Avsnitt 161 av Med målet i sikte: När någon du älskar mår dåligt – Tilda och Frida Boisen om psykisk ohälsa, maktlöshet och vägen tillbaka

En av poliserna tar över situationen från pappa Lars som håller dig för att det inte ska hända något mer.

Och den andra polisen kommer ut till Arvid och mig och försöker fråga vad som har hänt här.

Vi försöker berätta och efter någon minut så kommer jag ihåg att han går ner på knä framför Arvid och säger att det du gjorde var väldigt omodigt.

Idag ska vi prata om någonting som berör väldigt många, psykisk ohälsa.

Och hur det är att själv befinna sig mitt i mörkret.

Men också om hur det är att stå bredvid när någon man älskar mår sådär riktigt, riktigt dåligt och desperat försöka hjälpa.

Våra gäster är:

Tilda och Frida Boisen.

De är dotter och mamma.

Tillsammans har de skrivit boken Aldrig släppa taget.

I den boken berättar de öppet om en period där Tilda mådde så dåligt att hon inte längre ville leva.

Och om mamma Fridas kamp för att försöka förstå och hjälpa och få stöd.

Men det här kommer ju också vara en berättelse om vägen tillbaka.

Om att våga prata, våga be om hjälp och vad vi faktiskt kan göra för varandra när livet är som allra bäst.

Allra svårast.

Varmt välkomna hit Frida och Tilda.

Tack så mycket.

Tusen tack.

Jag tänker att det kanske är ganska många som känner igen i alla fall ditt namn Frida.

Var kan man ha stött på dig tidigare?

Ja du, det kan vara på många olika ställen.

Jag har jobbat som programledare på Lyxfällan,

Trolljägarna med Aschberg,

gett ut en väldans massa böcker, författare,

jobbat som journalist i många år, chefredaktör för en massa

tidningar och tidskrifter och vice vd på Bonnier och allt möjligt.

Kungliga kör, Expressen, Aftonbladet.

Man vet aldrig.

Det kan vara på massa olika ställen.

Och moderator har jag stött på dig lite här och var också.

Precis, om man är en sån som går på stora event

och föreläsningar så kanske jag har stått på scen

och programlett och modererat eller föreläst.

För det gör jag mycket också.

Inte minst tillsammans med dig, Tilda.

Det gör ju vi, Sverige runt, flera gånger i veckan.

Ja.

Verkligen, så har vi en podd tillsammans också.

Det har vi.

Berätta alltid det här.

Och ja, där har vi just nu valspecial

med massa ministrar och partiledare

och allt möjligt spännande

och driver initiativ kring psykisk hälsa

som vi tycker är viktiga nu.

Till exempel terapi i friskvård

som vi tycker att det är sjukt att det bara är

fysisk hälsa som man får friskvårdsbidrag

för och inte mental hälsa.

Sjukskrivningarna för psykisk hälsa

är hälften av alla sjukskrivningar i Sverige idag.

Då vill man ju förebygga även det.

Verkligen.

Så du är medföreläsare och medförfattare?

Ja, exakt. Vi föreläser lite på olika håll också.

Vi kör mycket tillsammans och så kör vi lite själva också.

Men ja, exakt.

Jag jobbar ändå en del med dig, får man säga.

Skriver boken Aldrig släppa taget

och har podden också tillsammans.

Det är väldigt kul att jobba med dig, får jag säga.

Jag är väldigt glad att du känner och jobbar med sin mamma.

Bättre än vad man kan tro.

Det är klart att man har en lite annorlunda relation

om vi bara vore vanliga, hederliga kollegor.

Men jag tycker det har funkat över förväntan.

Det är kul, speciellt när man är ute och föreläser,

ni vet, upp och ner.

Och så är det mycket mysigare att bo tillsammans med dig

än att göra det ensam.

Och kunna äta middag med dig.

Och tryggt också, tänker jag.

Ja, verkligen. Och roligt.

Och gosa på hotellrummet och ha kul

och kolla någon film. Skitroligt.

Kvalitetstid också.

Verkligen. De får resa. Mycket roligare än att bara resa.

Det är verkligen en positiv effekt av att ni har börjat föreläsa ihop.

Hur gammal är du Tilde?

Jag är 21 år, född 2004.

Du har fått se mycket av Sverige för att vara 21 kan jag gissa.

Ja, det har blivit en del. Väldigt kul.

Men idag ska vi berätta om innehållet i er bok

Aldrig släppa taget.

Hur började hela det?

Du mådde jättedåligt Tilde.

Hur såg världen ut?

Inuti dig på den tiden.

Och när var det?

Ja, jag började väl må sämre när jag var…

Jag tror du gick i åttan.

Hur gammal är man då?

14-15.

Exakt under den perioden.

Och så hade jag också haft häst innan och ridit hela mitt liv.

Gick på ridskola, fick mitt första jobb när jag var 12.

Ville självklart ha häst sen.

Mamma och pappa bara nej, absolut inte.

Så gjorde jag en powerpoint på 30 slides.

Så höll jag en presentation på en och en halv timme.

Budgettavlor framförallt.

Med ridskola och häst.

Typ allt man kan önska sig här i livet.

Och så gick ni ut och bara:

Vi ska prata lite.

Och så kom de tillbaka och bara: Vi kör.

Det var min högsta dröm i världen.

Jag gick i uppfyllelse.

Så det var jättefint.

Jag hade Etizzi, som hästen hette.

Men en deal vi också hade haft när vi köpte henne

var att om hästen ska fungera måste också skolan göra det.

Och det hade alltid fungerat väldigt bra.

Men sen när jag började just i åttonde klass

så började mina betyg sakta men säkert gå ner.

Och det är klart, det är mycket att jobba med en häst.

Man blir trött.

Jag har också haft väldigt mycket problem med kronisk smärta.

Och det är klart att det också tynger ner en.

Men sen hade jag också börjat må lite sämre psykiskt.

Åttan är också ett litet helvete

har jag förstått, för de som just har gått i åttan.

Verkligen, det är en speciell tid.

Men då så pratade vi fram och tillbaka hemma

men så bestämde sig mamma och pappa

för att vi säljer hästen så jag kunde fokusera på skolan.

Men istället för den här nystarten

med energi och kraft som ni hade tänkt er

så blev det liksom

ja men mer som att jag

förlorade en del av mig själv på ett vis.

Det blev en sorg och förlust av hästen?

Ja men verkligen.

Hon var ju så här, händer det något hemma eller i skolan?

Visste man alltid kunde gå till stallet och till henne liksom.

Och alla drömmar och vänner, ni vet allt det där.

Så då började jag må mycket, mycket sämre efter det.

Men jag tror inte riktigt ni

eller någon förstod

hur illa det faktiskt hade blivit.

För jag pratade inte så mycket med någon om det

förrän vi åt frukost tillsammans imorgon egentligen.

Och det här minns jag du.

Det var en vanlig lördag.

Tilda hade mått mycket sämre psykiskt ett tag.

Hade svårt att komma iväg till skolan på morgonen.

Vägrade gå upp.

Var det så ni märkte att det blev ett sämre mål?

Ja men verkligen.

Matilda, kom igen nu, skolan börjar.

Jag mår så jävla dåligt.

Vad är det du inte fattar?

Hon bara vägrade.

Jag fattade inte.

Jag bara sa, men kom igen nu gumman.

Du måste ju gå till skolan.

Men var det som en stor trötthet eller kände du också väldigt ledsen

och ångest och oro och sådana saker?

Ja, lite allt i allo skulle jag säga.

Dels trött och så mådde jag ju dåligt.

Och så kändes inte skolan så himla kul alltid.

Livet kändes bara lite tungt där och då.

Allt var väldigt ansträngande.

Bara gå upp eller gå till skolan kändes väldigt, väldigt jobbigt.

Överväldigande.

Och den här morgonen så hade vi inte sådär bråttom till skolan.

Utan då var det en vanlig skön helg.

Och det var i och för sig den här våren 2020 kommer jag ihåg

allt var så konstigt.

Och så höll vi på att debattera om man behövde tvätta händerna med tvål och vatten.

Om det räckte eller om man också behövde ha handsprit.

Ni hade säkert liknande diskussioner där i början.

Och då kom jag ihåg att Tilda sa att det räcker med tvål och vatten.

Det kör vi alltid i stallet.

Det funkar alltid superbra mot alla bakterier.

Och så kommer liksom lillebror.

Det här är faktiskt inte bakterier, det här är faktiskt virus.

Och så hakar liksom pappa på.

Och jag vet inte om det var att de var två mot en eller vad det är.

Men du får liksom värsta utbrottet och bara reser upp och börjar liksom

fullkomligt massakrera stolen du sitter på.

Som är gjord i metall och hård plast.

Som man inte tror ska kunna gå sönder.

Men den går helt sönder.

Det är bara trasor, små bitar kvar.

Och skriker:

Jag orkar inte leva längre.

