomstrauma.

Alltså uppväxttrauma.

Men man kan även få det av destruktiva relationer i vuxen ålder.

Men i vuxen ålder har du ofta ändå byggt upp en trygg anknytning till dig själv och till omvärlden.

Så ofta blir konsekvensen.

Kanske inte lika stora.

Så att man pratar lite om vad man brukar säga att man har PTSD och lägger till då vissa.

Och då är det relationer som ofta vi med komplex PTSD har problem med.

Och även en negativ självbild är också väldigt vanligt.

Så det är väl det som mest skiljer.

Ja, och då kan det ju vara, kan jag tänka mig att det kanske är många människor som går runt och har det här utan att man…

faktiskt vet om det, eller?

Jättevanligt.

Man pratar ju om det här med att flashbacks, det är en av de här vanliga symtomen på PTSD.

Där du återupprepar minnet.

Eller händelsen.

Men komplext PTSD så är det ofta känslomässiga minnen som är jättemycket svårare att ta på.

Du kan hamna i en situation där du fullständigt känner att du tappar det.

Men där det faktiskt är ganska så tydligt att det påminner om de…

upprepade trauman du har varit med om.

Och vissa säger ju ibland att vid komplex PTSD så har du svårigheter att reglera dina känslor.

Men det håller jag inte med om, varken för mig själv eller de jag har mött.

Utan ofta så har vi nog haft en väldigt bra förmåga att reglera våra känslor.

Utom när det kommer till vissa triggers där vi känner att vi tappar det.

Men det är ju inte som att vi går runt och inte kan reglera dem, tvärtom.

Men vill du berätta om, för du har…

själv komplex PTSD?

Har eller har haft.

Jag vet inte när man känner sig frisk.

Men ja, mycket är ju väldigt mycket bättre idag.

Ja.

Vill du berätta om vad som händer dig?

Ja, det är ju långt.

Men om jag tar någon kort version så växte jag upp med väldigt fint på ytan.

Och tryggt på vissa sätt ekonomiskt och materiellt och så här.

Men man pratar om känslomässig försummelse.

Där jag absolut…

inte blev sedd och hörd.

Där fanns ingen trygghet alls.

Mina behov fick inte existera.

Och skulle jag uttrycka dem så straffades de ju.

Och jag fick veta att de var fel.

Och att jag skulle anpassa mig till alla andra.

Och det skadar ju ett barn.

För ett barn som växer upp som mig, som tror att den är den onda.

Du tror ju inte att det är fel på dina föräldrar.

Utan du tror ju det är fel på dig själv.

Så att jag trodde ju att det var något fel på mig.

Att jag var den onda som orsakade all den här smärtan och…

Gjorde fel.

Precis, vilket såklart det inte var.

Och det fanns ju inte på den tiden att man pratade om komplex PTSD och trauma.

Nej, och när du var liten, du kanske inte ens…

Som du sa, du förstod inte att det här var fel heller.

Det här var ju den miljön som du var uppvuxen i.

Vill du berätta…

hur det blev så destruktivt?

Jag tror det började med att mamma fick troligtvis, jag vet inte,

någon förlossningsdepression.

Så hon knöt ju inte an till mig ens från början.

Så jag tror det blev naturligt att han fick hoppa in och ta ansvar.

Vi pratade alla om känslor, så jag vet ju inte hur.

Men han…

Jag tycker inte om att använda ordet egentligen, för det är så felanvänt

och överanvänt.

Men han led ju av någonting som heter konverterna.

Som är dold narcissism.

Och det är ju den här sårbara.

Alltså det är ju inte…

Den vanliga narcissisten känner ju de flesta igen.

Men det är ju, ja, syns och hörs och…

Men, och i och för sig, alla narcissister drivs av skam.

Men den här skammen är ju så otroligt mycket större

på en kuvert narcissist.

Så att hela hans…

Alltså det var ju så synd om honom.

Och jag var ju den enda som kunde typ rädda honom.

Han ju typ var död.

Så jag levde ju som en förlängning av hans arm.

Att…

Det var ju hela tiden skuld att…

Ja, men att jag fanns, vad jag gjorde, vem jag var, allting.

Hur kan det visa sig mer då, som en sån kuvert narcissist?

Vad kan de ha för beteenden?

Och hur känner man igen en sån person?

Ja, de är ju jättesvåra att känna igen, för det första.

Och de väljer ju ofta ut, det är ju ganska få

som lär känna en kuvert narcissist.

Att den är ofta ganska så dold för allmänheten.

Jag hade en väninna som följde med mig hem från jobbet.

Och då hade jag börjat förstå att någonting var fel.

Men inte vad som var fel.

Detta var ju mitt första jobb, tror jag.

Jag jobbade som butikschef för en miljon år sedan.

Och då hade jag ju berättat flera gånger hur dåligt jag mådde

och hur destruktiv vår relation var.

Då följde hon med hem

och hon trodde ju inte mig.

Han är ju så himla trevlig.

Ja, jag ser ju det.

Men det var också en sorg att det var han ju inte mot mig.

Utan jag såg ju den här trevliga pappan mot alla andra.

Men då kom vi hem till mig i alla fall

och då satt han i min trädgård av någon anledning

och höll på med någonting.

