Avsnitt 157 av Med målet i sikte: Att bära ett dolt beroende – Anna Tallwe om alkoholism bakom fasaden

Om inte jag säger någonting nu

då har jag inte en chans. Det var en sån enormt stark känsla av att antingen säger du något nu,

eller så dör du.

I veckans avsnitt av Med målet i sikte så möter vi Anna Tallwe,

som arbetade som chef och projektledare inom kommunal verksamhet för att

bland annat motverka drog och alkoholberoende,

samtidigt som hon själv kämpade med just alkoholism.

Utåt fungerade livet, karriären, ansvaret och vardagen rullade på, men bakom fasaden

pågick något helt annat.

Vi kommer prata med Anna om det osynliga beroendet, om skam, om prestation och

för vissa som när de mår som allra sämst är som allra bäst på att dölja det.

Hur ser varningstecknen ut?

Vad gör stress och krav med oss människor och hur hjälper man någon som kanske fortfarande försöker övertyga

både sig själv och andra om att allt faktiskt är okej?

Varmt välkommen hit Anna!

Superfint att vara här.

Ja, vi har ju jobbat tillsammans,

så att jag och Charlotte har ju ganska bra

koll på dig.

Men för de som

inte känner dig idag. Vem är Anna Tallwe? Vad är det du jobbar med?

Vad sysslar du med?

Ja,

jag är en sån där som tycker om att syssla med många saker och har väldigt lätt för att driva igång projekt

och blir väldigt lätt inspirerad och sådär.

Så att jag har ju mitt egna bolag som just nu jobbar med ledarskapsutveckling men också lite med

personlig utveckling på olika sätt.

Och sen är jag precis på väg in i en ny anställning på deltid där jag kommer

att projektleda den nya socialtjänstlagen i en kommun.

Spännande!

Man hör ju på dig att du inte är

här hos oss.

Men du sitter nere i

södra Sverige. Var är du någonstans?

Jag bor i Skåne,

i Höör.

Det är där jag utgår ifrån.

Sen är jag ju också en person som tycker om att röra mig fritt, så att jag rör mig gärna i olika landskap runt om

i Sverige.

Ja, för just idag är du

inte i Höör. Var är du just idag?

Nej, just idag så är jag i Värmland på ett av de ställena där jag håller retreats.

Men,

berätta lite. Vi berättade ju kort om

din bakgrund, men

du hade en chefsroll i en kommun och jobbade som

projektledare. Hur såg livet ut utifrån under den här tiden?

Jag fick, jag examinerades som

beteendevetare och fick, ja men veckan efter hoppade jag på en chefstjänst där jag skulle leda

70 personer inom äldreomsorgen.

Och utåt sett så var jag en, jag var kanske, vad kan jag vara, 26, 25, 26 något sånt där.

Och jag menar en högpresterande,

härlig

tjej som jämt var med överallt och ingenstans och hade ett väldigt högt tempo

i mitt liv.

Jag hade då precis separerat från min sambo.

Jag skulle nog säga att jag var en ganska så utåt sett vanlig person i 25-årsåldern

på många sätt, alltså utifrån.

Jag hade gjort vad som förväntades. Jag hade varit ute och rest. Jag hade pluggat på högskolan

och nu hade jag ju fått det här jobbet.

Och sen så var du projektledare

också, samtidigt, eller?

Exakt.

Under den tiden, jag

var jag ju väldigt ombytlig och

flydde, förstår jag idag, till olika ställen.

Och efter en kort tid när jag hade arbetat som chef

så tyckte jag att, nej, men nu passar inte det här mig

längre.

Och det var ofta så det såg ut, att det var fel på andra runt omkring mig.

Jag hittade liksom förklaringar till

att förflytta mig.

Så då förflyttade jag mig och fick jobb som projektledare och där var jag ansvarig i en ganska stor kommun för

utvecklingen av

det här alkohol och drogförebyggande arbetet.

Och jag vet när jag fick den där

tjänsten, så en av mina nära vänner, han

ringde mig och så berättade jag. Ja, men nu ska jag börja jobba här. Och så sa han

Anna, vad ska du där att göra?

Och jag fattade ingenting. Jag bara, ja, vadå då? Det är väl inte så konstigt?

Och där stannade jag en tid och sen så kom samma

igen, att nej, men nu var det fel på

socialchefen i den här kommunen och politikerna förstod ingenting.

Och jag kunde minsann inte vara kvar, för jag var lite bättre än de flesta.

Men var det så att det skar sig

i gruppen, eller var det bara att du kände att du tröttnade, att du ville bort, eller var det att det blev konflikter?

Ja, det var inga större konflikter, ska jag säga. Men jag avslutade inte den anställningen

så snyggt och jag liksom…

Ja, men det fanns ju en viss

anspänning, kan jag säga då, med mina chefer där.

Och då började jag jobba med en liknande

inriktning, men då skulle jag jobba mer med tillståndsenheter i en ännu större

kommun i Skåne, också då övergripande.

Och under den perioden så

arbetade jag bland annat med att göra tillslag med polis och skattemyndigheter och så på

butiker. Detta var i Malmö.

Som sålde svartsprit och sådär.

Samtidigt som

jag själv var där och handlade

sprit när jag var

inte i tjänst.

Okej.

Oj!

Men hade du liksom det här, nu när du ser tillbaks

på det,

hade du någon form av

alkoholberoende redan när du började som

på din första chefsroll där

eller

byggdes det på under den här tiden när det var lite turbulent?

Ja, det där är alltid liksom när beroendet sätter igång.