Och rusar mot dörren och ska aldrig komma tillbaka.

Och jag skriker till Lars:

Men herregud, ställ dig för dörren.

Hon kan inte springa ut när hon mår så här.

Så han kommer först och håller dig i handtaget.

Och Tilda, du sticker mot balkongdörren.

Öppnar den och firar dig över.

Och hoppar sista lilla biten ner.

Och tack och lov inte lika högt där som på andra sidan.

Och vi står kvar med bultande hjärtan.

Och känner att nu är det verkligen akut läge nu.

Man bara känner, allt bara skriker rött.

Det är kris nu.

Hon vill inte leva längre.

Och vi ringer 112.

Lars har jobbat på ett mentalsjukhus när han pluggade.

På universitetet.

Jag jobbade extra.

Och han sa, jag har inte sett det här sedan jag jobbade på Lillhagen.

Det här är liksom inte vanligt tonårstrots.

Det här är något helt annat, vi måste ha hjälp.

Och jag fattade ju också det.

Vi blir kopplade till något som heter En väg in.

Som ju många blir.

Och får prata med en sjuksköterska som är expert på psykisk ohälsa.

Och han ställer frågor om Tilda och hennes mående.

Och vi svarar och han säger bland annat efter ett tag,

tror du hon vill ha hjälp?

Tror du hon vill komma till BUP?

Ja, men då ska hon få det.

Bara så du vet, det kan ta en, två dagar, säger han.

Och jag tänker, men herregud, du är inte klok.

Fattar du inte allvaret i det här?

Hon vill inte leva nu.

Men det är ju då jag inser att han säger inte dagar.

Och han säger inte veckor, utan månader.

Det kan bli tre också säger han.

Till ett första samtal.

Till ett första besök på BUP.

Det är ett första samtal överhuvudtaget.

Tre månader och man har ett barn som inte vill leva längre.

Som inte kan gå till skolan längre de flesta dagarna.

Och som bara är i total kris och alltid varit mörker.

Och jag når inte fram.

Det går inte.

Från att vi hade varit jättetajta,

så är det bara kaos, kris.

Allt jag gör blir fel, det bara går inte.

Så det var ju tufft.

Och efter tre månader då.

Man undrar hur lång den här vägen in.

Räkna på det, det är som att gå upp och ner i hela Sverige.

Men då kommer du till BUP.

Ja, exakt. Efter tre månader så kommer mamma och jag dit.

Och så frågar psykologen först om bara hon och jag kan prata lite.

Och så gör vi det.

Och så hade jag väl känt innan att det kändes lite läskigt på ett sätt.

Jag hade ju liksom inte pratat med någon på riktigt.

Att sätta ord på det också.

Ja, men exakt. Att behöva öppna upp sig.

Man är ju väldigt sårbar när man berättar om allt det här.

Det kändes lite läskigt.

Men tänkte också att det kanske blir lite bra också. Någon som ändå förstår.

Och så började jag berätta för henne och det kändes faktiskt väldigt skönt.

Att hon satt och nickade och bara:

Ja, jag förstår.

Jag vill inte berätta mer.

Ja, men exakt. Det kändes liksom att nu hör någon mig.

Och förstår mig.

Och så pratade jag och hon i en halvtimme ungefär.

Och sen så frågade hon om mamma kunde komma in i rummet igen.

Så att vi kunde prata ihop oss lite.

Och det kändes…

Jag hade en väldigt bra känsla innan du skulle komma in i rummet.

Och hon säger att det föreligger ingen allvarlig suicidrisk här.

Och man bara andas ut.

Men Tilda har ju 15 panikångestattacker per dag.

Men jag menar, här jobbar ju vi med allvarlig psykisk ohälsa.

Så det här är ju ingenting för oss som du kanske förstår.

Så jag tänker att det här kanske blir något mer för bum.

Jag tror att hon kanske kan ha en liten släng av ADHD.

Och så vänder hon sig om och börjar knattra på datorn.

Nej, det var ju så…

Vilket uppenhåll!

Precis, det är ju trauma i erat liv.

Ja, och man bara…

15 panikångestattacker per dag.

Jag tycker det låter allvarligt.

Jag fattar ingenting.

Och det här var totala nyheter för mig.

Det här visste inte jag.

Så jag vände mig mot Tilda och bara…

Men herregud, vad gör du när det här händer?

Det är ju en panikångestattack varje vaken timme.

Då börjar jag fatta att det kanske är svårt att vara i skolan.

Att ens gå till skolan, att orka.

Så jag bara, men vad gör du när det här händer?

I klassrummet?

Jag går ut, jag går in, låser in mig på toa.

Sätter mig på golvet, försöker få luft, försöker andas.

Och du hittar dina egna strategier då, på något sätt,

för att klara dig igenom de här attackerna?

Ja, eller jag hade väl inte så bra strategier

just där och då egentligen.

Utan det var väl mer att det hände

och så får man härda ut där och då.

För jag hade liksom inga tips eller verktyg om vad man skulle göra.

Men det var din strategi att stå och gå undan

och gömma dig i alla fall.

Kunde du prata med någon lärare eller någon kompis?

Nej, eller kompisar kunde jag prata lite med,

men inte så himla djupgående.

Men inga lärare eller liksom.

andra vuxna i mitt liv, eller vad man ska säga.

Utan det höll jag väldigt mycket för mig själv.

Men då, precis som du sa där mamma,

säger hon att det här är inget allvarligt, kanske ADHD.

Det blir en utredning på bum.

Men då är det ju tre månader till i kö,

innan jag får komma dit efter det första besöket.

Och jag kände mig också,

när jag gick ut från det här rummet,

då kände jag så här,

jaha, så nu mår jag liksom inte tillräckligt dåligt

för att förtjäna hjälp.

Det kändes som att ingen riktigt brydde sig.

Men till slut

så får jag då komma och göra en ADHD-utredning.

Det tar ett tag här att göra i Stockholm,

då i alla fall.

Men till slut så har de kommit fram till

att jag har ADHD och jag ska på ett möte med överläkaren.

Man ska prata om vad man kan göra.

Och jag gör ju som alla andra

och börjar självklart köka ännu mer,

vad är ADHD, vad finns det för hjälp att få?

Och jag hittar väldigt snabbt att det finns ADHD-medicin.

Och jag vill så himla gärna ha den medicinen.

För under all den tid som har gått,

nu har det gått nio månader

sen mamma ringde 112,

och jag bara mår under den här tiden

och mådde bara sämre och sämre och sämre.

Du fick aldrig något antidepressivt

eller ångestdämpande?

Jag fick ingenting mer än att jag fick göra utredningen.

Under de här nio månaderna så mådde jag bara sämre hela tiden.

Jag kände mig desperat efter att få hjälp.

Så jag tänker att nu äntligen

kan jag få den här ADHD-medicinen i alla fall.

Jag fattar ju också att den klart inte löser allt

men någonting kanske blir lite bättre.

Så jag såg så himla mycket fram emot

att ha det här mötet med honom.

Och då kommer jag ihåg när vi kommer in dit, till den här överläkaren

och så säger han så här:

Ja, välkomna då!

Jag och Lars då, din pappa och så du förstås.

Och så sa jag:

Ja, Tilda, du har ju ADHD

och det finns hjälp att få. Det finns ADHD-medicin.

Men det finns också en biverkning

som i princip alla får som börjar äta ADHD-medicin

och det är ju att man går ner i vikt.

Och när han säger det så blir jag ju helt kall

för Tilda har ju liksom rasat i vikt då

de senaste månaderna och gått väldigt fort.

Och jag har varit

och är då så himla orolig för detta

och har liksom larmat och frågat om

hjälp till sköterskorna

och psykolog och hela faderullan

som liksom är på den här avdelningen

och ingenting har hjälpt av det de har sagt.

Men jag har också bett dem väga till det

varje gång vi är där. Så det vet jag att det finns

och dokumenterat det här viktraset

som ändå hållit på under alla de här månaderna

när vi har gått där och gjort den här utredningen.

Så jag känner liksom

att tårarna börjar rinna, för jag känner

att det är därför de vill ha mediciner, för att de inte ska känna någon hunger.

Och läkaren uppmärksammar ju det här

så han ser på mig och säger: du ser lite konstig ut.

Jag blev rädd.

Rädd säger han.

Ja, apropå det du sa.

Jag vill helst inte säga det här med mat och vikt,

för jag vet att det är minerat område,

det brukar bara bli totala explosioner,

om jag skulle ta det.

Jag tror du fattar om du kollar i journalen,

säger jag. Jag tänker att då ser jag de här kurvorna.

Så han börjar bläddra

och sen, ah,

du menar att hon har gått ner i vikt.

Han bara, ja.

Men det var ju bara bra, säger han.

Att hon tog tag i sin övervikt.

Va?

Vad finns det?

Och det ska då vara en överläkare i barnpsykiatri.

Alltså jag får ju sån panik.

Tilda sitter ju där.