Och han trodde att det var jag som kom.

Fullständigt utbrott då på henne när hon gick fram

för att han trodde att det var jag.

Och hon var helt chockad.

Det här pratar hon om i flera månader efter.

Hon bara, jag tror inte det, sa hon.

Det här var det värsta jag varit med om.

Det här är så obehagligt, sa hon.

Och sen direkt när hon såg att det var hon

så blev han ju helt normal och trevlig.

Och då kan de ju ändå styra det

för då tänker man så här, annars är det ett beteende

som de inte kan kontrollera

men det kan de ju så uppenbart då.

Och jag avgudade min pappa.

Alltså jag var ju honom, verkligen fullständigt.

Jag var ju ingen egen person.

Men också styrdes hela tiden av tacksamhetsskuld.

Och materiellt så var det ju bra.

Men jag fick ju alltid höra att jag skulle vara tacksam.

Och var jag någon gång ledsen för att

någonting som var sagt eller gjort.

Så bara du ska vara tacksam.

Och hur kan du?

Och efter allt jag har gjort för dig.

Så jag levde hela tiden i att

jag var ju roten till allt ont.

Men också sjuka saker.

Jag tror inte man kan förstå

om man inte har levt med det.

För jag gjorde ju allt för att han skulle må bra.

Vilket det kunde jag ju inte.

Men jag kunde ju säga vilken fin tröja du har idag.

Bara för att jag skulle göra honom glad.

Men nu kunde han ju få värsta utbrottet.

Och du ska alltid klaga på mig.

Och det duger aldrig vad jag gör.

Ja, jag är väl alltid så ful då.

Och jag, du vet, ibland tänkte jag

men jag håller på att bli knäpp i huvudet.

Och sen som sagt,

det här med silent tweet,

men det har nog skadat mig mest tror jag.

För att idag kan jag ju,

ja, jag reagerar ju som alla vuxna gör

när man utsätts för det.

Men som barn så kan du inte förstå

att du existerar.

Du finns inte.

Du får ingen förklaring på varför du straffas.

För ofta kan det vara helt utan anledning.

Och sen rätt som det är,

när han bestämde sig att nu var det över,

då var allting som vanligt

och då nämnde vi inte det alls.

Men jag gick ju och väntade också till nästa gång

jag skulle vara utsatt för det.

Och jag förstod ju aldrig vad jag hade gjort för fel.

Ja, det skapar ju en enorm stress

och tassar på tå

och hela tiden försöker anpassa sig

och ändå inte se ett mönster på

vad det är som faktiskt får

de här utbrotten att komma.

För om han vände då,

vad du än sa, hade du sagt att

den här tröjan var inte så snygg,

då hade han ju blivit arg för det.

Och sen, alltså det är,

den här relationen är så

komplicerad, men jag kan tänka

att på något sätt så tror jag att,

men jag var anledningen till att han överlevde,

tror jag ändå.

Och ändå så, han har ju dött,

men till den dag han dog

så vet jag inte en enda,

egenskap, en enda sak

som han tyckte var bra med mig.

För jag fick aldrig höra något positivt.

Och jag tänker att,

men han kunde han alltid ringa till mig och beklagas

över alla andra och han fick offra sig.

Det var ju alltid han som var ett offer

för alla andra.

Men han visste ju inte vem jag var.

Han kände inte mig på något plan.

Vilket är en sorg,

men som sagt det är en komplicerad sorg för att

är det kärlek eller är det ett traumaband?

Jag vet inte, jag har inte svaret.

Kan du förklara traumaband eller traumabonding

lite kort för de som inte

riktigt vet vad det är?

Om man tänker som Stockholmssyndromet

fast värre.

Det är ju att i ren överlevnad

så måste du ty dig till

den människan som faktiskt kanske

är den mest otrygga

för att det är det enda du har.

Och det här kan jag ju tagit med mig till arbetsplatser också.

Att jag har varit på

extremt dysfunktionella arbetsplatser

där alla har sagt du måste sluta

det är ju ett dårhus, alltså fullkomligt.

Men där jag bara, nej men jag kan inte.

Ja, jag måste vara kvar och det är bara

jag som kan reda upp detta.

Sen har jag levt i så mycket

så att jag, nej men det är väl inte så farligt.

Men att man är så beroende

och någonstans så

det kan tyckas vara olika situationer

ett arbete och en förälder.

Men det påminner ändå så mycket

den här maktobalansen och att jag är

beroende för att överleva

så måste jag vara till lags, jag måste

ja men bara göra

som de säger.

Men även också i destruktiva relationer

om en person lever i en relation

där det är ena stunden där

som du berättar, silent treatment

ena stunden blir det jättemycket kärlek

sen iskallt, sen kärlek

sen av och på, av och på.

Det skapar ju också sån här traumabindning.

Därför är det så svårt

att lämna destruktiva relationer.

Och i mitt fall

så var ju den här kärlekspåkopplingen

den var ju bara

att han var min pappa.

Alltså jag fick ju aldrig den kärleken

som jag…

Jag vet när jag var liten

så säger folk alltid

vad ska det bli när du blir stor?

Och jag tänkte alltid

vad menar de?

Jag vill bara bli älskad.

Och då tänkte jag att det var nog mitt enda

att jag ville bli älskad.