Jag kan ju säga att det accelererade under de här åren, absolut.

Eftersom det är progressivt

med alkoholism och beroende.

Sen kan jag ju säga att

allra första gången jag

drack och blev påverkad

så

var jag utsatt för ett sexuellt övergrepp.

Och till trots av att det här skedde på grund av att jag var helt utslagen så var det ändå som att

jag måste få dricka igen.

Jag måste få dricka igen. Det var liksom, jag hade

ett helt annat

driv än kanske det normala när man då är i högstadieåldern som jag var i.

När är nästa gång och när är nästa gång?

Allt annat blev liksom

mindre viktigt väldigt fort.

Jag ser till att umgås med människor där

det här var lite legitimt då,

att dricka så här

fort. Jag var,

jag älskade att spela handboll. Det var liksom mitt liv.

Och någon gång när jag var 16 så

vet jag att jag sa till klubben att nej, men nu ska jag sluta. Nej, det började först med att jag sa så här:

Jag spelar mycket bättre när jag är bakis.

Oj, det rimmar ju lite illa.

När jag har varit bakis så skulle jag inte spela handboll.

Nej, och det är det där som är så fascinerande med

beroende, om vi nu får säga så.

Att det är så…

Ja, men det är ju så dumt.

Men var det ursäkter, att du hittade ursäkter, för det brukar ju vara så att man hittar ursäkter till

varför man dricker?

Ja, men nu gjorde jag det för att någon ska skilja sig och dö så ledsen,

nu är jag så glad, eller nu är det torsdag, eller det är ju ändå fredag.

Att det alltid finns en ursäkt.

Ja, men absolut. Och de här förklaringarna är ju absurda

för mig idag och när jag träffar andra beroende.

När jag är i beroendet så är det det mest självklara. Det är klart att det är så här.

Ganska snart därefter så sa jag till klubben: Nej, men nu ska jag sluta spela handboll, för nu ska jag dricka sprit.

Oj, men du var ändå så pass medveten och öppen med

Du förstod inte då att det var ett riskbeteende eller riskbruk som du hade,

utan du tyckte bara: Ja, jag lever livet.

Eller? Var det så?

Ja. Ja, men absolut.

Hur togs det emot av klubben? Var de lite så här:

Haha, typiskt dig, Anna, eller blev de förfärade?

Nej, jag kan ju se idag också att den här klubben,

det var ju inte som idag kanske, där det är mycket striktare med alkoholkonsumtion,

att vi drack på ganska bra i det där damlaget.

Men föräldrar och anhöriga, var det någon som reagerade i din familj, eller?

Inte så mycket i min familj. Jo, vid några tillfällen när det gick riktigt illa.

Och då fick jag också varningar, men du vet, morfar och sådär,

att jag fick höra lite sådana grejer.

Så jag tror kanske att det pågick en oro, men jag kan inte riktigt minnas

att det var jättecentralt. Men det fanns ju kuratorer på skolor,

det fanns andra kompisars föräldrar som förstod, förstår jag idag,

och försökte finnas där.

Och så ung.

Det reagerade jag på, att du var så otroligt ung.

Mm.

Ja, men jag tänker också att beroende, det finns ju en genetik i det.

Jag har träffat tusentals beroendemänniskor de senaste över 20 åren.

Och många kan ju beskriva min historia.

Att man ser.

Ja, men det kom ganska snabbt.

Och sen

försöker vi på olika sätt att hantera livet och vara så inom situationstecken normala

som möjligt och försöka passa in.

Och det är väl en av de superskillsen som man kan få som beroende, att man blir väldigt bra på att läsa av.

Ja, men vad förväntas av mig här?

Och passa in.

Och sen kan det vända

kameleont-effekten.

Så.

Och jag tänker att man också kanske blir bra på att

hitta på nödlögner hit och dit.

Både för sig själv såklart, men

även för omvärlden då.

Ja, det är ju

läskigt

hur bra vi blir på att

ljuga och manipulera och så.

Och det är också det som

människor kan säga, eller sa till mig, att när jag väl förstod att jag har ett beroende, jag behöver bli nykter,

det fanns ju de som inte hade förstått någonting.

Men när började du själv förstå att alkoholen inte bara var ett sätt att koppla av eller

festa, utan att det faktiskt

var ett problem?

Att det var något mer än så?

Första minnet jag har, det är när jag är student på högskolan.

Dagen efter,

när jag

försöker säga till en vän att det här

stämmer inte.

Men då pratar jag med en vän som absolut inte hade någon referens till

till att vara beroende.

Så hon förstod ju inte vad jag sa.

Då kände jag skammen, att okej, men då är det bäst att

jag bara är tyst igen.

Och så var det några gånger att det fanns liksom små luckor när jag

kunde se sanningen, att det här,

det är inte så här jag vill leva mitt liv, men de är så små.

Och är det inte precis rätt person, rätt situation,

så är det som att det stängs jättefort igen.

Beroendet är så starkt.

Det är ju också så

kopplat till mycket skuld och skam.

Och så var det ju den perioden jag jobbade som chef.

Då körde jag till jobbet

20 minuter fram och tillbaka.

Och då var jag tvungen att stanna

två gånger

enkel resa

bara för att jag hade så oerhört mycket ångest av att

i en bil behöver du sitta still.

Du kan inte röra kroppen och det var liksom en av mina ångeststrategier,

att hela tiden röra mig

för att inte känna det här påslaget

och veta när jag kom in och höll APT och medarbetare.

Allt det här som ingår i en chefsroll,

här sitter jag och ingen vet.