Och jag bara, du vet, jag ryser när jag tänker på det.

Alltså hela nacken och benen och allting.

Det är en sån himla hemsk

upplevelse det där.

Och jag tänker, vad han än säger nu så kan han inte backa vad han har sagt.

Och jag ser hur Tilda bara spänner sig.

Hon sitter liksom rak i ryggen,

men det är som att hennes ögon liksom spärras upp lite,

men annars liksom syns det ingenting.

Men jag bara känner ju.

Ni har också barn, ni vet.

Som era barn.

Om det händer något. Man gör ju vad som helst, eller hur?

Ja.

Men får jag fråga, när du gick ner då under när du var sjuk,

eller mådde dåligt där.

Var det att det var för att du inte kunde äta,

att du mådde dåligt,

eller var det ett sätt att kontrollera,

lite kontroll i din situation,

att du också kontrollerade ditt matintag?

Ja men absolut.

För vad som händer efter att du hann säga det här,

då får ju du vrålpanik med mig.

De reagerar så starkt.

Tårarna bara sprutade typ.

Och sa ju du att jag behöver gå ut och…

Jag kommer också ihåg att jag sa till den här läkaren,

vad sa du nu?

Och då säger han,

det gör inget om man går ner några kilo till.

Och där får jag ju liksom igen,

ännu mer påslag.

Och då ser du så jädra arg ut på mig också,

att då går jag ut och vrålgråter i korridoren,

och säger att jag måste bara ta en paus nu.

Och först blev jag jävligt arg på mamma,

för det här är det enda jag har.

Alltså den enda hjälpen.

Och nu vill hon ta…

Men sen så hörde jag ju,

hans ord landade mer i mig.

Det var som att hela min värld

blev någonting annat med en sekund.

För under just all den här tiden

så mådde jag bara sämre och sämre.

Jag hade också börjat avsky mig själv.

Jag kunde kanske kolla mig i spegeln längre

utan att bara vilja gråta.

Men alla de tankarna jag hade haft

om allt det här, det hade bara varit i mitt huvud varje dag.

Men det är ingen som hade kommit fram till mig

och bara exakt så är det. Fortsätt som du gör.

Men när han sa det så blev det som att

mina tankar blev sanning.

Överläkare, barnsäkerhet.

Vem mer än han vet hur det är?

Så när vi går ut från det här mötet,

när det äntligen är klart,

så kommer jag ihåg, när vi går ut från ytterdörren

och så är det en kort, kort väg till bilen,

hur mycket jag skäms där och då.

Folk som går där bredvid oss på trottoaren

ska behöva kolla på mig och se hur himla ful och äcklig jag är.

Och så sätter vi oss i bilen.

Det är som att hans ord bara går om och om

på repeat i huvudet.

Och då bestämmer jag mig för att ta mig till mina vänner

och kolla om de vill gå ut med mig den kvällen.

Så att jag förhoppningsvis kan tänka på någonting annat

än vad det var han sa till mig.

Precis.

Har ni anmält honom?

Han orkar inte det kanske?

Nej, vi hörde av oss till honom.

För vad som händer då,

det är ju att den kvällen då

så går du ut med dina kompisar,

jag går ut och käkar med Lars, och så får jag ett mess på kvällen.

Vi sitter på en restaurang.

Får jag ett DM på Insta från en kvinna jag inte känner,

ingen aning om vem det är, som skriver:

Är inte det här din dotter ser ganska farligt?

Och så är det en video på Tilda.

Och jag öppnar och så ser jag då

Tilda sitta i fönstret till sitt rum

och tjuvröka

med benen långt ut.

Någon granne kanske?

Nej, för de känner jag.

Nej, det här är någon random människa,

jag har inte aning om vem.

Och det ser helt livsfarligt ut.

Jag tänker så här, faller hon

eller släpper taget där, då har inte jag någon dotter med.

Så jag blir ju livrädd,

ringer hem Tilda som är ute då.

Hon kommer hem efter ett tag

och är rasande när hon kommer hem.

Och jag tänker så här,

när jag ska prata med henne,

så tänker jag först,

nu tror jag att hon kanske är lite berusad,

och så tänker jag att, nej men,

nu ska jag prata med Alkohol och säger till Lars,

nej men jag tar det här själv,

och sen tänker jag, nej jag säger ingenting om Alkohol,

vi tar det snacket imorgon.

Det enda jag vill säga, vad du än gör,

sätt dig inte i fönstret, särskilt inte ikväll.

Tilda rasade, vi inte pratade med mig, bort liksom,

Så det här DM:et är liksom någonting

som har skett innan,

tidigare bild om man säger.

Nej men det är en video som jag upplever då,

kommer från den här kvällen.

Efter hela det här hemska läkarmötet.

Det är innan, en video jag har spelat in innan.

Ja precis.

Och sen har du gått ut och liksom, ja.

Precis, och så i alla fall så

kommer jag in i rummet,

knack, knack, liksom, Tilda jag måste bara få säga

en sak, vad du än gör ikväll.

Men jag kommer aldrig till, vad ska jag säga,

Tilda är så förbannad.

Skriker, liksom, tar tag i mig,

i sängen, river av mig tröjan, liksom,

fullt tumult.

Lars rusar in, ställer sig mellan Tilda och mig,

håller upp händerna och säger:

Men Tilda, lugna dig, vad gör du mot mamma?

Ta det lugnt liksom.

Och lillebror kommer inrusandes

och ställer sig i dörren och:

Mamma, jag ringer 112!

Och jag bara:

Nej, nej, du behöver inte göra så.

Det får man inte göra.

Vi är två vuxna här, vi är hemma.

Det är lugnt liksom.

Och då ser jag bara hans ögon spärras upp,

han ser mig vid axeln och skriker:

Mamma, hon hoppar!

Och då vänder jag mig om och ser Tilda

flyga ut genom fönstret liksom.

Och tack vare att Arvid ropar hinner ju då

pappa Lars fånga Tilda

i vaderna.

Och då hör jag ju att

precis i den här stunden så har ju då

Arvid inte gjort som jag har sagt,

utan han har ringt 112.

Och telefonen i hans hand

säger 112, vad är det som har hänt?

Och jag bara tar den här luren och säger:

min dotter hoppar precis

ut genom fönstret, men min man har den,

han har den i benen, han drar den upp.

Och vi bor ju precis här vid polishuset

på Kungsholmen, mitt i Stockholm.

Så polisen var ju hos oss

bara på några minuter och jag springer ner

och öppnar i porten och de bara

vräker bort mig, rusar upp för trappen

in i vår lägenhet, in i Tildas rum.

En av poliserna tar över situationen

från pappa Lars som håller dig

för att det inte ska hända något mer.

Och den andra polisen kommer ut till

Arvid och mig och försöker fråga

vad är det som har hänt här?

Vi försöker berätta och efter någon minut

så kommer jag ihåg att han går ner på knä framför Arvid

och säger att det du gjorde var väldigt modigt.

Väldigt viktigt.

Åh gud, jag börjar tjuriga.

Hur gammal var Arvid då?

Lilla Arvid.

Han är typ 3-4 år yngre än dig.

Så du var 14, han var 10, 11 någonting.

Nej, 12.

Ja, någonting, 11 kanske.

Men hur som helst i alla fall,

någonstans där.

Jag kommer ihåg också att Lars

kommer ut ur ditt rum när polisen har tagit över där inne

och han bara öppnar

och knyter sina händer så här

och bara tittar på dem, kan liksom inte sluta titta på dem

och så säger de att det var mindre än en sekund

tar mindre än en sekund.

Och de här poliserna var jättefina mot dig

Tilde, och behandlade dig

med sån respekt och de sa

hon har varit med om nog mycket skit idag

så att nu tar det lugnt liksom.

Och så ringer de en ambulans

och det kommer en sån där fin

PAM-ambulans som finns här i Stockholm

och på några andra få ställen i Sverige.

En ambulans med bara psykiskt

specialutbildad personal.

Skitfina, underbara

ambulansmän.

Som också är kanon mot dig

och vi får åka med dem, du och jag

till psykakuten på

Södersjukhuset.

Och där pratar en läkare med dig och mig

och fram och tillbaka och sen kommer han ut efter ett tag

och så säger han, ja du, det är benzo i blodet

här och lite BUP-renorfin

och lite, lite marijuana. Och jag vet ju knappt

vad BUP-renorfin är, men jag fattar ju

jag bara tänker, herregud, inte drogerna också.

Aj, vad fasen är det här liksom?

Och sen sa jag, det kommer en transport

snart för det här är inget för oss liksom.

Och så tänker jag, då kommer det väl en ambulans, men då kommer

en taxi Stockholm.

Jag kan inte sätta mig i en taxi med henne.

Fattar ni inte vad som har hänt ikväll?

Det kommer ju polis och fönstret.

Men det är det de har säger de.

Så vi får åka med den där taxin till

Kungsholmen, till S:t Görans sjukhus

och Maria ungdoms akut.