Men han tror inte han hade förmågan till det.

I alla fall inte att visa det på något vis.

Han gav dig någon häst.

Det var väl hans sätt att…

på något sätt kanske.

Eller så var det den ytan.

Ja, och det har jag inte svar på.

Jag vet faktiskt inte.

När var det du började känna så här

men det här kanske inte kan stämma?

Att du såg att din uppväxt

kanske skilde sig mot andra kompisars uppväxt?

Jag har nog alltid haft en känsla

att något var fel.

Att jag skilde mig nog från familjen ganska mycket

och det har ju vänner sagt från den åldern efter

att hur hamnade du där?

Ja, det kan man undra, hur jag hamnade där.

Men…

När jag väl började förstå det.

Alltså jag fick ju tidigt ätstörningar och mådde inte bra.

Men jag var ju fullt fungerande utåt så.

Men jag tror…

en av de tidigaste, vad ska jag säga, tydliga

när det blev väldigt uppenbart för mig.

Jag vet inte om ni kommer ihåg Natasha Kampusch

när hon blev kidnappad i Österrike.

Hon var ju inlåst i åtta år

av en man som hade kidnappat henne.

För jag hade ju försvarat min familj

i döden.

Alltså det fanns ju inget fel.

Det var ju jag som var felet, trodde jag.

Men då var hon i alla fall…

Hon lyckades ju rymma till slut, den här Natashja Kampusch.

Och han tog ju livet av sig.

Och sen hörde jag i en intervju att hon hade ju sagt

att hon ville gå på begravningen, att hon sörjde ju.

För det hade ju varit hennes enda anknytningsperson

under så många år, den här unga tjejen.

Och då misstroddes hon i media och tyckte att

hon kan nog inte ha varit med om det här.

Men det är ju det här traumabandet och jag fullständigt

bröt ihop och kände att det är ju inte konstigt jag har försvarat

för jag har försökt överleva.

Det var en av de gånger jag tänkte att

jag började förstå mig själv, varför jag gjorde som jag gjorde.

Vad hade du för överlevnadsstrategier?

För som barn kanske man inte gör några medvetna handlingar

utan man hittar sätt.

Och har de följt med dig också in i vuxenlivet sen?

Absolut. Definitivt.

Det här att aldrig stå upp för mina känslor

och alltid vara tyst och gå undan.

Jag hade en psykolog som sa någon gång

det var problem med ilska

och jag bara tittade på henne.

Ilska, jag vet inte ens hur man gör,

jag vet inte hur det känns.

Hon sa bara, nej, just det, sa hon.

Och det var ju ganska klockrent.

Du är inte ilsken, det är det som är ditt problem.

Ja, men exakt. Det är ju en jättebra naturlig känsla

för att sätta gränser och hävda sin rätt.

Men den…

som jag nog har fått stärkast

och som är med mig idag,

det är ju, vi pratar ju om,

fight, flight, freeze,

de här överlevnadsstrategierna.

Och jag försökte ju inte slåss mot fienden,

vargen, och jag försökte inte heller fly därifrån,

för det kan du inte som barn,

du får ju bara försöka att fejsa läget.

Så att jag utvecklade det som man kallar

för fån, som vi har börjat prata om på senaste år.

Att du försöker bli vän med fienden istället,

vargen, alltså att du försöker foga dig

och vara till lags och göra

allting som förväntas och lite till.

Så att,

på gott och ont, jag säger ofta att

det finns ju också många saker som jag är tacksam över

med mina erfarenheter.

Och tack vare så kan jag känna

att jag utvecklade en extrem förmåga

att läsa av

människors situationer,

jag blev nyfiken på varför gör folk

som de gör, varför gör jag som jag gör.

Så att, det har ju någonstans

blivit någonting som jag tagit med mig

även positivt, men

hela ens barnsvarande

ska ju inte gå åt till att

lista ut vad alla andra behöver.

Jag kanske behövde veta mina egna behov,

vilket jag absolut inte visste.

Är det andra saker som du kan se att din uppväxt

har format dig som du ser nu i vuxen ålder?

Relationer fortfarande.

Det är nog det jag skulle vilja säga att jag fortfarande tycker är

jag ska inte säga utmanande,

men som jag kan se att jag fallit tillbaka på.

Och när jag säger detta till folk,

att jag kan känna att jag har problem med relationer,

så bara, nej, men du är världsbäst

på relationer, det finns väl ingen som är så bra

på relationer som du är.

Ja, för er, för andra är jag

jättebra, men

jag tappar mig själv i relationer.

För att du pleasar,

du gör så att de ska tycka att

du är bra.

Så var det nog förr, men jag tror

faktiskt inte det längre.

Utan det handlar mer om, nästan som

en reflex att,

för jag kan, alltså jag har inget problem att prata

om mina känslor, utan om jag tar upp

någonting som jag tycker är jobbigt till exempel

för en vän, ja,

så vet ni hur människor är, så blir det att, nej men då

börjar de prata om sina problem.

Och det är ju inget konstigt, för så gör folk.

Men då tappar jag ju det helt.

Alltså då går jag 100%

in i att, jag ska lyssna,

ställa följdfrågor och så här,

att då, det finns inte

att jag

har några behov där.