Men var du påverkad även på arbetstiden

eller var det helger och kvällar och sen var du snarare

egentligen bakis på arbetstid?

Och det är också en sån där del i det här med missbruk.

Bilden utifrån är oftast att

då dricker man 24/7 och hela tiden och så.

Och så är det ju absolut inte för de allra allra flesta.

Det är en ytterst minoritet som det ser ut så för.

Och för mig så…

Den här oron

rastlösheten, det var ju min abstinens.

Det var inte så att jag satt och skakade som de gör på film

och inte kan lyfta vodkaglaset i munnen.

Det kanske hade slutat där och det slutar där för en del.

Absolut, när man behöver den här återställaren

i perioder så behövde jag det, men

det var liksom inte

det var inte det signifikanta eller det som var

symtomatiskt, ska jag säga, för mig.

Nej, det är som att du har ett osynligt beroende egentligen.

Finns det någonting som du tänker att

människor runt omkring

kan vara uppmärksamma på?

Finns det några saker som du tänker i efterhand:

Hur kunde inte mina vänner eller familj ha sett det här?

Eller om man själv

tänker att kanske att en vän eller kollega eller släkting har

ett beroende? Vad kan man titta efter?

Ja, det är en väldigt bra fråga.

Det är också spännande som berörare.

It takes one to no one, så jag känner ju väldigt snabbt

om det finns åtminstone tendenser.

Men det jag tänker, som många pratar om, dels är det ju det om man befinner sig

i sammanhang där det dricks.

Jag tror nästan alla

vet att

Pelle, han ballar alltid ur.

Och

det är så beroendet funkar. Om vi är på en fest och så dricker jag ett glas vin, sen kan jag inte stoppa mig.

Sen är det liksom

så. Så det finns ju den typen av personer, men sen finns det också en oerhört stor del som alltid kör.

Och som kanske egentligen bara vill hem från festen.

För att fortsätta att dricka hemma.

Så det är ju också en väldigt vanlig

del och sen så

pågår det ofta oerhört mycket drama runt oss på olika sätt. Vi ställer till det i våra relationer, vi

på en arbetsplats så kan vi vara de som jämt är offer för omständigheterna eller som jämt

vill ha sista ordet.

Och det behöver inte alltid vara att man har ett missbruk, men det finns den typen av personlighet

kan man ju liksom

spotta ganska snabbt, att det finns någon form av

dolt

i bakgrunden

ofta hos de människorna.

Kan det inte också vara att man isolerar sig lite från omvärlden? Att den här alkoholen liksom håller en så i sitt grepp så att man

isoleras kring den. Man säger upp kontakter och sådär. Det är det enda viktiga liksom,

att kunna vara hemma för att kunna dricka.

Och för mig, jag lärde mig ju rent… Nu jobbade jag ju med de här frågorna också. Jag fick utbildningar och

på något vis lära mig. Jag stod och utbildade i

olika

metoder.

Men jag fick också förstå där intellektuellt att okej, en alkoholist är en person som när han väl har börjat dricka så vet den

inte hur det slutar.

Att det är ett symtom.

Så då bestämde jag mig för att

varje gång jag skulle dricka

så bestämde jag mig för att idag ska jag bli riktigt jävla full.

För att du hade kontrollen?

Ja, då hade jag kontrollen.

Då hade jag aldrig misslyckats. Det är precis det här som är…

Alltså, idag tycker jag det är ganska mycket komik i det.

För att jag har kommit ur det och jag har sett så oerhört många människor få hjälp

komma ur det.

Men det var ju också…

Jag stod och utbildade och föreläste och jag var i tidningen och pratade om de här frågorna och sen ibland

kom jag inte hem från jobbet utan var tvungen att sova

i personalrummet.

När jag jobbade med det här med tillstånd och sådär, då var jag tvungen att ha koll på mina kollegor. Var skulle de göra

tillslag? Vilken svartklubb? Vilken pub?

Så att inte du gick dit?

Ja, exakt.

Och ibland misslyckades jag.

Och jag kommer ihåg ett sådant tillfälle när jag står…

Det blev ju ofta svart när jag drack, så jag har ju oerhört mycket minnesluckor och så med mig. Men jag kommer ihåg ett tillfälle när jag

står uppe på ett bord i en…

på en klubb i Malmö och dansar.

Och så bara tittar jag bort mot baren och då står ju mina kollegor där och ska göra ett tillslag.

Åh, vad härligt.

Ja, precis.

Så då fick jag liksom smyga ut och springa iväg och så.

Men de såg inte dig då?

Nej.

Nej, de gjorde inte det.

Inte vad jag vet i alla fall.

Nej, just det.

Ja, herregud.

Men jag tänker att när du väl

började söka hjälp, hur var det? Vad var det som gjorde att du såhär,

nu går jag till vårdcentralen?

På vilket sätt sökte du hjälp?

Jag träffade en kvinna

på en av de här anställningarna som var nykter alkoholist.

Och det här var en kvinna som jag aldrig någonsin

skulle umgås med. Hon var så olik mig på så många sätt.

Men det var ändå som att det fanns någonting som gjorde mig nyfiken.

Så jag hängde med henne och började umgås lite med henne privat och ibland hade jag så mycket ångest av att vara med henne.

Så jag stod inte ut med mig själv.

Jag tänkte i alla fall inte berätta.

Sen vet jag nu i efterhand att hon fattar ju långt innan jag fått jobb.

Avdelning takes one to no one.

Men var det så att du såg till att omge dig

med personer som också festade och var i sådana sammanhang

bara för att du skulle mörka det utifrån

eller att du skulle smälta in?