Och jag ber taxin köra hela vägen fram

och det är någon meter från dörren.

Och ringer på, smyger ut och Tilde har somnat till i bilen

och då kommer det tre sköterskor

och öppnar, de står där i dörren och så ska jag gå in

och få ut Tilde ur bilen och så får hon syn på skylten

vart vi är och då vaknar hon till och bara så jag ska fan inte in här.

Och sen börjar liksom en dragkamp

för ditt liv Tilde, känner jag.

För jag känner så här, släpper jag henne nu

då har jag inte gärna låtit det vara.

Alltså det finns tunnelbanor och

livsfarliga broar och allt möjligt liksom.

Och jag skriker till de här sköterskorna, men snälla hjälp mig då!

Och de bara, vi får inte.

Vi får inte, du måste få henne över tröskeln själv

och står liksom och håller upp armarna.

Och jag känner ju att, nej men, hon är lika stark som mig.

Det här går inte liksom.

Jag känner ju hur jag håller på att släppa och jag

till slut slänger jag mig bakåt med ryggen

och huvudet före och får med henne i fallet

och får med henne in

och skriker liksom, stäng dörren

och då gör de det och då blir

du tvångsomhändertagen.

Kommer du ihåg det här?

Kan du fortfarande känna känslorna?

Alltså just av, det är mycket jag inte kommer ihåg

för jag var ganska, jag var inte så nykter direkt liksom.

Så det är mycket jag inte kommer ihåg.

Men jag kommer ihåg vissa delar av allting

små minnessnuttar.

Jag kommer ihåg när jag var i mitt rum

innan allt hände

att jag kände mig så himla,

jag kände mig som ett djur i en bur på något vis.

Det var mamma, pappa, Arvid

det var så mycket skrik och jag bara orkade inte.

Det var liksom så jag kände.

Och sen

när det kommer till Maria Ungdom

mitt nästa minne

det är egentligen när jag vaknar dagen efter

när jag är där. Och då är jag ju

en isoleringscell

och alla vet kanske inte hur det ser ut

i ett väldigt litet rum.

Och så låg jag på en madrass på golvet.

Det var en övervakningskamera i ena hörnet

sen stod det en bältessäng i andra

och bakom mig var det ett fönster med galler på.

Och så satte jag mig upp

på den här madrassen

och sen så insåg jag vad det var som hade hänt.

Och jag förstod att jag har förstört allt nu.

Alltså hela mitt liv, det är över.

Jag har förstört för mamma och pappa,

jag har förstört hela min framtid,

jag har förstört för mina vänner

så är det ju att skydda honom,

att ta hand om honom. Han är den jag älskar mest.

Och nu har jag förstört honom för alltid.

Att han har behövt rädda mitt liv

och han kommer aldrig glömma det som har hänt

och det aldrig blir hel igen och det är bara mitt fel.

Och jag sitter bara på den här madrassen

timme ut och timme in och stirrar in i

väggen framför mig. Och det här är allt

jag kan tänka på.

Jag känner verkligen att nu finns det ingen väg tillbaka.

Alltså oavsett, nu är det slut.

Och allt jag ville då var verkligen bara att dö.

Och i den här isoleringscellen

får jag sitta helt ensam utan att prata

med en läkare eller psykolog i

48 timmar, i två dagar och två nätter.

Kom det inte in någon till dig?

Det kom in någon när jag ville gå på toa.

Men det var inte mer än så.

Och det var typ

en av de värsta grejerna jag varit med om.

Det låter som en öststat.

Hur gammal var du då?

Då var jag 16. Och jag var i sån akut…

Det var så mörkt där och då

att det kändes som att nu är allt

förstört, allt över.

Ja, jag var rädd för liksom

mamma och pappa, allt.

Och hur det skulle bli. Och det var ju bara att sitta

helt själv med det. Inte ens kunna

läsa en tidning i princip och bara tänka på det.

Det var fruktansvärt jobbigt.

Men sen på den tredje dagen i alla fall

så får jag komma ut till den öppna avdelningen

och då får jag prata med psykolog och

läkare och så.

Och ni får också komma dit

på den tredje dagen.

Och då möts vi då av en överläkare.

Ni fick inte komma dit innan, eller?

Nej, vi ringde ju hela tiden.

Det var ju så sjukt. Man bara satt där och kände,

vad är det som har hänt? Alltså ni vet, hela livet

bara stannar ju. Ja, det är ju bara

kaos. Det enda som vi tittar på är ju det här

visitkortet från Maria Ungdom och så ringer vi ju så ofta

vi kan med. Men att ni inte fick vara där.

Hon är ju så minderårig.

Nej, men de säger så här, nej men det är

bara, hej Frida Boisen här,

mamma till Tilda, ni har ju henne där, hur går det, vad händer?

Nej men hon är här nu

men det är stabilt

men ni kan slappna av,

nu är hon på rätt ställe liksom.

Så att det är, men

ni får liksom ta det lugnt nu lite grann bara.

Jaha, men då får vi komma,

ja men det är inte riktigt läge nu liksom.

Men sen får vi ju då komma den tredje dagen

och då möts vi då av den här överläkaren

som säger att jag måste be om ursäkt

och säga jag måste börja med att be om ursäkt.

Det har blivit så fel med Tilda.

Det är verkligen inte mer att man ska sitta isolerad

så länge som barn.

Och det hade inte ni vetat om då ens

att hon var misslyckad?

Nej, vi vet att hon är

tvångsomhändertagen.

Och sen så måste det då, det får man max svara

tror jag, i 24 timmar.

Jag googlar ju förstås där, ni vet, läser på under tiden.

Det här har man ju liksom inte i huvudet.

Hur länge får man vara tvångsomhändertagen enligt psyk?

Man har ju knappt aldrig ens funderat

på sådana tankar.

Nej, men då börjar man ju försöka läsa på.

Jag ringer någon överläkare som jag känner

i psykiatri och frågar, herregud, nu har det här hänt.

Vad gör man nu? Vad händer?

Alltså, du vet, man researchar.

Och nej, men då

ska det då fattas ett beslut,

om jag inte missminner mig, inom 24 timmar måste

en läkare fatta ett nytt beslut.

Man kan inte bara tvångsomhänderta

ett barn.

Men då,

jag tror de fattar ett beslut först,

att de tycker att de inte kan höra dig.

Eller jag vet inte vad som händer.

Sen blir det väl förlängt på något vis då.

Och sen får vi då komma.

Men han säger att han inte fattar

hur det kan ha blivit så här

och att det har varit väldigt mycket att göra den här helgen

och han jobbade inte den här helgen, så han vet inte

riktigt heller, men han har verkligen ber om ursäkt.

Och så säger han,

men nu ska Tilda få komma hem igen.

Och vi bara, va?

Hem igen?

Skämtar du?

Händer det inget mer nu?

Vad mer ska hända?

Ja, och Lars bara, jag blir galen liksom.

Du skämtar nu.

Och då säger ju läkaren,

nu får du ta och lugna ner dig lite, säger han då.

Och Lars bara, kom inte och säg till mig

att jag ska lugna mig, säger Lars.

Det var så här nära, så här nära

att vi hade suttit med någon helt annan människa

än dig och diskuterat blomsterarrangemang.

Så kom inte och säg till mig

jag ska lugna mig. Men det blir ju som den här läkaren har sagt

och Tilda får följa med oss hem.

Får du någon medicinering då också

eller är det någon plan för dig då?

Nej, utan

mamma och pappa ringde ju överläkaren

som hade sagt det här tidigare då

om ADHD-medicinen och om

det här med vikten och berättade vad det var som hade hänt.

Och då så blev han väl lite nervös

och tog tillbaka ADHD-medicinen.

Så att den fick jag inte.

Men jag får ju i alla fall komma hem då.

Jag minns att jag var så himla rädd.

För ja, det var självklart skönt att vara fri igen.

Men jag var så rädd för att kolla

Arvid, min lillebror, i ögonen igen.

Vad ska jag säga?

Men så kommer vi fram

och jag öppnar ytterdörren.

Och innan den ens hunnit öppnas hela vägen

så är det första jag ser att Arvid bara rusar in.

Allt han kan från vardagsrummet in till hallen

och han bara slänger sig om mig och gråter

och bara, du får aldrig göra så här igen.

Du måste lova mig, jag älskar dig så mycket.

Gråter jag också och kramar honom

och säger att jag älskar honom

och jag lovar och ber så mycket om ursäkt.

Och det var så himla

fint att få krama honom igen.

Jag insåg också att det var så himla nära

att jag aldrig hade fått krama min lillebror igen

och att jag hade fått säga att jag älskade honom

och att han hade levt hela sitt liv utan mig.

Och jag tänker att det kan inte sluta så

för min skull, för hans skull.

Det måste hända något,

det måste bli bra igen.

Och vi står där och kramas i vad som känns som en evighet

men sen går jag in och lägger mig

i mitt rum och somnar

och sen så får ju du, mamma, ett samtal

nästa dag.