Och det är liksom ingen medveten handling.

Nej, utan jag tänker alla de här

försvarsstrategierna, de sker ju

så i hjärnan icke

medvetet, att jag tänker

inte att jag ska vara till lags, utan det bara

jag hamnar där för att

ja, rädd att bli övergiven kanske

eller någonting. Men jag har blivit

bättre, eller jag är mycket bättre på det.

Men jag kan känna att jag kan falla tillbaks.

Du brukar ju prata om

den här kombinationen stark

och skör.

Vad betyder det

för dig idag?

För det första säger

man ju ofta det om högkänslighet,

stark och skön. Och det är jag ju absolut.

Så det ska jag inte ta bort.

Men jag tänker när folk träffar

mig, jag får ju alltid höra att du är så stark

och du klarar allt.

Och min föreläsning heter till och med

jag insjuknade tidigt i styrka.

Just för att jag har ju styrkor också.

Men det var som någon beskrev

mig, du är som en bussruta, Malin.

Och jag bara, vad menar du?

Ja, men den tåler allt.

Den kör genom vilket skit som helst.

Och den bara borstar av sig liksom

med de här vindrutetorkarna.

Men sen kan man ta det där lilla

verktyget som sitter.

Och tar man på exakt rätt punkt

då går det ju fullständigt sönder.

Och det var som bra liknelse.

För det är ju när mina triggers blir aktiverade

så kan jag känna att då

tappar jag ju de styrkorna som jag har

byggt upp

för att faktiskt skydda mig.

Vad är dina triggers? Vad kan det vara?

Vill du ge några exempel?

Brist på autonomi känner jag

är jättetrigger.

Vilket jag förstår var det kommer ifrån.

Att jag har varit så otroligt styrd

och inte haft någon förmåga

att påverka mitt eget liv.

Jag kan känna att

när jag inte blir hörd

eller när jag inte blir lyssnad på

så är det också en trigger.

Så jag var utsatt för det man kallar

silent treatment, att man straffas

med tystnad.

Det är ju inte bara i samtalet

utan det var ju veckor som det gick

där jag inte existerade.

Och det är också en trigger

när andra råkar ut för det.

Jag tror faktiskt det är därför jag är en hyfsat bra samtalsledare.

Att jag får panik ifall folk

inte får bli inkluderade.

Att jag vill lyfta in

att jag…

Det är en trigger för mig

att man inte inkluderar alla.

Det låter som att det finns

triggervarningar runt om.

Hur påverkar det

att liksom ha, oavsett var i vardagen

eller i relationen, hur påverkar det

ditt vardagsliv?

Och det tror jag faktiskt

jag har ju läst väldigt mycket om detta

jag tror min amygdala kommer nog för alltid

att vara lite överaktiv

det är vårt rädslocenter.

Så jag har ju det här man kallar hypervigilians

att jag är alltid

jag ser och hör allt

som sker

vilket gör att jag blir ju väldigt trött

det ger också en extrem närvaro

jag kan vara jättetacksam över.

Men jag blir ju väldigt trött

när andra kanske tycker att

det är väl bara roliga saker.

Jo, fast jag ser och tar in så mycket.

Så att jag är jättenoga med återhämtning,

reflektionstid, djur och natur

ger mig verkligen balans.

För det är mer i relationer

det är mer i kontakten med andra människor

som du är på spänn

eller vad man ska säga.

Så när du får vara med djur och natur

då kan du på något vis…

Åh, då trivs jag!

Jag trivs, ja.

Det känns ju väldigt viktigt att hitta de

luftandningshålen.

Sen tror jag du nämnde

arbetsliv, så tänkte jag.

Hur ska jag uttrycka det?

Alltså vi som har komplex

eller har haft komplex PTSD

om jag ser tillbaka.

Tyvärr så är vi ju nästan

en för bra anställd.

Jag tänker att det drabbar ju inte

om man ser arbetsprestation

utan snarare tvärtom.

Vi visar ju aldrig någon svaghet

och istället för att högprestera

så överpresterar vi med ett nervsystem

som hela tiden är på flykt

och som agerar i rädsla.

Och vi säger ju aldrig nej

och vi jobbar ju alltid

och jag tänker att chefer

borde inse att det är inte riktigt sunt

att aldrig stå upp

vid sina gränser och faktiskt

visa sig svag.

Att jag har fått höra genom hela livet

att har du aldrig några problem

och du verkar ju den mest harmoniska människa

som finns.

Jag vet det.

Men på jobbet så är jag ju det.

För där är jag ju närvarande

och använder mina styrkor.

Och idag så kan jag ju visa mig svag

även på arbete.

När jag ser att det har verkligen varit en utmaning

att jag har varit så otroligt utmattad

av arbete.

Vilket folk inte kan förstå

eftersom. Då ser jag bara en extremt

högpresterande människa

och sen rasar jag när jag kommer hem.

Jag tänker om man då som chef

om man kanske har en hel grupp

med anställda eller kollegor.

Finns det några tecken

du har ju nämnt lite nu, men finns det

tecken som en chef

eller en annan kollega kan se

hos en medarbetare

att det kanske ligger det här bakom

utan att man har pratat om det, bara som en liten

varningssignal eller en ögonöppnare?