Eller var du själv hemma och drack i ensamhet också?

Nej, jag hade inte jättemycket av det här ensamhetsdrickandet.

Jag var 28 när jag slutade.

Jag tänker att det har nog en viss anledning och min personlighet.

Men jag hade oerhört många olika vänskapsgrupper.

Och det värsta som kunde hända

det var om jag

hamnade i ett sammanhang där det skulle drickas.

Där ingen annan,

alltså där folk tog ett glas vin.

På riktigt tog ett glas vin.

Och vid ett tillfälle var jag ute och vandrade med några vänner

och det skulle tas ett glas vin.

Och jag kunde inte ta mig därifrån.

Alltså den här ångesten av att inte kunna

fylla på mer när den här

allergin har satt in.

Det kickade in, ja.

Ja, det är oerhört.

olidligt.

Så att jag behövde alltid ha en escape way.

Och sen är jag ju kvinna.

Det har också en betydelse.

Vi ser kanske inte på kvinnor på riktigt samma sätt.

Det skojades lite om att, ja, ja, men den enda som kan dricka som män, det är ju du, Anna.

Då var det lite häftigt nästan, eller?

Ja, så jag drogs ju mycket till männen och hängde gärna med dem av den anledningen.

Men det är också utifrån då

på tal om när jag sökte hjälp.

Då hade jag bestämt mig.

Det här är också lite roligt. Jag hade bestämt mig för att, okej, jag vaknade upp i en situation. Jag hade gått över ytterligare gränser.

Ofta så vaknade jag upp och

hade varit med män som jag inte ville vara med. Jag är

vaknar på ställen där jag inte visste och så vidare. Men så vaknade jag i en situation.

Och jag tog mig hem och då fattade jag på riktigt att nu måste jag

göra någonting.

Och som det funkar med beroendet så

förstår man det en tid. Men den här tiden var ganska lång.

Det pågick några veckor och jag skulle vara ledig.

Så vad ska jag göra? Men på Island

ska de ha de bästa tolvstegsmötena.

Så jag bokade en resa till Island.

Ska jag göra det här så ska jag göra det ordentligt.

Var de på isländska, eller hur?

Jag var där i tio dagar

och kom inte på ett enda tolvstegsmöte.

Nej, du bara partajade i Reykjavik eller?

Ja, precis.

Och det är väl också så här typiskt alkoholistiskt

eller kan vara det här grandiosa och också lite förnekelsen.

Varför gick jag inte bara ett kvarter bort om jag nu ville på ett tolvstegsmöte?

Men handlar det inte om att man verkligen måste vilja själv?

Att den där motivationen, den inre motivationen, måste verkligen komma

Annars är det bara ursäkter och så.

Det är svårt ändå att avsluta ett beroende, eftersom det är så kemiskt.

Men också att man verkligen

måste vilja själv.

Och förstå att man har ett problem.

Ja, och därav att det är så viktigt att hjälpen kommer när dörren är öppen.

Får man då grepp om någonting, att det kanske finns ett liv utan det här.

Som förändringen kan ske. Inte för att arbetsgivaren eller ens barn eller vad det nu än är.

Det går liksom bortom

all kärlek.

Huvudgrejen är att få till min drog.

Men i alla fall så kom jag på ett tolvstegsmöte till sist då när det var så här öppet

och alla kunde gå dit och det

handlade om Erland.

Trollighet var temat. Jag tänkte, men jag går bara in och lyssnar lite grann för jag skulle ju inte göra någonting.

Och det var ganska många, det var kanske 70 personer i den här lokalen.

Och där var det, jag lyssnade på någon som delade och sen så till slut så tänkte jag, men om inte jag säger någonting nu

då har jag inte en chans. Det var en sån enorm stark känsla av att antingen säger du något nu eller så dör du.

Det var ungefär den.

Så det gjorde jag.

Sen bara grät jag och grät och grät och grät. Jag kommer aldrig att glömma. Det satt en gammal tant bredvid mig som bara lade handen på mig.

Och den gesten, det var liksom att, okej,

skammen och skulden att sitta i ett rum med 70 andra som

har gjort precis vad jag har gjort.

Det var jätteviktigt.

Men det var inte så att det hjälpte mig bara av att gå dit.

För då slutade jag, och när jag slutade och inte då medicinerade

så fick jag oerhört mycket symtom. Jag var så stressad, jag var så arg.

Jag stod på kontoret en dag och bara kände, nu kastar jag allting, för jag visste inte hur jag skulle hantera mig.

Och det var abstinensen?

Ja, det var abstinensen.

Så då gick jag till vårdcentralen,

till en läkare där.

Det var också roligt, det kommer in en 28-årig

söt tjej, det syns ju inte på utsidan.

Och så sitter där en läkare och jag bara gråter och bara, jag är alkoholist,

jag behöver hjälp!

Och verkligen i panik och så tittar han på mig och säger,

nej men, du är ju nykter!

Du kan ju inte vara alkoholist!

Nej, det är det som är problemet!

Ja, för alkoholister är ju fulla, verkligen dygnet runt. Alltså, vilken egendomlig fråga.

Men jag tänker att det är säkert,

att man möts av det och förstår om det hade varit din första,

den här öppna dörren och sen så möts man av en läkare,

som säger, nej, nej, det är ingen fara.

Ja, ja, okej, vi hörs.

Snacka om att få liksom,

nej, det var inget. Vilken tur. Jag är inte alkoholist, för det sa en läkare till mig.