Precis, och då ringer de ju då

en kvinna som presenterar sig och säger:

Hej, jag ringer från socialtjänsten här på Kungsholmen.

Jag tänkte att du kanske vill ha hjälp med Tilda.

Och jag har ju liksom min

mammas röst i bakhuvudet. Vad är det för

människor som går till soc?

Vad är det för föräldrar över min döda kropp?

Aldrig!

Men jag bara känner, ja, absolut.

Ge mig vad jag kan få.

Nej, men jag bara känner sådär, herregud, det handlar

om mitt barns liv.

Då gör man ju vad som helst.

Jag bara känner att jag skiter i vad någon tycker om mig.

Eller vad som helst. Vi måste bara:

Hjälp! Ja, absolut. Jag bara:

Ja, ja, visst. När får vi komma?

Och då sker det ju något magiskt, för då får vi komma direkt.

Alltså, det får vi komma redan nästa dag.

Alltså, där är vägen in kort.

Så det är verkligen ett tips jag vill skicka med

om det är någon som lyssnar nu som är i

en situation situation där man har själv, ja, känner igen sig i det här.

Mörkret hos en ung människa och väntan

i BUP-köer och allt det där.

Har ni inte redan hört av er till Soc, så gör det.

För där fick vi faktiskt hjälp.

Vad de gjorde så bra också, det var ju liksom att de

ja, men samordna.

Dels frågade de om vi ville ha familjeterapi.

Och det ville vi verkligen.

Och sen frågade de också om vi ville ha ett SIP-möte.

Och det är ju då ett möte som socialtjänsten

kan kalla till, där alla instanser runt en

person ska samlas om man är orolig.

Och då tog ju de in alla.

De tog in BUP och BUM och Maria Ungdom

och någon Smärt inåt Karolinska sjukhuset

som jag har träffat på tre år.

Och bjöd ju in skolan då.

Som väljer att inte komma på det här mötet.

Det måste komma enligt lag.

Men jag vet inte vad som var viktigare för min rektor

om jag ska vara helt ärlig, när en elev varit så nära på att dö

och man inte kan skicka någon.

Men trots att skolan inte kom så blev det ändå bra.

För det kändes som att nu har de vaknat,

nu äntligen händer något.

Och då får jag, jag får gå och prata med någon

och vi får familjeterapi också.

Och den var helt fantastisk.

Den räddade verkligen vår familj.

Vi hade under så lång tid, vi kunde inte säga mer än hej och hej då till varandra.

Och nu äntligen gick vi dit.

Och fick hjälp att öppna upp och kommunicera

och sätta ord på det.

Kunde du berätta alla de här sakerna

som du kanske för första gången kunde berätta

för den här psykologen

när du inte var tillräckligt sjuk.

Kunde du berätta det för din mamma då?

Eller familjen?

Eller fick du ha en egen ventil

och prata om de allra svåraste sakerna?

Jag fick under tiden vi hade familjeterapi

också gå till Maria Ungdom

för man måste ju ta prover sen efter

och kolla om man tar droger.

Men då hade de fixat där

så då fick jag prata med en psykolog i typ en timme

varje gång jag gick dit.

Så då pratade jag med henne.

Men jag pratade inte jättemycket med mamma och pappa

om hur det var fortfarande.

Det kändes väldigt svårt.

Speciellt om det som hade hänt.

Det var väldigt jobbigt att prata om.

Det gjorde så himla ont liksom.

Och det var fortfarande väldigt svårt.

Jag hade svårt att prata om det i familjeterapin

också där och då faktiskt.

Men du pratade med någon själv då.

Det är väl i alla fall att man får ur sig det.

Och sen så kände jag då

när du skulle fylla 18

att jag kände,

jag kommer ihåg att jag vaknade någon natt

och bara kände så här,

vi måste bara,

jag kände ju också att vi har inte

riktigt kommit till roten av allt.

Även om det hade blivit bättre

så var vi liksom inte,

det fanns saker som vi fortfarande inte hade pratat med.

Det var inte klart liksom.

Frågade jag dig,

kommer jag ihåg, snälla kan inte du och jag,

bara du och jag, åka någonstans?

Vart som helst i hela världen,

vi åker på en resa, bara du och jag.

Och så pratar vi om allt.

Allt måste få vara tillåtet att fråga,

och liksom prata om.

Vill du det?

Du får bestämma vart vi åker liksom.

Men då väljer jag självklart Göteborg.

Jag tänkte att du skulle säga USA

eller Thailand eller något.

Göteborg är också bra.

Vi åkte till långa vägen,

Göteborg, exotiska.

Då skulle vi också testa det här just,

och prata om allt det jobbiga och svåra i livet.

Och det gick inte alls bra.

Det är svårt.

På beställning och så blir det stelt.

Kolla varandra i ögonen, ganska konfrontativt,

ett ord eller tonfel och så blir det bara explosioner.

Så det gick inte alls bra.

Men då började vi testa att skriva till varandra.

Och det var som att då gick det.

För då fick jag sitta för mig själv

och man hinner tänka lite längre.

Och skriva och förstå sig själv.

Det här med att springa från allt det jobbiga.

Och sen fick ju du läsa hur jag hade upplevt allt

och jag fick läsa…

Hur jag hade upplevt.

Ja men exakt, och det var som att man äntligen förstod lite mer.

För jag har ju tänkt så många gånger i mitt liv

att mamma är så jävla dum i huvudet,

på riktigt något som inte funkar där.

Men när jag fick läsa hennes ord

så var det som att det trillade ner ännu mer

att det är klart mamma inte är dum.

Och du tar emot när du inte är affekt

och arg och irriterad och ser allt annat.

Exakt.

Ansiktsuttryck, någon liten grej man gör.

Vilken bra idé.

Skrev ni för hand eller mejlade ni till varandra?

Dator skrev vi.

Allra först tror jag det var på mobilen

och till och med Snap.

Men sen var det som du sa, att när vi skulle börja tränga in

lite mer, då blev det att skriva lite längre.

Då blev det faktiskt på dator.

Vad var det mest förvånande när ni fick sätta er in

i varandras känslor och huvuden?

Vad blev du mest förvånad över, förutom att hon inte var

helt tappad?

Ja, nej men

det var väl

lite det på ett sätt.

Att mamma inte var så ond.

Det är klart man fattar egentligen om man tänker ett steg längre.

Men eftersom det var så mycket bråk hela tiden.

Vi alla försökte i familjen.

Jag försökte på mitt sätt och de på sitt.

Men det gick inte.

Det var väldigt mycket bråk.

Jag kände mig verkligen inte förstådd överhuvudtaget.

Det känns som att

allt blir fel och att de vill mig illa på något vis.

Det var så det kändes.

Varför bryr de sig inte tillräckligt mycket?

Varför gör de det här?

Det var ändå lite skönt att läsa

att det har blivit fel.

Jag gjorde fel, mamma gjorde fel, men att vi båda

alltid ville samma sak.

Det skulle bli bra.

Det var ändå lite skönt att känna och läsa

och förstå på ett annat sätt.

Att vi älskar varandra.

Ja, gud.

För mig var det ju en chock

väldigt mycket.

Dels faktiskt, jag kommer ihåg

när jag fattade hur dåligt

du hade mått när du var

tvångsomhändertagen där och läsa om det

mörkret och vad du kände då.

Alltså det kommer jag ihåg att jag var

rätt i mammahjärtat.

Jag hade liksom ingen aning ändå.

Jag fattade att det hade varit tvångsomhändertagande

men jag hade ändå sett framför mig att

det hade suttit ett proffs där.

Någon som är bra på unga människor

som har skit, någon som verkligen kan

lyssna och

krama eller du vet vara där.

Och så bara, nej, det kommer jag ihåg.

Men det var ju mycket som var

chockartat. Men det var

väldigt bra att skriva.

Det har vi faktiskt märkt

när vi runt om i Sverige också träffar olika

alltifrån föräldrar till

samtalsterapeuter eller allt möjligt

så har vi fått höra

att det har funkat för andra också

när de har börjat göra det.

Gud vad bra att ni sa det.

För det har funkat. Det funkar för oss också.

Ja, och det är något som verkligen

dagens ungdom är bra på.

Att skriva mycket snabbare än oss.

Men också att uttrycka sig

i text mot vad man kanske…

Sant. Vår kommunikation

har ju förändrats. Det är nästan som att

jag tänker att det har regregerat.

Att vi förr i tiden, om vi ville någon

någonting, alltså jag tänker så här, när vi tre

var i din ålder till och med,

då lyfte man luren och ringde sin lapp.

Man gick dit.

Man gick över, man gick dit, man ringde

och sa bla bla bla bla bla.

Och det kanske man gör i viss mån idag också.

Men väldigt mycket mer är ju text

textande. Jag kan ju texta min bästis

och sen så bara sitter jag som en idiot

och väntar och tittar på mobilen.