Och det är svårt för mig att prata

om hur andra, för jag tänker att vi har olika

strategier, hur vi hanterar och så.

För mig så finns det nog faktiskt inget de

hade kunnat se.

Däremot tänker jag som i

allting att prata.

Jag tänkte faktiskt

jag hörde ett avsnitt av er podd

där pratade ni någonting om

och vad kallade ni det?

Karriärhälsocoach

och så gick min hjärna

vidare som den ofta gör på saker

och så tänkte jag, tänk så bra

om man hade, kanske inte just

vilka yrken, men vilka miljöer

om man hade ett sånt

onboarding-samtal eller vid intervjuer

redan, att vad behöver du

för att må bra och hur

reagerar du när du blir stressad

och i vilka situationer?

Man kanske inte, jag ska absolut

inte sitta i ett öppet kontorslandskap

till exempel, för då blir jag ju

totalt, jag tänker att, tänk om vi hade

haft ett sånt samtal och den öppenheten

tror jag hade varit jättebra.

Ja men verkligen.

För många människor

även om man är högkänslig

eller har någon NPF

eller nära till stress

eller vad som helst.

Eller bara är människa.

Ja, bara människa, precis.

Faktiskt med olika behov vi har.

Jag tänker att det handlar väl egentligen

oavsett vilken typ av

om man har någon funktionsnedsättning

eller någon form av psykisk ohälsa

som inte syns utåt

så är ju det ofta

det som du har beskrivit lite

att människor möter dig med

att vadå, du som mår så bra

det som går så bra.

Hur har folk reagerat

när du berättar om att

det här har jag med mig?

Vill de inte tro dig?

Eller öppnar de upp sig

och berättar om sig själva istället

och så blir du den här som ska rädda dem?

Jo men så blir det ju.

Men någonstans kan jag känna att

det kan väl vara fint i vissa situationer

för jag tänker att det är först när vi vågar öppna oss

som andra vågar öppna sig också.

Så jag ser det ju inte bara som en belastning

det här att…

Men nej, många

kanske inte tror

och tror kanske fortfarande inte

för i och med att det också

där vi växte upp, det var ju en

välmående ort så.

Och jag kan ju tänka att många, men du har ju haft en drömuppväxt

och du hade ju hästar och du liksom…

Ja.

Så jag tänker att

det kan vara svårt för folk

och jag tänker själv

jag hade kanske också haft svårt att ta in det.

För att ser vi inte någonting

Idag har jag ju lärgre

mot perfekta ytor.

Jag tänker att nej, men där gömmer sig mest

där det verkar som bäst.

Men jag vet

de som har varit på mina föreläsningar

som har varit öppna, som har känt mig eller känt till mig.

Alltså de är ju helt förvånade.

Man kan aldrig tro att du har varit med om det.

Och det tänker jag också är en fördom.

För det finns ju de som

inte känner mig som har kommit fram.

Jag hade en föreläsning i Sjöbo

och där var två som bara:

Men du som är så snygg och hur kan du ha de här problemen?

Och jag bara tänkte: vad är det för en konst?

Det hänger ju ihop med utseendet.

Nej, och samtidigt så har det också

varit ett hinder, jag tänker i vården

när jag har verkligen bett om hjälp.

Jag har ju inte blivit trodd.

Du är ju välsminkad och ser ut som du tar hand om dig.

Fast det är ju mitt skydd.

Jag har ju mått som sämst när jag har sett som bäst ut.

Och alltid haft ett oerhört självförakt

eller mitt yttre.

Men det tror ju inte folk som ser mig.

Så jag tänker återigen:

vågar vi prata om det

så förstår vi att vi ska inte gå

så himla mycket på

vad vi ser.

Kunde du prata med någon när du var liten

eller i skolan eller fanns det någon vuxen

som du kunde vända dig till?

Nej.

Så du gick och bar på allt det här helt själv?

Men jag säger, hästarna har ju räddat

mitt liv, det kan jag säga.

Där kände jag ju mig faktiskt.

Där hade jag en tillhörighet.

Jag kände att jag var, jag tänker på det här med självbestämmandeteorin

även i stallet, att jag var kompetent.

Jag lärde mig att ta ansvar

och det blev liksom en grupp.

Vill du berätta lite om den

självbestämmandeteorin?

Ja, men jag älskar den.

Jag tänker att den blir ju aldrig gammal.

Och vi pratar väl mest

kanske just organisatoriskt.

Men jag tänker att det gäller oss som privatmänniskor

också. Och jag tänker

långvarig arbetslöshet

och sjukskrivning. Alltså det är inte

konstigt människor får suicidtankar.

Jag tänker de tre delarna.

Det är ju tillhörighet, att vi alla behöver

känna att vi har en grupp där vi tillhör.

Och det kan ju vara en arbetsgrupp

eller att det kan vara familj

eller vänner.

Och sen pratar vi om autonomi.

Att vi faktiskt till viss del kan styra våra liv.

Vi är ju aldrig helt autonoma

såklart. Men att vi ändå har en förmåga

att påverka vårt liv i någon riktning.

Och sen att vi har en kompetens, att vi får bidra.

Jag tänker det kan vara på savannen

så hämtade de vatten och kände att de faktiskt

var behövda och betydde någonting.