Men blev du tagen på allvar sen när du hade kunnat få förklara dig?

Nej, jag fick en tio dagars sjukskrivning och jag fick inget stöd därifrån.

Om sjukskrivning kanske är värre,

då är du bara hemma. Då kanske risken att du dricker på dagtid är ännu högre.

Ja.

Men det som hände var att jag fick någonstans kraft att gå till min arbetsgivare

och säga att jag behövde hjälp.

Då fick jag andning väldigt fort.

Sen hamnade jag igen på psykakut för att det var olidligt att stå ut i min kropp.

Då lämnade jag med sju mediciner som jag skulle ta.

Då gick jag till någon alkoholterapeut som sa:

Nej, du ska inte ta någon av de här.

Det var starka mediciner, en del av dem.

Som kunde ha tagit över alkoholens plats?

Ja, precis.

Än en gång, det finns inte alltid så stor kompetens om missbruk

där vi kanske förväntar oss att det ska finnas.

Vi har varit lite inne på

Det finns stress, prestation och höga krav.

Nu tänker jag att för dig var det ju liksom…

Eftersom du började redan i skolan.

Tror du att det hade med det att göra att det var på något vis att:

Nu kan jag släppa prestationskrav i skolan, nu får jag bara ha kul.

Eller går det att koppla ihop problematiken med prestation, höga krav och stress

och den här stänga av-känslan ändå?

Eller var det bara en kick-känsla?

Ja, jag tänker att det har varit både och av det här.

Oerhört bra medicin mot stress.

Så är det ju.

Mot oro och ångest och allting.

Fast det förstärks ju efter, å andra sidan.

Precis, exakt. Så absolut.

Och sen så absolut att det fanns en kick-del i det.

Men också att det största för mig nu i efterhand

förstår jag. Det var ju att jag

kände att jag var en av alla andra. Att jag fick kontakt

med andra människor, att jag kunde

få vara mig själv, inom citationstecken. Att jag fick kontakt med någonting i mig själv

som idag skulle jag beskriva som någon form av andlig kontakt. Det är absolut inte det, men det var

man säger ibland spirit.

Att det finns någonting

i det för oss alkoholister, tror jag, att det finns en kontakt med någonting som vi längtar efter.

Och det gör ju såklart att vi vill ha det igen och igen och igen och igen och igen.

Och det har ju också varit lösningen på

att inte

behöva eller vilja

dricka eller

förändra.

Att hitta ett sätt som gör att den där kontakten har jag

i mig själv.

Det finns i mig.

Men vad är det för metoder som du använder då?

Och använder du dem fortfarande?

Det som du använde då när du blev

fri, är det samma metoder och arbetssätt? Arbetssätt var ett konstigt ord, men du förstår vad jag menar.

Men verktyg?

Jo men alltså tolvstegsprogrammen har ju blivit

min lösning.

Behandlingar och allting har varit fantastiskt.

Och terapier och allt vad jag nu har gjort.

Men det är ändå det som

fortsätter vara mitt sätt att leva mitt liv.

Och det som vi var inne på innan, att som missbrukare så är världen oerhört förljugen.

Både att skydda sig själv och andra och allt vad det nu är.

En av de stora grejerna är ju att

som missbrukare har jag inte råd att vara oärlig.

På samma sätt som kanske

en annan person har. Att man kan

slira lite ibland på sanningen.

Men för mig, så gör jag det så kommer jag göra det igen och igen och igen.

Och sen till slut så

är att dricka ett alternativ.

Så att den är en stor del av det.

Och det är också spännande med tanke på att jag jobbat mycket med ledarskap och varit chef även i den här delen av livet.

Så är ju också tolvstegsprogrammet kanske

en av de största ledarskapskompetenserna.

Som jag har i relation till att leda verksamheter och människor och så.

För de som inte känner till, eller oss ska jag säga, för jag har inte full koll på tolvstegsprogrammet. Det enda jag vet är att man ska

ta kontakt med anhöriga och

säga förlåt.

Eller nu gör jag fingrar i luften.

Men vilka delar är det? Du behöver inte rabbla alla tolv, men i stora drag?

Det stora är ju dels att rensa upp allt det där som vi har ställt till med och

fortsätta göra det varje dag när vi ställer till det, att ställa till rätta saker igen.

Och det stora där är ju att

som jag sa, jag kom in i ett rum med 70 personer som

alla förstod

och ingen…

Det fanns bara kärlek

trots att jag kommer in och känner mig som den äckligaste, värsta människan

i världen.

Och det kan ingen terapeut

ersätta

på det sättet.

Så det är det stora och sen också det här att vara i service för livet, som jag brukar säga, men alltså att vi också,

min erfarenhet kommer någon annan till nytta.

Och i de rummen så är det väldigt

relevant, men också utanför.

Varför sitter jag i den här podden? Det är ju inte för att jag jättegärna såhär,

jag behöver inte berätta mitt livs historia för människor, men

finns det en meningsfullhet för

chefer, ledare, arbetskamrater,

alkoholister, att förstå att,

okej, jag är inte ensam.

Vi känner alla alkoholister på olika sätt, oavsett om vi vet eller inte.

Och det som är

det svåra är ju att vi också har en enormt stor medberoendepopulation

som tassar runt

oss.

möjliggör för oss och låter oss inte ta ansvar för våra egna konsekvenser.

Och så vidare. Och när man pratar om arbetsplats, jag har också suttit som chef på andra sidan idag med medarbetare

som har haft beroende.

När

det visar sig på jobbet

då har det gått långt.

Det är sista stället vi avslöjar oss på.