Och då känner jag, vad håller jag på med?

Varför ringer jag inte bara?

Men textandet, ja.

Ni är ju skitbra på att…

Du får prata med en hel generation här nu då.

Jag tror att det också är väldigt viktigt

den här att man…

Charlotte och jag har ju jobbat tillsammans

med Svartkrogen.

En restaurang i totalt mörker.

Och de samtalen som man hade där inne

blev alltid direkt mycket djupare.

För att man inte såg varandra.

Och jag har ju alltid velat, tänk vad häftigt

det skulle vara att ha typ lönesamtal där.

Alltså utvecklingssamtal.

För att man inte då så här, nu tänkte jag

föreslå det här, nej nu gör min chef det här,

nu sätter chefen armarna i kors,

nej då backar jag.

Utan att man faktiskt bara lyssnar

på varandras röster och kommer in på djupet.

Och det tänker jag, alltså så här

terapi eller äktenskapsrådgivning

i mörker.

Ni har inte den längre?

Nej, den finns.

Det borde ju någon testa.

Jätteintressant tanke.

Det blir också ofta när det är,

speciellt föräldrar och ett barn,

det kan ju vara tufft nog, även om alla mår jättebra

när man är tonåring.

Men just att det är så lätt,

det är så mycket smågrejer man direkt

kopplar med stress.

Det kan vara lite till i kroppsspråk.

Och direkt så blir man så här, nu smäller alla känslor till

under 20 år av att leva.

Ett litet andetag bara.

Exakt.

Jag tycker det är en jättebra idé.

Jag vet att det kan också bara hjälpa

att man sitter bredvid varandra.

Att gå istället för att titta på varandra.

Det är någonting vi har pratat om också,

det här med att sitta i bil typ.

Att man slipper det här med att kolla varandra i ögonen.

Det är inte dumt alltså.

Vad mer kan du se nu så här

efteråt, att du hade behövt, där och då?

Kanske innan allting eskalerade.

Ja, såklart att ni hade hittat ett sätt att prata på

och du hade kunnat förstå varandra.

Men finns det andra där du hade känt att

tänk om bara kompisar, kompisars föräldrar,

lärare?

Alltså det är lite svårt på ett sätt.

Men…

Dels kanske att vi hemma hade vetat mer hur man pratade med varandra.

Men sen också,

jag vet inte om skolan kanske hade brytt sig mer.

Jag vet inte hur mycket det hade spelat roll egentligen.

Men så tror jag också att det hade varit bra för mig.

Jag tror också att sport är väldigt viktigt.

Dels fotboll eller whatever.

Det är något man brinner för.

En häst.

Gemenskap.

Och jag tror att det, när hästen då försvann,

hade varit bra om man hittade någonting annat.

Alltså om det sket sig så sure.

Men ett annat utrymme som är lite likadant,

som också är utanför skolan.

Det är en väldigt liten klick och det är mycket som händer hela tiden.

Men det var så himla skönt att ha ett gäng.

Jag går inte i samma skola som de, det är helt olika.

Och där är man så fri att prata om allt.

Exakt, du kan vara någon annan där om du vill.

Exakt, och det var väldigt skönt.

Så jag tror att det är jätteviktigt att vi hittar mer sådana utrymmen.

Alltså överlag som människor.

För det tror jag hade hjälpt mig.

Att få en annan fristad faktiskt.

Det kanske kan vara också, jag tänker det,

just när ni är hemma och ska prata.

Det blir så infekterat hela tiden.

Till slut kretsar ju allt kring det här.

Att det måste finnas utlopp för dig någon annanstans.

Och för dig också framförallt.

Och pappa och brorsan.

För att hemma ska kunna vara en liten fristad också.

Där man bara är vanliga.

Men man måste ju få ur sig såklart det andra också.

Men att bara få sitta som en vanlig familj och prata om

vad ska vi äta eller vad ska vi ha för fredagsmys?

Det var ju som att man gick lite på äggskal.

Det känns som att man var i krigszonen.

Ja, faktiskt.

Mer respekt såklart för de som är i riktiga krigszoner.

Men det här kändes också som att det aldrig var lugnt.

Jag kände ju exakt samma på mitt sätt.

Alla gick ju bara omkring.

Och då blir det ju så att man försöker säkert prata om

vad ska vi göra?

Men man bara känner ju hela tiden att det är liksom…

Men någonting som jag lärde mig

väldigt mycket av att läsa och lära mig

och när vi gick i terapi, alltså familjeterapin och allt det här också

att jag hade gjort fel, det var ju det här att

när Tilda inte ville gå till skolan

exempelvis, då sa jag ju:

Men kom igen nu Tilda, du måste ju…

Och då kunde jag säga så här: Men Tilda, vet du vad jag gjorde?

Jag har också varit med om skit när jag var tonåring.

Tro mig, jag gick på tuffa smällar i livet.

Och vet du vad jag gjorde då?

Jag knöt näven. Och så reste jag mig upp

och bara kände: Nu jädrar ska jag visa dem.

Så liksom, du vet.

Och liksom nu när jag hör mina egna ord.

Jag vet att jag sa så.

Jag vet att jag stod där vid sängen.

Och så här: Vad fan tänkte jag?

Alltså varför kunde jag inte bara lyssna?

Och liksom det, det har du verkligen lärt mig.

Jag vet att jag fortfarande inte är världsmästare på det ibland.

Men jag försöker verkligen.

Att liksom lyssna.

Bara lyssna.

Håll truten. Lyssna.

Kom inte med dina bästa tips.

Försök inte att lösa det här jäkla problemet.

Och det är ju så svårt när man är föräldrar.

Man vill ju lösa allt.

Och man tycker ju liksom själv, jag har också gjort det här.

Och då vet jag, för det här blev lösningen, för mig i alla fall, funkar det skitbra?

Medan för dig kanske det inte alls funkar skitbra.

Alltså lösningar, det kan ju också vara jättebra.

Men det är också lite mer i slutet av samtalet.

Att man först får bara berätta.

Och sen liksom, vill du höra något tips?

Att man bara låter det ta utrymme.

Och vad behöver du nu?

Ja, då känner man sig ju hörd och sedd.

Och det är det man ofta inte gör när man börjar må dåligt.

Man känner sig så ensam och isolerad.

Just bara den här grejen att någon kan vara tyst och bara lyssna.

Jag hör vad du säger.

Det betyder ofta väldigt mycket.

Och validera.

Alltså bekräfta.

Jag förstår.

Vill du berätta mer?

Ja, jag fattar.

Hur känns det?

Vad tänker du då?

Jaha, hur ofta känns det så?

Ja, du vet.

Den.

Nu har jag lärt mig det.

Nu ska man kunna det.

Vi får aldrig lära oss det i skolan.

När man inte är med om sånt här,

alla handlar ju i sin tro att lösa det bästa utifrån det man kan

och sin egen erfarenhet.

Jo, men det var ju såklart inte att jag menade någonting illa.

Nej, tvärtom.

Men, ja.

Nej, men jag inser verkligen att det här är någonting.

Jag önskar att jag hade haft de här redskapen och kunskaperna

som jag har idag mycket mer då.

Och jag tänker ibland, alltså de flesta som har blivit föräldrar i Sverige,

då får man gå på mödravårdcentral såklart.

Man blir inbjuden till sina föräldragrupper.

Och då är det väldigt mycket prat som jag minns av om

när barnet skriker eller rapa,

byta blöjor.

Sådana där som jag kände när jag satt på de där mötena,

det var ganska självklart.

Inte för att jag hade fått något barn tidigare när jag blev mamma till dig,

men det fattar man väl,

ungen skriker,

har du gjort något i blöjan,

trösta, vagga.

Men sen då?

När ungen skriker som 14-åring.

Exakt.

Och det här har vi ju pratat med både socialministern om,

och alla möjliga makthavare,

kan vi göra något, kan vi tänka om här?

Föräldrautbildning,

senare,

för sen är det ju en rädsla också,

när barnen,

som när du blir 18,

när man plötsligt inte har tillgång till

journaler och inte ens får såhär,

nej men du får inte följa med,

eller du får ingen kallelse till föräldramöte.

Och det började till och med innan i Sverige,

det är inte ens vid 18 år, utan det är väl vid 15 tror jag.

Jag tror det är någonstans där,

då får man välja om man vill bjuda med föräldrarna eller inte.

Inte journaler och sånt där.

Nej, journaler tror jag inte.

Det är typ 18.

Ja precis, och det är ju av goda anledningar.

Ja, det finns ju mycket bra med det också.

Det finns hedersvåld i Sverige exempelvis.

Preventivmedel om man lever i

den familj som det är jätteförbud mot.

Och då ska det ju liksom inte finnas

att en förälder kan trycka på barnet

och säga att du måste säga

att jag ska få tillgång till dina journaler,

utan det ska inte ens kunna gå.

Så jag förstår ju det, men samtidigt…

Men det blir en rädsla för dem som,

när man är i en annan situation.