Men saknar du de här tre

vilket ofta tyvärr så påverkar de

dem i varandra, så blir

det väldigt mörkt.

Och då kunde hästarna

fylla upp, då var du

behövd där och det var din

grupp?

Exakt. Och där var det jag någonstans

som hade kontroll eller vad jag ska säga.

Vad fint.

Och det tänker jag att det är ju

väldigt bra att vara medveten om det

om man känner att man…

Det är någonting som skaver.

Har jag de här tre uppfyllda

och kan jag hitta något annat sätt

något annat sammanhang och känna mig behövd

eller att få känna tillhörighet

i om det nu är så att jag är van

vid att känna det på jobbet.

Och nu har jag inget jobb. Ja, men vad kan jag då

vara någon annanstans?

Kan jag vara med i någon förening eller har jag faktiskt min

familj som kan vara min tillhörighet

och min trygghet just nu.

Och där tänker jag ju

med risk av att kasta sten i glashus

till någon som inte alls upplever det som mig.

Men för min del kan jag säga

att när jag var sjukskriven

förr då så känner jag att långa

sjukskrivningar, det gynnade ju

inte mig ett dugg.

Alltså tvärtom så mådde jag ju sämre.

Det har aldrig varit något fel på min

arbetskapacitet och på min

förmåga, utan det var ju

miljöerna som jag då

jag säger tvingades, vi har alltid

ett val, men vi hamnar ju i det här, vad kallas

det nu, prekaritetsfällan.

Det här att har du korta anställningar

du kanske tvingas

ta för att överleva.

Försäkringskassa, arbetsförmedling

kanske tvingar dig att ta, du måste

godkänna att ta ett jobb, vad det är för någonting.

Som gör att

tillbaks till det här,

när du inte ens kan välja miljön, du kanske

hamnar i ett öppet kontorslandskap, du kanske

hamnar i miljöer

som stressar dig otroligt

och ditt nervsystem, så blir det ju

en nedåtgående fälla. Men att

bara sjukskriva någon,

det blir ju inte bättre, utan man får ju

jobba med miljön och med de förutsättningarna.

Vad finns det mer, vi har varit lite inne

på de här anpassningarna

som skulle behöva göras och dels då att få den här

karriärhälsoundersökningen.

Coachen.

Men för din del då,

att slippa sitta i ett öppet landskap.

Finns det annan typ av anpassning

eller bemötande i arbetslivet

som hjälper dig, eller har hjälpt dig

eller skulle kunna hjälpa dig?

Ja, och samtidigt tänker jag

att vi kan inte lägga allt ansvar på arbetsgivaren.

För i mitt fall, om jag ser tillbaka

när jag var sjukskriven och mådde

som sämst, så fick jag ju inte rätt hjälp

att faktiskt, hade jag vetat

varför jag blev så stressad,

vad det var jag behövde,

men jag visste ju inte ens det själv.

Det visste jag ju till viss del,

men inte fullt ut.

Så det handlar ju också om att kunna stå upp

och kunna säga nej och kunna veta

vad man själv behöver.

Hur har du fått reda på det

genom åren då, vad du faktiskt har

behövt och vad, som man säger,

vi pratar ju om det här nervsystemet som är

på alarm hela tiden.

Hur kan det visa sig

och vad gjorde du för att

lugna det?

Det som har hjälpt mig att överleva

det är min nyfikenhet.

Så när jag förstod att,

eller min första psykolog sa att

du är otroligt sund Malin,

men du har levt i en osund miljö, det är inget fel på dig.

Då började jag läsa på

allt jag kunde hitta.

Och på den tiden fanns inte så mycket i Sverige ens en gång,

finns det ju nu som tur är.

Men då förstod jag ju att det här sitter

i min kropp. Jag måste ju lära mig att reglera.

Då pratar man inte om nervsystem på den nivån kanske,

men djur och natur har ju

hundra procent hjälpt mig överleva.

Idag tar jag ju till tekniker som

andningsövningar.

Det finns senzingyoga där du skakar,

alltså som djuren gör när de har blivit stressade.

Jag känner min kropp jätteväl idag,

så jag känner när jag spänner mig eller

när jag skakar.

jag inte är i balans.

Och som sagt, ibland får jag ju boka av

saker som är jätteroliga.

Och jag ser inte någon sorg i det idag,

utan det är omtanke om mig själv.

Att det här får jag göra.

Jag har valt bort jättemycket människor

i mitt liv.

Och jag säger inte att det är deras fel, men där jag inte har klarat

att upprätthålla en balans i relationer.

Kan du se att komplex

PTSD kan påverka

självförtroendet när man

söker jobb eller

om man har med sig de här negativa

erfarenheterna?

Ja men definitivt.

Definitivt skulle jag vilja säga.

Ja men av olika orsaker.

Dels så

tillåter

nu pratar jag om mig själv för det är lättare eftersom vi alla har olika.

Men jag tillät ju

mig att bli

från det första jobbet, alltså

långt upp till

ganska nyligen.

Så har jag ju tillåtit mig att bli otroligt

utnyttjad och dåligt behandlad.

Och det är klart att

även om jag säger att jag fixar det och så, så är det klart

att jag inte gör det.