Och om jag då sitter som chef eller HR

och tror på våra lögner,

att det bara råkade bli lite för mycket igår eller min fru och jag bråkade eller

vad vi nu kan tänkas säga,

då blir det svårt att hjälpa oss.

För det behöver vi inte.

Vi behöver våga

vara oerhört ärliga.

Jag har till och med varit med om att

det har kommit

någon till mitt rum och sagt, jag har en vän som

och så börjat prata om,

men du, det här är inte en vän, det här är du, eller hur?

Och det som också är viktigt,

tänker jag, att vara medveten om som kollega och på arbetsplatser, det är de här luckorna.

För när inte luckan är öppen, då kan vi slå oss blodiga.

De här personerna som är på våra arbetsplatser, deras barn eller fruar eller män eller vänner har säkert försökt.

Men deras kärlek

har inte hjälpt till. Deras omgivning

för är det stängt så är det stängt.

Men vad kan vi se för små tecken på en arbetsplats eller hos vänner eller så? Vad skulle jag kunna se för

tecken på att

den här personen kanske ändå har ett

alkoholmissbruk?

Dels så kan det ju komma mejl på konstiga tider med lite konstiga uttryck,

om vi nu sådär,

eller sms och sådana saker, men också det här klassiska, man har migrän, man blir magsjuk och

så. Vi känner oftast på oss när

det inte är sant.

Så det kan vara en grej. Vi kan vara oerhört mycket ja-sägare.

Oerhört, ja, ja, ja, det fixar jag. Ja, ja, ja, det löser jag. Ja, ja, ja, ja, ja.

När man känner att

där är ingen riktigt hemma. Du bara säger ja till allting hela tiden. Att försöka dölja

och vara väldigt, väldigt duktig och sådär. Det är ju en del

Men det jag också vill säga är att när den där luckan väl är öppen, och det

skulle ju kunna vara i fikarummet eller på chefens rum eller kollegans

att då väldigt snabbt agera och säga:

Okej, du vill ha hjälp.

Och då behöver man ju veta

hur

hur kan man hjälpa?

Och hur kan man hjälpa?

Ja, alltså det var så roligt för att jag satt här på morgonen och pratade med en person och så berättade jag att jag skulle vara med i den här podden och han har jobbat

väldigt mycket inom

ja men fack och sådär.

Och då sa han: Men på en arbetsplats, en jättestor arbetsplats, där hade vi en person i rehab som hade ett eget missbruk

med sig.

Och det är superbra att spotta någon på företaget som

är nykter missbrukare.

Så den dagen personen säger: Okej

Ja, men då

du kan få snacka med Anders.

För där har man en ganska lätt ingång

när någon kommer in och säger i rummet:

Jag vet precis.

Jag har gjort samma sak.

Ja, men då kan man prata utan den här skammen, eller kanske inte utan, men

det blir en helt annan grej.

Ja.

Och sen finns det ju såklart företag som är jätteduktiga och jobbar med det här, som också

snabbt har en intervention. Men det är ju fortfarande kanske lite längre ställtid än vad det är.

Ja, men typ företagshälsovård och sådär, att man

tar kontakt.

Ja, och jag vill också bara säga, du låter lite kritisk, men det är inte alltid företagshälsovård

vården heller är superkompetenta på det här.

Som sagt var, vi ser på missbruk på olika sätt.

Man får mycket mediciner på vissa ställen för olika saker.

Men får jag fråga, bara en tanke som poppar upp.

För jag tänker att missbruk, eller i det här fallet alkoholberoende, det har ju tagit upp så stor

del av en persons liv, eller ditt liv nu om man säger det,

när man tar bort alkoholen, att det fylls med något annat.

Vad fyllde du ditt

liv med efter?

Ja, alltså det är inte så att jag blev frisk inom citationstecken på en gång. Det tog ett par år innan jag slutade byta ut.

Jag fyllde det oerhört mycket med män och relationer första tiden.

Sen gick jag över och blev väldigt bolimisk.

Och använde mat ett tag tills jag verkligen hittade

lösningen. Alltså verkligen gjorde allt det här som tolvstegsprogrammet föreslog för mig.

Då försvann alla de behoven.

Men att fylla livet, det är också roligt för många av oss missbrukare. Vi är ju

entreprenörer, företagsamma, kreativa, som bara den.

Och

oftast är det också en riskfaktor då.

Med oss, att vi kanske, jag sa här i början, jag tycker om att göra många saker samtidigt.

En del går också in i oerhört mycket arbete och starta projekt och så vidare.

Som ett sätt också att

driva den där inre drivdelen.

Kanske dämpa ångesten. Säg nu att det har varit en ångest eller oro eller stress som man har försökt dämpa innan.

Och då, hur gör man det istället då? Nu berättar ju du dina

sätt att dämpa. Vad finns det andra

sätt? Har du hört andra som

fyller sitt liv på annat sätt?

Det jag ska säga som idag är min sanning, det är ju att

livet

har fått en sån stor

mening, så att jag har så mycket liv

i mig på något sätt.

Och så mycket kontakt med andra människor, med mig själv.

En del är ju också

att utveckla,

man pratar om meditation i tolvstegsprogrammet också.

Och det var ju totalt omöjligt för mig i början. Jag kunde inte sitta still en sekund.

Så jag fick dansa som bara den, bara för att

hitta någonting och jag hittade olika gemenskaper där man kunde utforska det.

Men det är ju en av de sakerna som är en stor del av mitt liv idag.