Då blir det ju väldigt fel ibland,

för man känner sig helt maktlös som förälder.

Man har liksom inte ens tillgång…

Nej och man får inte,

även om man inte har tillgång,

om barnet, vilket det faktiskt är då,

inte själv mäktar.

Mina barn har ju typ såhär,

du måste ringa och hjälpa mig.

Du måste ringa BUP och be om det här och det här.

Då får vi ju gå in tillsammans.

I det fallet, de går ju med på att visa,

men de vill ju bara lösa det här åt mig.

Nej, jag får inte det.

Du är tyvärr 13 nu,

så nu ska du kunna det här själv.

Herregud, de har ju båda…

De har lite dyslexi och ADHD.

Försöka ta sig in någonstans och förstå vad man ska trycka och klicka.

Det är inte riktigt.

Men det är egentligen lite sjukt när du säger det.

Tänk på de som inte har en förälder.

De känner förtroende att hjälpa.

Vad tänkte du?

Jag tänkte bara,

överlag när man hamnar i sådana situationer,

det är väldigt många som har det liknande mig.

Alltså att köerna är sjukt långa och man tappas bort

och man måste ringa och tjata och hålla på hela tiden.

Det är ett jäkla jobb.

Det tar så mycket tid och så…

mycket energi.

Har man inte en förälder bredvid en som orkar hjälpa till.

Om man är där helt själv och mår så dåligt.

Vem orkar ringa och jaga hela tiden?

Och veta vart man ska ringa och jaga.

Det vet man inte innan man är där.

Jag lekte med Barbie fortfarande i den åldern.

Det är ju barn.

Ett tips är socialtjänsten.

Det är verkligen ett bra tips som många inte känner till.

Många vet inte.

Man kanske tänker, oj, de kommer komma.

Då kanske det blir orosanmälan.

Lite rädd förstås som förälder och känner,

gud, jag är världens sämsta förälder.

Så det vill man ju inte.

Och så menar jag att de ska ta barnen.

Men vad man inte vet är ju att de kan hjälpa till i processer.

Vara den här koordinatorn.

Och då kommer de.

Då är det inte så att du måste sitta och vänta på telefontiden

till nästa tisdag 9-10, utan då kommer alla de till samma möte.

Man kan synka tillsammans.

Så det är ju förstås en hjälp.

Och sen hoppas jag och vi att det blir en

en tajtare dialog med föräldrar.

Jag vet när vi pratade med socialministern nu senast här om månaden.

Då hade de ju tankar om det.

Om att de skulle bjuda in

föräldern till elevhälsan.

Nu är det ju liksom mödravården

och sen är det ju hejdå, barnavård.

Man är med när det är en liten bebis som ska vägas.

Men sen då?

Vad händer med dialogen i högstadiet?

Och att de då ska börja kalla

föräldern också till ett elevhälso

möte. Och det kan ju vara väldigt intressant,

tänker jag, från sjukvårdspersonal

och se bara, kommer någon förälder ens?

Kommer ingen förälder?

Eller om det kommer en förälder,

hur verkar det?

Verkar det som att de har en dialog

och ställa kanske

några kontrollfrågor till föräldern också?

Hur mår du? Hur upplever du?

Behöver ni något stöd?

Säg nu att man är ett barn

med NPF, det är ju väldigt vanligt

att föräldrar också har en NPF

och kanske inte har

någon utredd heller.

Och då ska jag försöka jonglera

allt det här vardagslivet,

ett barn som inte mår bra.

Vad finns det för stöd där? Det finns ju

föräldrastöd och sånt där.

Vad tog du din styrka?

Ja, men alltså dels i kramar,

skulle jag säga. Det är det som ger mig

oftast väldigt mycket styrka.

Familjen, jättemycket förstås.

Även om det var tufft och sådär

så, det sa de på SOS

också. När vi kom dit

i det första mötet, det första vi fick var tre spann

som de ritade upp på en sån här konferensbords-whiteboard.

Och så sa de så här, vad är det som är bra?

Vad är det som är dåligt? Vad är ni rädda för?

Och på vad det är som är bra så…

Ja, vad sa du?

Vi är här typ. Ja, vi älskar varandra.

Ja, och vad liksom

fick vi hålla på länge, länge med den där spalten.

Och sen vad är det som är dåligt? Ja, vad sa du då?

Vi bråkar väldigt mycket.

Och jag sa väl att, ja, fönstret.

Och vad är ni rädda för? Att Tilda ska dö,

kommer jag ihåg att jag sa. Och så höll vi på och gjorde det här

ganska länge och sen sa de efter ett tag

att, ser ni vad många

ord det finns på den första spalten.

Alla ni här inne pratar om att ni älskar varandra.

Fattar ni hur starkt det är?

Här finns det något att bygga på.

Jag tror verkligen det i grunden,

att få kramas och vara nära.

Men sen ibland också,

som sagt, jag har ju alltid berättat,

jag är ju journalist i grunden,

att vi började skriva var ju inte,

det var ju en läkningsprocess

tror jag, för dig och mig,

att vi verkligen fick gå igenom hela det här

traumat.

Det blev liksom steg två från att vi skrev till varandra.

Ja, verkligen.

Så det tror jag var jätteviktigt att skriva,

att du ville det.

Det var ju du som sa sen efter ett tag,

men mamma, jag vill också berätta,

jag vill också skriva en bok.

Jag har ju sett vad dina böcker

har gett tidigare.

Jag har ju skrivit om andra hemska

händelser i mitt liv.

Min mamma tog sitt liv exempelvis

på mors dag och skrev i sitt avskedsbrev att,

nu fick du som du ville Frida.

Och det var ju också trauma

en sån här familjehemlighet

som min pappa tvingade mig att hålla hemlig

i väldigt många år

tills jag en dag bröt det.

Så det här med att bearbeta

fruktansvärda händelser

genom att få skriva,

det tror jag är väldigt bra för många människor

att prova det, det behöver ju inte bli en bok.

Det är så skönt.

Jag tänker liksom längre

när jag får skriva.

Och se det själv, sätta ord på det,

läsa sina egna ord, tankarna kan ju bara…

För det brukar jag prata om,

när jag föreläser så brukar jag ta in,

sorgeperspektivet,

för efter min skada så,

samma dag som jag bröt ryggen

så fick min pappa en stroke.

Och sen dog han bara 56 år gammal.

Så det här med sorg och trauma

och sånt där är också…

Ja, men när man aldrig har varit med om någon sorg

och så plötsligt kommer allt på en gång.

Och då brukar jag prata om det,

för jag har alltid haft lätt att prata

och haft många vänner runt mig

som har orkat lyssna och lyssna liksom.

Och det är jätteviktigt.

Och det har jag alltid försökt jobba med mina barn,

att prata, prata, prata.

Men då har jag sagt också,

de som inte kan,

men alla har ju inte den förmågan,

då skriv, sjung,

spela, dansa.

Ja, jag har sjungit mycket också,

suttit vid flygeln och jag älskar att sjunga

och sjungit och gråtit och sjungit och gråtit.

Ja, men ut, någonsin.

Dansa kommer jag ihåg.

Dansar är också fortfarande väldigt bra för mig.

Då blir jag liksom lycklig.

Och ibland om jag är förbann,

och frustrerad, då kan jag gå ner till gymmet

och verkligen lyfta tungt.

Och liksom bara få ut all skit.

Någonting som är lite spetsigt,

ser jag.

Det är ut med energi på något sätt.

Antingen genom att ta i hårt

eller låta högt, eller gråta.

Ja, att det måste få komma ut.

Släppa ut verkligen.

Det måste ju vara någonting som man håller in.

Och så kämpar man allt man kan

för att hålla i det där inne i.

På något sätt så småningom

så kommer det ju.

Och sätter sig i kroppen.

Min pappa han sa ju då till mig

när det här med mamma hände,

så sa han ju, Frida, vad du än gör,

berätta aldrig det här.

Berätta aldrig det här.

Vilket ansvar. Bara att hon har skrivit det här

i sitt brev, nu fick du.

Bara den bördan

och att han säger så,

och bära det.

Jag var ju så här, jag kände verkligen mördat,

min mamma, mördat, min mamma.

Och det var ju liksom inte så skönt,

hur gammal var du då?

Då var jag 32 ungefär

och mamma var 62,

precis.

Och du var två.

Alltså nybliven mamma själv.

Ja, och det visade sig också sen då

gravid med Arvid, tror jag,

eller hur det var.

Ja, precis.

Det var väldigt tidigt.

Hur som helst så,

därför har ju vår devis

blivit att berätta alltid

det här.

Just apropå det ni säger,

Att släppa

för det är fruktansvärt

att gå omkring och bära på sådana här

hemligheter och

skam och skuld och skit.

Alltså det bara äter ju upp en

inombords. Så att det är

fantastiskt och det är verkligen någonting

jag vill rekommendera alla.

Bär du på någon skit, våga berätta

för någon.