Det bryter ju ner ens självförtroende

såklart.

Men där jag, ja men jag får ju säga

att jag ändå har en del i det även om det

jag vill inte det.

Men jag får ändå se att jag har ju

deltagit i att

hade jag satt ner foten, hade jag haft krav och

stått upp för mig själv och haft en sund självkänsla

så hade jag inte accepterat att bli behandlad

så såklart.

Sen tänker jag med komplex PTSD.

Som sagt, de flesta gångerna så

får du ju det ganska tidigt

eller väldigt tidigt när du växer upp.

Och då drabbar

det ju ofta att du kanske

kommer in på arbeten där som är

ja men det är kortare anställningar

och du får ett sämre CV och sen tvingas

du ta ett ännu kortare arbete igen

och att du kommer in i en fälla

där du inte får fullt ut

kanske…

ja men blomma ut till den du

ska vara eller som du skulle kunna vara.

Ser du strategier och verktyg

som du använder nu

som du skulle ha önskat att du fick

på nåt vis tidigare i livet

som du skulle vilja skicka med dem

som kanske känner igen sig i

antingen att man börjar fundera själv på

att jag kanske faktiskt har

komplex PTSD

eller att man vet att man har det

men vad är det för strategier som har funkat

för dig?

Tänker du arbetsmässigt eller privat eller?

Alltså egentligen både och för jag tänker att

de klickar antagligen i varandra.

Dels måste jag säga

att jag är tacksam att jag var

så nyfiken. Nu finns det ju

kunskap att få men kunskap

är makt många gånger.

I detta fallet är det definitivt det kan jag säga.

För att ju mer jag har

läst och ju mer jag har lyssnat

och förstått hur det faktiskt påverkar

oss så blir det också

lättare att

sätta upp gränser och ta hand

om mig själv och göra det som jag behöver

göra. Veta

vilka miljöer jag trivs i.

Det är ju inte alla, men det handlar ju inte bara om

vad som är trauma, utan vi alla människor

hade ju behövt att lära känna oss själva

och vad vi faktiskt behöver.

Och jag tänker återigen det här med dialog.

Alltså om vi hade lärt oss att lyssna

för att jag menar, många av

oss har i alla fall en förmåga att kanske

uttrycka vad vi behöver.

Men om vi inte får möjlighet att uttrycka det så

blir det inte bra i våra

Så som medmänniska så skulle vi bara kunna fråga

när vi träffar någon eller vem som helst

vad behöver du just nu?

Skulle det kunna vara en sådan enkel fråga för att

kunna öppna upp lite?

Ja, och jag tänker som någon psykolog sa till mig för

länge sedan, vilket var sant, så sa hon

när du viskar fram någonting, då skriker du

att jag har ju inte

stått upp för mina behov, jag har inte ens velat

kännas vid dem eller de har varit förbjudna

för de har varit straffande.

Så när jag viskar fram något väldigt, väldigt försiktigt

att nu skulle jag behöva detta

kanske nog, så är det kanske den

stora trumman jag såg.

Att

och kanske fråga mer

hur viktigt det är eller vad det kan vara för någonting.

Men jag tänker även om jag tänker på arbetsplatser,

det här med FIRO och det här att

hur grupper ändras när man kommer in.

Jag kanske inte tycker att

chefer behöver ha kunskap om trauman.

Det hade ju varit en dröm såklart,

men det tänker jag kanske är en utopi.

Men däremot tycker jag att alla

chefer och ledningsgrupper borde veta

grundläggande

psykologiska behov och även

gruppdynamik. Vad händer i grupper

när det kommer in en ny och

hur påverkas?

Och i mitt fall kan jag säga att jag har nog haft

ytterligheterna

som verkligen inte har varit gynnsamma.

Jag har alltid varit

väldigt stark att jag har stått upp för

andra. Jag skulle aldrig acceptera någon

arbetsplatsmobbing och jag har verkligen stått upp

för människor som har varit utsatta.

Jag har inga problem att stå upp för

åsikter. Jag kan stå inför 200 om det är någon

grej som, ja men så.

Där upplevs jag ju som så stark.

Men sen när de då inser

att jag är väldigt svag i min

om man nu står upp för mina personliga

behov, så har det blivit en

jättekrock flera

gånger där jag på ett sätt har blivit

lite hotfull och hon minsann

är stark och

så att det har inte varit någon bra

mix mix för mig.

Nej, och det är väl verkligen ett medskick

till alla runt om

kring att

igen inte ha förutfattade meningar

varken om hur någon är

eller ser ut på utsidan eller

och även om man kan verka

så minsann veta vad

här kan man inte

här har vi skinn på näsan minsann

men säger någon

att såhär:

Jo, det här vore bra för mig

att inte då bara: Ja, ja, hon säger

hon kommer skrika högt om det är något

hon verkligen vill ha.

Nej, faktiskt kanske inte. Utan att lyssna in

alla typer av, inte

rop på hjälp, men uttryck av

behov.

Lite mer känselspröt ute.

Ja, precis.

Sen är jag nog ganska orädd i många andra

sammanhang. Det var någon incident för ett par veckor

sedan som, ja, det var några

ungdomar som var väldigt bråkiga.