Jag tycker om att vara med

mig själv i stillhet och i…

Jag kan se saker klart på ett annat sätt, tänker jag.

Om man är onykter själv eller har druckit vin,

så blir man ju ändå blurrig i huvudet.

Tänker och fattar dåliga beslut ibland.

Det har väl alla som har druckit vin eller varit på VIP:en nån gång.

Jag tänker också att man sparar massa pengar.

Ja, och hälsan.

Som man kan göra roligare saker för.

Pigg dagen efter och klarsynt.

Det måste vara många, inte bara hälsofulla,

fördelar utan också det här att man är klar och slipper den här…

Det är därför jag frågar också.

Jag har anhöriga som har en alkoholproblematik.

Då kan man se den här ångesten dagen efter och förnekelsen.

Att hela livet går ut på att bara dölja och mörka.

Det blir så mycket liv som försvinner.

Så är det. När vi väl blir fria och den här badbollen liksom…

Det finns oändliga möjligheter för de flesta av oss att göra något bra av den där kraften.

Och det är också…

På tal om att vi missbrukare, vi måste ta ansvar.

Alltså, det är verkligen det och det är också det jag har lärt mig.

Du sa det här Lisa, gå och säga förlåt till människor.

Och det är en stor del.

Av att oavsett om jag har haft en vän som har varit taskig mot mig i 50 %

så har jag 50 % del i det här.

Och det tar jag ansvar för.

Att hela tiden liksom…

Ja, men jag har ett ansvar.

Jag kan inte bara säga att mamma eller pappa var dumma.

Utan nej, men jag snodde pengar från dem och drack upp.

Eller ja, vad det nu var liksom.

Det är mitt ansvar.

Nu säger jag inte att min mamma och pappa var dumma, men jag bara…

Det kanske tidigare har varit lätt att skylla på att…

Ja, men jag gjorde det här för att de började lite på det sättet.

Ja, exakt. Och det har vi inte heller råd med.

De såg inte mig tillräckligt, eller vad det nu kan ha varit.

Nej, exakt.

Men hur är det för dig nu?

Kan du fortfarande få ett sug?

Kan du dricka alkohol idag?

Nu skakar du på huvudet.

Nej, jag kan inte dricka alkohol idag.

Det var spännande. Jag hade en erfarenhet, det var några år efter jag blivit nykter, när jag hamnade på sjukhus och fick morfin.

Och med en gång förstod jag på djupet vad alkoholen hade gjort för mig innan.

För plötsligt var jag bara hemma, allt var underbart och så vidare.

Men det som var intressant var att dels så blev jag helt besatt av det här morfinintaget.

Hur kan jag få sjuksköterskan att ge mig lite mer morfin, lite mer morfin.

Så jag började manipulera på en gång.

Och sen tre dagar efter när jag hade varit hemma,

så säger jag till min dåvarande man:

Men du, ska vi inte dricka lite öl?

Han bara: Va?

För då var den här hemmiska…

Hade det tryggats igång?

Ja, precis.

Så att jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna använda…

Sen så kanske jag hamnar på sjukhus och behöver saker av olika anledningar, men jag behöver alltid vara vaksam.

Kanske man kan säga det till papparen:

Personalen då, om det finns några alternativ.

Det poppade upp en annan fråga i mitt huvud.

Som om man har en vän eller nära anhörig.

Eller om jag som jobbcoach har en person som kommer till mig, en deltagare.

Och jag anar att det här är…

Jag känner kanske att det luktar eller jag misstänker att det finns ett beroende.

Hur tycker du att det är bästa sättet att ta upp det?

För jag kan tycka att det är svårt att ta upp det.

Absolut, det är svårt att ta upp det.

Där tänker jag också att man behöver kollegorna tillsammans ofta.

Hur kan jag göra det här?

Framförallt om man inte är van eller sådär.

Men så rak och tydlig, så saklig som möjligt.

Varför tror jag det här? Jag kände att du luktade alkohol eller…

Ja, vad det nu är. Nu har du kommit…

Ingen aning vad som kan vara så.

Men nu har du kommit med de här undanflykterna,

som jag upplever det, eller du har haft ont i huvudet och maginfluensa.

Alltså kunna påvisa så här sakligt.

Den torpan, den fredagen, den…

Jag undrar, hur är det egentligen?

Men också att göra det, verkligen känna efter att man gör det utifrån kärlek.

Att, okej, jag gör det här i väl…

Vad heter det? Vältanke? Välmening.

Och inte ha några förväntningar på att den här personen kommer ta tag i problemet just då.

Det som är, är att den här personen kommer förmodligen att komma ihåg att, men Charlotte,

hon visste, hon såg mig, hon hörde mig den dagen personen är redo. Och har man tur,

så kommer den där luckan någon gång i fortsatta relationen.

Och då kanske det är lättare att gå till dig, Charlotte, än att gå till Agneta,

för att du har sagt det.

Men du tycker helt klart att man ska lyfta det, såklart.

Absolut.

Inte bara ducka och åka med.

Som jag tror säkert många gör, för att de tycker att det är så obekvämt att ta upp en sådan känslig fråga.

Ja, exakt.

Och jag tänker att även…

När du beskriver ditt liv, så kan jag känna igen mig i extremt många saker.

Jag har ju migrän, men jag får inte det av alkohol.

Om jag någon gång dricker vinen,

en fredagskväll, då får jag inte migrän.

Då mår jag skitbra på lördagsmorgonen.

Men det handlar ju om min nacke.

Men många saker klickar in.

Så jag tänker att jag skulle kunna bli mött av det här.