Vi ser ju att den psykiska ohälsan ökar

hela tiden tyvärr. Men sen var det

också en rapport som kom ut för inte så länge

sen från, ja nu blankar det

lite på det, men just

såg att…

Jag tror det var Folkhälsomyndigheten faktiskt.

Ja, du har nog helt rätt i det.

Där man också såg att unga har mycket

svårare idag att prata om känslor

eller prata med en vän som mår dåligt.

Man har blivit mycket sämre på det, man vet inte hur man ska göra.

Och jag tänker, där måste vi bli bättre.

Alltså om fler och fler mår dåligt, men vi glömmer

hur vi pratar med varandra, just hitta den här också

alternativa vägen och skriva eller

sjunga eller whatever också, lära oss hur

vi hör varandra och hur kan vi prata med varandra.

Det är baksidan av att man skriver

för mycket, även om det är jättebra

att man faktiskt måste också lära sig.

Och jag kan väl ändå tycka

att det har blivit lite, lite mindre

skam och skuld. Alltså man hör fler

som pratar om det, men det

hjälper ju å andra sidan inte när

den stora massan inte pratar

och inte kan och mår jättedåligt

och inte vet hur man ska handskas med det.

Men att ni pratar

om det på det sättet som ni gör

det är ju verkligen en jätte

jättestor del

i att skammen

och skulden kan nötas ner

tänker jag.

Jag håller med dig. Jag tycker att skammen och skulden har…

Vi har blivit lite öppnare med att våga berätta

om när vi mår skit. Samtidigt tycker jag att

vad vi skulle kanske också behöva öva ännu mer på

det är okej, det är bra.

Det är jättebra. Och vad händer

då när vi hör

om en kompis barn

som mår skit

eller en kollega som har fått

sparken eller hennes partner har fått

ett hemskt sjukdomsbesked

eller din kompis har fått cancerbesked

Eller vad som helst. Vågar man ta kontakt

Vågar man det? Vem vågar

ringa? Vem vågar

komma över och säga du?

Jag finns här, hur är det?

Exakt, för jag tror att där är man ju också, som vi pratade lite innan

om att man är rädd att säga fel och göra fel

och så bara, inte ska väl jag störa?

Stör! Fortsätt störa!

Det är väl det man vill ha.

Man är så här, jag vet inte vad jag ska säga.

Det är inte orden som är de viktiga.

Det är kramarna.

Kramarna, var där, finns där, ring mitt i natten

om det är något, hjälp till, var i närheten.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Det kan vara tillräckligt.

Igen, lyssna!

Jag finns här för dig. Det är verkligen det som…

Där måste vi faktiskt steppa upp.

Det kan nog vara lite kulturellt också.

Jag jobbar ju mycket med människor från andra kulturer

och där har man mycket lättare att prata om sorg och döden

och backa upp varandra.

Jag håller med.

Som du säger, också lära av andra kulturer.

Jag kommer ihåg när jag jobbade som journalist

och det här Backahusbranden för tusen år sedan

på Hisingen i Göteborg när det dog så många ungdomar

under en diskoteksbrand.

Jag kommer ihåg att jag var hemma hos en familj

precis när det hade hänt dagen efter.

De bjöd in oss och de visste inte.

Och så får de plötsligt ett dödsbesked.

Dottern är familjens pojkvän som har avlidit

och de får veta det här när jag är där.

Den sorgen och skräcken.

Det är en ung människa som har dött.

Då är de så många.

Alla kommer.

Det är så många. Hela familjen, släkten, alla.

Alla grannar.

Jag bara känner, wow.

I detta fruktansvärda, att man ändå vågar komma upp.

Det var så naturligt.

Där tycker jag vi har mycket att lära faktiskt.

Många i Sverige.

Det är kanske en pliktskyldig fråga ofta.

Säg till om jag kan göra något.

Och så lägger man hela ansvaret hos den som inte orkar.

Och hur fan ska man veta vad man…

Ska man då bli någon beställare av tjänster?

Man vet knappt hur man ska göra för att…

och orka nästa andetag när det är kris.

Så snarare knacka på och säga, vet du vad?

Jag kommer med lite mat.

Jag ställer in den här, ät när du orkar.

Ja, exakt.

Och ringa på ändå.

Söka upp, knacka på.

Och våga vara jobbig också.

Även om någon inte sa, ring igen.

Fortsätt messa om du inte får något svar.

Någon visar att man är här oavsett.

När det är jobbigt och du inte orkar så finns jag alltid här.

Exakt, för man orkar inte ringa upp.

Nej, fan vad var jobbigt?

Det behöver man inte oroa sig för.

Men hörni, det har varit helt fantastiskt att ha er här.

Och jag tänker att man skulle kunna prata i två timmar till.

Tips är ju att läsa både boken

Berätta aldrig det här

och Aldrig släppa taget.

Men om ni får skicka en hälsning till…

Dels om det är någon som sitter och känner igen sig i dig Tilda

att man faktiskt mår väldigt dåligt.

Eller i dig Frida, där man har någon runt om sig

och bara så här, vad ska jag göra?

Så några sista ord.

Till dig som mår dåligt.

Framförallt att du inte är ensam.

Det är så himla lätt att man hamnar i det.

Då blir det ännu svårare att prata med någon.

Man blir isolerad.

Men kom ihåg att man är så långt ifrån ensam.

Så gärna hitta någon man kan prata med.

Det kan vara en vän.

Du behöver inte vara hos föräldrar.

En psykolog eller någon på ungdomsmottagningen.

Eller en annan viktig vuxen i ens liv.

Alltså en släkting eller fotbollstränare.

Whatever Eller en kompis.

Bara hitta någon du kan prata med.

Måste inte berätta allt med livet.

Och också hitta det som gör dig glad.

För oavsett hur mörkt det är så finns det nästan alltid någonting.

Som du säger, gud det här älskar jag.

Typ jag älskar djur.

Jag älskar allsvenskan.

Och det gjorde mig alltid glad att kolla på.

Eller träffa ett djur.

Och just hitta det där lilla som får dig att må bra.

Försöka göra det ännu mer.

Vad fint.

Ja, och du som är kanske anhörig då eller förälder.

Alltså, vad ska man säga.

Du är inte heller ensam.

Våga sök hjälp.

För du är inte ensam.

Jag vet hur det var när det var sådär med Tilda.

Det var skit och jag kände mig så jävla kass.

Och jag var så rädd att folk skulle döma Tilda.

Om jag vågade berätta också.

Hur dåligt hon mådde.

Hon kommer aldrig få något sommarjobb.

Och folk kommer säga, jaha, hon har så jobbigt psykiskt.

Jaha, som att det var fel på henne.

Eller fel på mig, men det var faktiskt inte min primära rädsla.

Men så började jag berätta lite grann.

Jag kommer ihåg att hon var på någon middag någon gång hos en bästa vän.

Och så var det andra föräldrar där som jag inte riktigt kände.

Och så frågade de, jaha, men hur är det med er?

Jaha, ni har en dotter, vad kul.

Jag bara, ska jag vara helt ärlig så, nej hon mår inte så bra liksom.

Nähä, vadå då?

Nej, men hon mår inte så bra psykiskt liksom.

Jaha, nej men vi har också en dotter.

Och vi med, vi med, vi med.

Och då upptäckte jag att nästan varenda förälder jag pratade med

var bara sådär direkt, jag med.

Och då blev det ett samtal på riktigt.

Och jag bara insåg, men herregud, här går vi omkring

och spelar någon slags teater.

Alla låtsas som att det är så jädra bra.

Men det är inte bra.

Men när man började berätta lite grann, det var ju då man kunde

hjälpa varandra.

Så jag bara kände så här, skit i de där

fasaderna liksom. Våga vara människa.

För det kan jag också säga, när vi

varit runt och föreläst, jag vet inte hur många tusentals

människor runt om i landet, då brukar vi ibland

ha en fråga så här, har du egna erfarenheter av psykisk

ohälsa? Och då kan jag typ bara, jag har egna

erfarenheter, jag är anhörig, eller både och, eller

jag känner ingen vad jag vet som kämpar

och inte haft någon själv.

Vart man än är i landet, om det är på stora företag,

banker eller skolor eller allmänhet, whatever.

Alltså det är nästan alltid typ, ja,

95-98% som svarar att

jag vet exakt vad ni pratar om.

Antingen anhörig eller kämpa själv.

Och då ser man också att axlarna på alla bara

sjunker ner lite. För att alla stöter förr eller senare

på det i livet, att man mår dåligt själv eller någon

i ens närhet. Och just att våga prata om det här

för man är så långt ifrån ensam.

Och det är styrka i gemenskapen också, att man känner det.

Här är vi.

Vi fixar det här tillsammans.

Det gör vi. Och tack snälla

för att ni kom hit och delade

er varma och gripande berättelse.

Tack för att vi

blev inbjudna och jättefint jobb ni gör. Så tack för det.