Och där var jättemycket folk,

men där blir jag ju inte rädd

utan där går jag ju fram och

säger till.

Och där jag känner att sådana saker

skrämmer ju inte mig, utan jag känner att vi har

ett ansvar så, men det kan däremot skrämma

mig hur andra människor,

att vi inte står upp för varandra.

Att vi faktiskt,

en människa kan inte påverka hela världen.

Men tillsammans kan vi faktiskt påverka.

Men jag tänker att de som såg mig till exempel

vid den incidenten,

de hade ju aldrig trott att jag kunde sitta hemma

och gråta helt förtvivlad

och att jag inte kan stå upp för mina

personliga behov.

Jag förstår ju

att det låter jättekonstigt.

Det blir en krock.

Du är så van vid att stå upp för alla andra,

att du sätter andra först

och då finns det fortfarande

kanske ändå lite kvar i dig.

Men det vore väl fantastiskt om du skulle stå upp

för alla andra och dig själv?

Absolut.

Sen måste jag säga att mycket av det,

jag tror jag sa det i början också,

att jag har ju fått väldigt många styrkor tack vare.

Allting är ju inte av ondo

och jag känner att jag är ju stark

i många situationer.

Jag agerar inte alltid på mina

känslor som många kanske gör,

utan jag får alltid gå in i sådana här

kris…

vi ska ha konfliktsamtal

eller du är alltid så lugn och du håller dig alltid så sansad

och jag har ju lärt mig någonstans

att hålla mig lugn och faktiskt

ha förnuftet kvar någonstans.

Men då har du ju jobbat med dig själv.

Exakt.

Så det handlar ju mer om

att man lär sig hur man själv fungerar

och vad som triggas i en.

Ja, jättefint.

Ge ett sista råd till de som jobbar med människor

oavsett om man är coach

eller jobbar inom HR eller arbetsförmedlare

eller vad det kan vara.

Vad ska man tänka på

när man möter den här

gruppen av människor som kanske har

bär den här typen av trauma

med sig?

Jag tror vi var inne på det också.

Det här att faktiskt…

Ja, men fråga.

Hur ser det ut på en arbetsplats

till exempel, när du arbetar?

För jag menar, skulle du frågat alla mina

före detta chefer och så.

Alltså jag presterar ju

mer än vad jag skulle.

Att det är ju ingenting som kanske blir

tydligt som en brist.

Men att det är ju faktiskt

som sagt, man kan insjukna i

styrka också. Det är inte alltid

positivt.

Och jag tänker de här samtalen

som coach eller arbetsförmedling

eller att när mår du som bäst?

När presterar du som bäst?

Jag tänker skillnaden där på höger

överpresterande.

Mår du bra? Får du inspiration

och kommer din motivation inifrån?

Eller är det av stress som man gör saker?

Och vilka miljöer?

Alltså det hade jag ju önskat att jag visste

att, ja, men det är nog inte så bra

för dig att sitta i ett öppet kontorslandskap.

För jag är väldigt mycket

mer introvert än vad folk tror.

Så att sen har jag ju en

social kompetens, men den kan ju också misstas

att, ja, men du kan ju vara

bland hur mycket människor som helst.

Men det tröttar ut mig.

Så det kanske inte bara är av godo

att man är så socialt anpassningsbar.

Tusen tack, Malin.

Fint att du delade med dig.

Tack ska ni ha.

Det här samtalet tycker jag

påminner mig väldigt mycket

att det är viktigt att se människan

bakom våra olika beteenden

och att vi ska förstå att faktiskt de här överlevnadsstrategierna

var just det en gång.

Att det var strategier för att överleva.

Att det faktiskt är så lätt.

Vi är ju fortfarande samma människor

som för så länge sen.

Ja, precis.

Och att få känna trygghet

och få ett fint bemötande

och också att man har lite kunskap

kan skapa både

en tryggare arbetsplats

och ett tryggt möte med människor

som har upplevt det här.

Det som Malin nämnde lite på slutet,

det här med att om man är en person som är en högpresterare

eller om man är en överpresterare.

En högpresterare, man får mycket gjort på kort tid

och det kräver inte jättemycket energi av mig

och ändå kan jag prestera.

Så tänker jag att en högpresterare är.

En sund prestation.

Precis.

Medan om man är en överpresterare

man är aldrig nöjd.

Jag tror att det kanske bottnar lite i den här typen

av kanske ett trauma

där man känner att jag måste ge mer

än vad jag egentligen kan och orkar

för annars kommer personen inte vara nöjd med mig.

Och det kan ju vara nånting som man faktiskt kan sätta

lite spegeln på sig själv och känna:

När jag gör så här mycket,

gör jag det för att det går lätt och det är kul

eller gör jag det för att jag är rädd att inte duga annars?

Och vad skulle hända om jag faktiskt tonar ner mig lite?

Förmodligen inte mycket.

Precis, nej.

Så att man inte skadar sig själv

i sin jakt på att vara perfekt på nåt vis.

Jag tycker det var fint, som Malin sa.

Man ska inte vara för perfekt. Det är farligt.

Då är det nånting som döljer sig.

Det ska vara lite skav och lite misstag här och var.

Det är mänskligt.

Vi hörs igen om två veckor.

Tack för att ni har varit med oss idag.

Hejdå!