Någon skulle kunna approacha mig, det har ingen gjort någon gång.

Och då försöker jag fundera på hur jag skulle ta det.

Men jag tänker att förhoppningsvis så skulle jag ändå ta det

att vad fint, tack för omtanken.

Men nej, de här grejerna är inga bortförklaringar.

Det är faktiskt på riktigt.

Men kanske också att det skulle väckas en liten…

Jag kanske skulle vara lite mer eftertänksam i vissa avseenden.

Vem vet?

Risken är att man kanske börjar smyga ännu mer.

Tror du inte det?

Skulle det kunna vara så att man har blivit konfronterad en gång

och så anar de nåt och bara, nej, men nu gör jag det…

Som om man går till de som jag känner, eller den personen,

som satt på kvällen och drack vin eller whisky i en kaffekopp

för att det skulle se ut som alla de här små sakerna med att gömma vin och sånt där.

Det blir så tydligt.

Vi ser ju och vi känner ju.

Det hjälper inte med att tugga tuggummi.

Ja, så till slut…

Nej, och det är mycket möjligt att personen skulle försöka göra det.

Men vad spelar det för roll egentligen?

Då blir det ytterligare lite svårare, tänker jag.

Och man kanske också blir medveten varje gång man häller upp det där vinet i kaffekoppen

att nu gör jag nånting, nu döljer jag.

Det är svårare att lura sig själv då.

Att det här…

Ja, jag vet inte.

Och de människorna jag kommer ihåg är ju de som har sagt:

Anna, nu räcker det.

Det är ju de människorna som jag idag också känner oerhört mycket kärlek till.

Även om jag tyckte:

Fan, hur dryg är du? Du fattar ingenting.

Nej, precis.

Så våga vara den där lite obekväma.

Men du, om det är någon som sitter och lyssnar här nu och känner att:

Jag känner igen mig i din berättelse, men jag har inte riktigt öppnat dörren än.

Vad skulle du vilja säga till den eller de personerna?

Åh, gud. Jag blir berörd av den frågan.

För att du är inte ensam.

Det är en sjukdom du har.

Du väljer inte.

Och göra det här.

Däremot så har du ett ansvar om du sitter här och lyssnar och känner att:

Ah, shit, jag har nog det där problemet.

Eller, jag har det där problemet.

Att ta hand om dig.

Och jag lovar hundra procent att livet kommer att bli så jäkla mycket underbarare.

Och du kommer att uppleva allt det där som du tror du kommer att sakna

med alkoholen eller drogerna på helt andra sätt.

Och är det så att du känner att du känner igen dig, så får du jättegärna ringa mig.

Så pratar vi.

Vad fint.

Jag blir också alldeles berörd här.

Ja, jättefint.

Det här var så värdefullt, Anna.

Jag tror att väldigt många känner igen sig i en eller annan roll, så att säga.

Det är ett vanligt problem, så att alla känner vid något.

Som har haft eller har problem med alkohol.

Eller andra beroenden.

Tack för att du fint och modigt delar med dig av det här.

På ett sånt mjukt och varmt sätt.

Tack för att jag fick komma.

Superfint.

Jag som har alkoholberoende i släkten.

Jag tänker ju faktiskt lite extra.

Jag brukar tänka också på somrarna.

Man kanske tar något glas rosé varje dag.

Att man faktiskt ganska fort kan känna det här.

När man ska börja jobba sen igen.

Klockan blir fem, man ska börja laga mat.

Och då bara:

Men var är mitt roséglas?

Då är jag ju stenhård.

Jag dricker inget vin mitt i veckorna.

Då håller jag på det.

Men det är lite skrämmande hur kroppen faktiskt kan känna det här suget.

Ja.

Och jag hade ju en ganska lång

Period när jag inte åt mjöl, mjölk och socker och inte drack alkohol.

Och under den perioden så märkte jag att vi hade nyss flyttat.

Och när alla:

Åh, då kommer vi till er, sitter på er altan och tar ett glas bubbel.

Och jag tänkte då:

Nej, vi ska inte dricka något bubbel.

Och det här sociala som kommer med.

För mig spelade det ingen roll egentligen när man väl var där

om jag drack ett glas Loka och den andra drack bubbel.

Det spelade ingen roll.

Tanken på det här sociala sammanhanget som har med alkohol att göra.

Det fick mig att:

Nej, vad tråkigt allt känns.

Även fast det inte var det.

Precis. Och jag som också är sommelier

och har jobbat mycket med vin och alkohol och så.

Idag finns det så otroligt många bra alkoholfria drycker.

Alternativ.

Faktiskt goda bubbel.

Goda alkoholfria öler.

Man kan hitta roliga…

cider eller sånt som är torra som är alkoholfritt och drinkar.

Så att det finns…

Så att det inte bara, om man har någon som man vet inte dricker,

att man bara slänger fram vatten.

Utan att man tänker på det.

Att det finns fint, gott, extra lyxigt alkoholfritt också.

För chaufförer och för gravida

och för de som väljer att inte dricka av någon anledning.

Eller faktiskt kanske blanda upp med det själv också.

Och särskilt nu.

Nu har vi en sommar, nu när det här avsnittet släpps framför oss.

Så det kanske är lite extra

Viktigt att tänka på det då.

Att inte hamna i någon form av slentrian, dricka alkohol varje dag.

Utan att man faktiskt kan ta någon dag med ett alkoholfritt vin istället.

För att det funkar nästan lika bra.

Ja hörrni, det är stora och viktiga frågor.

Vi hörs igen om två veckor.

Ha det så bra!

Hej då!